Inledning

L VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
i runtext på svenska samt Hössnaklockans (Vg 247) som har tillverkningsåret 1345 angivet med romerska
siffror i bokstavstext på latin.
Man är alltså för de västgötska runinskrifternas del hänvisad till en relativ kronologi, i den mån en sådan
kan åstadkommas utifrån inskrifternas anordning, runornas utseende, ortografi, språkformer, släktkedjor i
namnbeståndet samt stilhistoriska och bebyggelsearkeologiska faktorer. Svårigheterna att med dessa aspekter
tidsbestämma de västgötska inskrifterna äro ändå stora, av vissa skäl större än i de flesta andra landskap.
Materialet är till omfattningen tämligen begränsat och därtill ovanligt heterogent. Landskapets belägenhet
på gränsen mellan östnordiskt och västnordiskt språkområde, i varje fall inom räckhåll för det senare, måste
beaktas, likaså missionsverksamhetens tidiga genombrott i Västergötland och vad detta har inneburit av
utländskt kulturinslag. Runstensmodets relativa kortvarighet å ena sidan, runkunskapens utbredning och
starka fäste å den andra, dokumenterat i runornas bruk för vitt skilda ändamål från tidig folkvandringstid
och långt fram i medeltiden, är påtagligare i Västergötland än i något annat landskap, i sistnämnda avseende
möjligen med undantag för Gotland.
I kapitlet Runornas former, där huvudintresset knutits till variationer i utseendet, till frekvens och
utbredningsområde, har hänsyn tagits också till äldre avbildningars vittnesbörd i sådana fall, där monu­
menten nu äro förkomna och läsningarna sålunda icke ha kunnat verifieras. I föreliggande kapitel om tids­
bestämningen har så också skett, men förlusten har ofta markerats, eftersom en datering lämpligen bör
byggas på bevarade och därmed kontrollerbara inskrifter. Det hindrar givetvis icke, att vissa slutsatser om
åldern ändå kan dragas beträffande försvunna inskrifter, men då oftast grundade på andra faktorer än grafiska
detaljer.
När det gäller de enskilda runornas former, drages generellt gränsen mellan vikingatiden och medeltiden
vid uppkomsten av det s. k. helstungna runalfabetet. I den vikingatida IG-ty piga futharken ha ju
några få runor genom punktering givits ett annat men närliggande ljudvärde: | - j, P| - p], \ - f, B - I- Den
helstungna futharken innehåller många nya punkterade eller annorledes förändrade tecken, varigenom i allmänhet
en bättre anpassning till det latinska alfabetet uppnåtts: stungen f-runa = v, u-runa stungen med två
punkter =y, stungen þ-ruiia = ð, k-runa stungen på huvudstaven = g, i-runa stungen med ring = e, förkortad
s-runa=c, z, stungen t-runa i flera varianter =d, b-runa med punkt endast i en rundel =p, r-runa med bistaven
på mitten ansluten till huvudstaven i likhet med den latinska versalen R, þ-runa med lång bistav;
alla dessa runformer ur det helstungna runalfabetet äro alltså kriterier på inskrifternas medeltida ursprung.
Jämsides med denna differentiering av en del av vikingatidens s. k. normalrunor kommer en f ormförenkling
av andra till synes. Bruket av kortkvistrunor blir i Västergötland vid medeltidens inträde allmänt.
Sådana förekomma nämligen då genomgående inte bara i inskrifterna på vardagliga småting i annat material
än sten utan också i de monumentala gravhällarnas runtexter, båda kategorierna rikligt företrädda i landskapet.
Runografiskt innebär det, att runor med dubbelsidiga bistå var ersättas av sådana med ensidiga: \>\,
+ =4, î>1, *> i ; dock behålles \ och ges ljudvärdet se, får beteckna ø. Vissa av dessa kortkvistrunor voro
vid denna tidpunkt ingen nyhet, de finnas redan i början av vikingatiden bland de s. k. Rökrunorna (t. ex.
på Sparlösastenen) och även senare (i Västergötland inskrifterna i Vadsbobygden). Ett led i formförenklingen
är också binderunorna, en förkortningsmetod, för vilken det finns enstaka belägg i vikingatidens inskrifter (i
Västergötland endast ett säkert, Vg 76), men som huvudsakligen hör medeltiden till. Bruket av binderunor är
tämligen vanligt redan på 1100-talet men florerar under 1200-talet, framför allt under århundradets senare
del, jfr det latinska alfabetets ligaturer.
Om runinskrifterna i sten kan redan från början noteras, att de resta stenarnas runformer genomgående
äro normalrunorna med dubbelsidiga bistavar. Några få undantag med ensidiga bistavar på a-, n- och trunorna
bekräfta regeln: Vg 9, 11, 16, vidare Vg 6, som dock har \ i auk, Vg 13, dock med en av a-runorna
och en av t-runorna med dubbelsidig bistav, Vg 15, där endast t-runan har ensidig bistav. Alla de anförda
inskrifterna tillhöra Vadsbo härad, ett i flera avseenden särpräglat område. Dessutom n med ensidig bistav i
Vg 116. Även i Vg 22-24, 26, 27, 41, 52, 53, 87 samt några förkomna inskrifter, vilka alla förekomma på
hällar till gravkistor, samt på de fritt lagda Vg 50, 75 och 105 begagnas normalrunorna. På gravstenarna i