Inledning

XXXII VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
1238 är hans verk, allra helst som inskriften har en mot Vg 219 svarande ristarsignatur Bero scripsit, allt med
runor. Flakebergsklockans korta runföljd suno Sune avser troligen gjutaren, som i övrigt är okänd. De fyra
klockorna Vg 222, 245, 247, 253 ha signerats av mäster Håkan (Haquinus magister) med latinska bokstäver
och latinsk språkform samt med dennes gjutarmärke. Vg 247 har förutom runinskriften och signaturen en
lång inskription med latinska bokstäver. Håkan har icke signerat någon annan svensk kyrkklocka. Enligt F.
Uldall, Danmarks middelalderlige Kirkeklokker (1906), s. 27 f., skulle möjligen en klocka med ofullständig
signatur i S:t Olaikyrkan i Helsingör vara gjuten av mäster Håkan. »Något närmare om denne gjutares person
och boningsort är icke bekant», skriver M. Åmark (Sveriges medeltida kyrkklockor, 1960, s. 219). Upphovs­
mannen till de fyra klockorna med futhark-inskrifter (Vg 203, 205, 206, 218) är anonym.
De båda järnbeslagen på kyrkdörrarna från Götlunda och Värsås innehålla signaturer, Vg 204 Anund
(anudær), Vg 220 Asmund (asmutær). Av Anund känner man icke med bestämdhet något annat arbete.
Asmund däremot har med runor signerat två andra kyrkdörrar, Sm 123 i Brahekyrkan på Visingsö och Ög
57 i Väversunda. Runinskriften på den förkomna kyrkdörren i Fredsberg (Vg 202) innehåller sannolikt
också en signatur: Sven (suen) och Andreas (antraes).
Tre dopfuntar äro signerade: Vg 251 och 252 av Andreas (atreos, antreos), Vg 246 av Tormod (þormoþr).
Torkel näktergal (þorgel : naktægal) har ristat runorna på mellanstycket till dopfunten från S:t Olovs kyrka
i Lödöse (Vg 243). Dopfuntsmästaren Andreas har icke signerat mer än Vg 251 och 252, men åtskilliga
osignerade funtar — även i övrigt utan runskrift — anses ha utgått från hans verkstad i trakten kring Åsun-
dens södra ände (se E. Fischer, Den västgötske stenmästaren Andreas och hans verk, i: Tidskrift för konstveten­
skap 1918, s. 26f.; S. A. Hallbäck, Medeltida dopfuntar i Sjuhäradsbygden, i: Från Borås och de sju häraderna
1966, s. 19f., 124f.). Varken Tormod eller Torkel är i övrigt känd.
Slutligen har man från de raserade kyrkorna i Rådene och Önum namnen bevarade på dem som en gång
uppförde byggnaderna ifråga, i Rådene (Vg 217) Peter (batar) och Åke (akhi) jämte Assur (asur), Skule
(skuli), Tord (þorþr) och Gunnar (kunar), i Önum (Vg 223) Olov (olobr). Ingen av dessa byggmästare har
namngivit sig i annat sammanhang. Gunnar tycks av inskriftens avfattning att döma ha hört hemma i
Rådenes grannsocken Sjogerstad. Möjligen innehålla också Vg 200 och 201 byggmästarsignaturer.
Inskrifternas innehåll och form
De resta runstenarna äro minnesstenar, de allra flesta efter döda anförvanter. Texten är schablonmässig av
typen: 'X reste (el. lät resa) denna sten efter Y, sin fader». 1 Den innehåller alltså namnet på den eller dem
som ombesörjt minnesvården, namnet på den döde (el. de döda) samt ett ord för släktskapen dem emellan.
Någon gång avviker ordföljden från den vanliga, t. ex. Vg 32 Þorðr ok Þorunn penna restu sten seftin Ærra,
allgodan dræng, Vg 119y Gisli gærði æftiR Gunnar, brodur, kumbl þessi; orsaken är synbarligen den, att en mer
eller mindre poetisk stilisering har eftersträvats.
I de fall, där inskrifterna tillåta en bedömning, kan man konstatera, att 28 runstenar äro resta av barn
efter föräldrar; i ett fall, Vg 59, ha sönerna och hustrun gemensamt ombesörjt minnesvården, i ett annat,
Vg 157, har stenen rests icke blott efter fadern utan också efter en broder. Motsvarande siffra ifråga om grav­
stenar (inklusive övergångstidens gavel- och kisthällar) är 9, men man får komma ihåg, att gravstenarnas
texter till sin formulering ofta ha följt andra mönster, varför siffrorna för de medeltida monumentens del
icke äro representativa. Omvänt äro 30 stenar resta av den ena eller båda föräldrarna efter barn; motsvarande
antal gravstenar är 3. Vg 170, förmodligen tillsammans med en parsten, är rest av en kvinna efter make och
1 Någon gång anger uttrycket »stenar», som förekommer i Vg 1 (Steina ), 23 (stina), 27 (|ina), 170 (|a),att minnes­
märket har bestått av två eller flera stenar. I de tre förstnämnda fallen avser uttrycket kisthällar och gavelhällar i samma
monument, den sistnämnda inskriften däremot antyder snarast ett parmonument.