Inledning

XXXVIII VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
tiden. Visserligen väger antalet vikingatida inskrifter ganska jämnt med de medeltida, men de förras karaktär
av minnesinskrifter har gjort dem namnrikare än det heterogena medeltida materialet.
Av de 170 nordiska namnen äro 90 sammansatta: 73 mansnamn, 14 kvinnonamn, 3 obestämda. De
övriga 80 äro enkla, d. v. s. osammansatta: 72 mansnamn, 7 kvinnonamn, 1 obestämt. Till de sammansatta
räknar jag då även sådana namn som Þorðr och Øyuls, till de enkla också PöriR och kortnamnen.
Bland de 80 enkla namnen äro — att döma av de hittills tryckta landskapsutgåvorna av SVERIGES
RUNINSKRIFTER och härmed jämförlig litteratur — följande 16 icke belagda i svenska runinskrifter utanför
Västergötland: Auga, Byrr, Gamli, GseitingR, Hialli, Heettingn, Kafli, Rugga (2 belägg), Sefi (2), Síða, Starri,
Sørli, Þiúðr, Þrasi, Ütlagi, Ærri. Endast ett av dessa, Byrr, är hämtat ur en medeltida runinskrift, de övriga
tillhöra vikingatiden. De två beläggen på Rugga avse troligen samme man. Intet av namnen förekommer
runristat i Danmark, ej heller i Norge. Flera av dem äro dock kända från senare källor, företrädesvis västnordiska.
Av de 90 sammansatta namnen äro följande 22 utan motsvarigheter i övriga svenska runinskrifter:
Algïsl, Anundi, Auðkætill (2 belägg), Böthildr, DaglangR, Dýrmöðr, FriðlæifR, Gïslarr, GæfulfR, GæiRvor (2),
HaklangR, Hävardr, Hræiðarr, HærlaugR, Hærvarðr, Kärtöki, Rannvig, SkialdulfR, Þormöðr, Þorný, Vïgmann,
Vlurðr. Av dessa äro beläggen på Böthildr, DaglangR, Dýrmöbr, GæÍRvor, SkialdulfR och Þormöðr medeltida.
De båda beläggen på Auðkætill avse troligen samma person, och det är inte uteslutet att så är fallet även med
beläggen på GæiRvor. I det danska runmaterialet finns HaklangR i ett vikingatida belägg (DE 219), likaså
Þormöðr (DR 150) som också finns i det norska (NlyR 245, 259 och 273 vikingatida, 154 medeltida). Av
Rannvig förekommer tre norska runbelägg (NlyR 213 vikingatida, 52 och 219 medeltida). Det är tveksamt
om Hræiðarr avses i DR 141. Några av namnen förefalla att vara unika, flertalet äro dock litterärt belagda
i medeltida källor från skilda delar av Norden, endast ett par namn visa enbart mot Västnorden.
En undersökning av namnfrekvensen har givit följande resultat beträffande de vanligaste enkla namnen
(mer än 3 belägg; antalet belägg inom parentes): ÞÖÚR (11), Biörn (10), Svæinn (10),Þöra (7); de vanligaste
sammansatta: Þorðr (8), Þorstæinn (8), Äsbiorn (7), Gunnarr (6), Äsgautr (5), Äsksetill (5),OläfR(5),Pork&till
(5), Assurr (4), Guðmundr (4),Porgîsl (4).
Redan ovanstående namnräcka talar sitt tydliga språk om Por- och Æs-nam nen s stora popularitet. En
frekvenslista utifrån förlederna i västgötska sammansatta namn ser ut på följande sätt (mer än 2 olika
namn; första siffran inom parentesen anger antalet olika namn, andra siffran sammanlagda antalet belägg):
Þor- (13 - 37), As- (7 - 22), Vi- (5 - 5), Sig- (4 - 5), Aud- (3 - 4), Gunn- (3 - 10), GæiR- (3 - 5), Hær- (3 - 3),
Øy- (3 - 7). Det kan nämnas, att antalet Por- och Æs-namn vid medeltidens inträde helt naturligt reduceras
kraftigt. Klart medeltida äro endast 7 Por-namn med 11 belägg, 3 Æs-namn med vartdera 1 belägg. Vinamnen
ha synbarligen helt försvunnit.
Efterledernas frekvens ifråga om produktivitet och belägg är denna (mer än 2 belägg; första siffran
inom parentesen anger antalet olika namn, andra siffran sammanlagda antalet belägg): -arr (7 - 12), -ulfR
(7 - 7), -biörn (6 - 13), -stæinn (5 - 14), -mundr (4 - 11), -kætill (3 - 12).
17 namn med sammanlagt 36 belägg ha kommit in med kristendomen. Av dessa avse 6 namn bibliska
personer: Iesus (5 belägg), Iudas (1), Kristr (1), Maria (12), Michael (1), Simon (1) samt ett belägg vartdera
helgonen Brigida och Dionysius. 5 namn ha burits av personer som ha uppkallats efter bibliska personer:
Abraham (1), Andreas (4), David(r) (1), Mattias (1) och Pætar (3), 3 namn gå tillbaka på helgon: Benedikt (1),
Margareta (1) och Vinfrid (1); namnet Katarina har givits åt en kyrkklocka. Dessutom förekommer det
från kontinenten inlånade Magnus med 3 belägg.
Det förekommer två belägg på latiniserad form av nordiska namn: Ericus (Vg 240) och Suno (Vg 221).
De västgötska runinskrifterna innehålla 4 säkra binamn fogade till egennamnet, Hnakki och Skorpa
(vikingatida, 2 belägg vartdera, båda beläggen avse samme man), Naktergal och Romfarari (båda medeltida);
två binamn äro otolkade (Vg 103, 119). Som binamn har jag icke betraktat skald i Vg 4.
Ortnamn äro sällsynta. Om Sparlösastenens runföljd 63-67 skulle innehålla en form av UpsaliR Uppsala,
föreligger här det äldsta ortnamnsbelägget, men tolkningen är mycket osannolik. Förutom Ængland, Æistland