Inledning

XVIII VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
(Vg 208, 226), några husgeråd, varibland 1 smörspade (Vg 239), 2 träskålar (Vg 211, 238), 2 laggskålar (Vg
230, 231), 1 lock till dosa (Vg 213), 1 rund träskiva (Vg 254), samt några stickor för okänt bruk (Vg214, 229,
232, 241, 242, 255, 256).
Det innebär, att ungefär hälften av alla västgötska runinskrifter återfinns på runstenar i vanlig mening,
drygt en fjärdedel på gravstenar och den återstående, knappa fjärdedelen på lösa föremål och byggnadselement.
Utan motsvarighet annorstädes i Sverige är det mångskiftande inskriftsmaterialet från Lödöse (18 föremål),
som till största delen har kommit i dagen vid 1960-talets arkeologiska grävningar i den gamla medeltidsstaden,
vad runföremålen beträffar ett Bryggen-i-Bergen i miniatyr. Eftersom grävningar ännu pågå, äro nya
runfynd att vänta.
Som redan framgått skiftar underlagsmaterialet. Flera stenarter ha kommit till användning. För runstenarna
företrädesvis granit och gnejs men också kalksten, sandsten och i ett fall skiffer — två brynen (Vg
208, 226) äro också av skiffer — för gravstenarna främst sandsten och kalksten, i ett fall (Vg 196) diabas, för
byggnadskvader (Vg 200, 201) sandsten. Dopfuntarna äro av sandsten med ett par undantag, Vg 243 och
Vg 258-259 äro av täljsten, Vg 244 av diorit. Ett portalöverstycke (Vg 191), ett nätsänke (el. vävtyngd,
Vg 235) och en amulett (Vg 134) äro också av täljsten. Av guld äro de båda brakteaterna (Vg 207, 228), av
malm kyrkklockorna. Av brons är ett runbleck (Vg 216), de båda sigillstamparna (Vg 215, 225) och en klubba
(Vg 224), av bly den lilla plåten med viktbeteckning (Vg 234), av järn tre beslag på kyrkdörrar (Vg 202, 204,
220). Bland runristade föremål av trä märkas en korstol (Vg 227), en bokpärm (Vg 250), en kalendersticka
(Vg 233), en måttolk (Vg 240), en tunnbindarklämma (Vg 212), en smörspade (Vg 239), några små skålar
(Vg 211, 230, 231, 238), en liten rund skiva (Vg 254) samt några stickor med okänd funktion. Doslocket Vg 213
är av horn liksom en liten sprint(?) (Vg 214). Vg 256 står på ett litet djurbensfragment. Två inskrifter ha
ristats i tegel (före bränningen; Vg 236, 237), en (Vg 209) på kyrkväggen i våt puts, en (Vg 223) har skurits
in direkt på utsidan av kyrkans väggstock. För numera förkomna inskrifter finns underlagsmaterialet mera
sällan antecknat.
Runografisk differentiering
Av Västergötlands 259 runinskrifter äro 5 ristade med urnordiska runor (Vg 63, 65, 134, 207, 228), resten
med det 16-typiga runalfabetet. Huvudinskriften på Sparlösastenen (Vg 119) är till största delen ristad med
yngre runor, men ristaren har också begagnat sig av ett par runor av äldre typ. Det finns bland de yngre
inskrifterna åtskilliga — alla medeltida — som ha ristats med mer eller mindre förvanskade runtecken (Vg 60,
167, 208, 214, 224, 226, 229, 232, 249). I andra inskrifter (t. ex. Vg 19, 145, 199, 241, 255) är runornas form den
vedertagna, men runföljden ger icke någon begriplig mening. Ett fåtal sådana inskrifter (t. ex. Vg 211, 231,
238, 254) består synbarligen av enbart initialer i namn eller andra ord. Lönnrunor förekomma icke, men en
sten (Vg 19) har möjligen lönnskrift. Vg 5 visar en blandning av äldre och yngre runor och är över huvud taget
gåtfull till innehåll, tid och ursprung.
Intresset för runor och runristning har i Västergötland givit upphov till ovanligt många sentida, »oäkta»
runinskrifter. De uppgå till ett 30-tal. Dessa jämte ca 50 förmenta runinskrifter ha kortfattat omnämnts i
texten (med liten stil) i sitt topografiska sammanhang för att framdeles icke onödigtvis vålla bryderi.