Inledning

XXXVI VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
klockan en gång vigts till staden Paris' skyddshelgons ära. »Jungfru [Maria] är min ro», bekänner mäster
Anund på Vg 204, Götlundadörren. Inskriften Vg 202 på den försvunna kyrkdörren i Fredsberg, »(Man) ser
(hur) Mikael dräpte ormen», bör vara devisen till en Mikaelframställning i järnsmide.
Texten un[a\ marca på blyplattan Vg 234 anger förmodligen den vikt, som plattan en gång har haft,
och giord på måttolken Vg 240 vad måttet ifråga sannolikt hänförde sig till, ett band på ett laggkärl.
Några inskrifter beteckna ägarna till föremålen. Det gäller de ensamma personnamnen på Vg 212, 230,
242 samt ortnamnet Bredared på en bokpärm, Vg 250, som synbarligen en gång tillhört socknens kyrka.
I tre fall följes personnamnet av uttrycket a mik (Vg 213, 239, 240). Förmodligen äro de korta runföljderna
på Vg 211, 231, 238, 254 ägomärkningar i form av initialer. I ett par av fallen (Vg 238, 254) är slutrunan a
möjligen den nämnda verbformen a 'äger'. En ägomärkning äro också runorna på sigillstamparna Vg 215, 225.
Namnet Katarina i inskriften på klockan från Bollebygds kyrka (Vg 248) är klockans eget namn, som den
erhållit vid invigningen, det s. k. klockdopet. Sådan namngivning var icke ovanlig.
Ortnamnet Bredared på Vg 250 är som nämnt en ägomärkning. Ett annat ortnamn, Sjogerstad, avslutar
runinskriften Vg 217 på den försvunna träbågen i Rådene raserade kyrka. Från Synnerål (af suntr-...) här­
stammade synbarligen den gravlagde enligt Vg 69. Och det är icke alldeles uteslutet, att inskriften på den för­
svunna gravstenen Vg 64 har innehållit ortnamnet Öttum, se s. 485.1 Vg 243 ger ristaren oss namnet på en av
kyrkorna i Lödöse, S:t Olov.
Hemsjöfunten (Vg 244) har fått en unik, personligt formulerad inskrift: Allar sialar hær døpazs i þiud
føri mik, skal »Alla själar här döpas in i församlingen genom mig, skålen».
Runinskriften på fyra kyrkklockor (Vg 203, 205, 206, 218) består av futharken, i samtliga fall något
förvanskad och med enstaka runtecken utelämnade; man kan därför icke bedöma, huruvida förlagan har
varit den vanliga vikingatida med ordningsföljden ml eller den medeltida, från det latinska alfabetet in­
fluerade Im. Den senare förekommer på gravstenen Vg 31. Möjligen avses med Vg 229 också en futharkin-
skrift, dock endast den första ätten av runraden. Futharken har i alla dessa fall otvivelaktigt nyttjats i
magiskt syfte att ge skydd och kraft. Däremot är futharkinskriften på Vg 259 förmodligen en serie söndags­
runor. En välkänd magisk skyddsformel är Salebyklockans runföljd agla (Vg 210), initialerna i ett hebreiskt
uttryck atha gibbor leolam adonai »Du är stark i evighet, Herre». Måhända har den obegripliga runföljden på
Vg 241 också haft ett magiskt syfte. Innehållet i runinskriften på Högstenablecket (Vg 216) slutligen är en
besvärjelse mot gengångare.
Runstenarnas karaktär av minnesmärken efter döda har från början givit dem en allvarsmättad och hög­
tidlig atmosfär, som emellanåt framträder också i textens avfattning. En viss konstnärlig effekt skapas av en
poetisk stilisering, alltifrån rytmisk prosa till regelbunden versform.
Allitteration och avvikande ordföljd visar ibland att ristaren medvetet har eftersträvat en rytmisk effekt,
utan att han fördenskull har givit inskriften en genomförd strofform. Exempel härpå äro Vg 61 Sa vard dødr
a vestrvegum i vikingu, Vg 94 Þrir liggia mænn undir þæmma stene, Vg 119y Gisli gærði æftin Gunnar, brobur,
kumbl þessi, Vg 186 Gud hialpi salu hans ok Guds modin, helagn Kristr i himinriki. Allittererande ordpar före­
komma på Högstenablecket (Vg 216).
Genomförd versform, en helming i fornyrdislag, har inskriften Vg 32:
Þordr okÞorunn
þenna restu
sten æftiR Ærra,
allgodan dræng.
Efter en schablonmässig inledning på prosa har Vg 59 icke mindre än tre verspar:
Sva hæfÍB Asa
es æigi mun