Inledning

XXVIII VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
ner uttagits ur murverket men helt eller delvis ånyo murats in: Vg 30, 87, 119; även Vg 200, 201, som ur­
sprungligen varit byggnadskvader.
I bogårdsmurar ha följande stenar påträffats: Vg 9, 41(?), 48, 51, 74, 81, 87, 100, 103, 144, 147, 166, 178,
184, 186; Vg 116 som funnits i Hyringa södra kyrkmur flyttades i samband med kyrkans rivning till öde­
kyrkogårdens mur.
Samtliga medeltida gravstenar ha ursprungligen tillhört respektive kyrkogård. Ingen kan numera be­
visas vara funnen in situ, men några finnas ännu kvar på kyrkogården: Vg 22, 23, 54, 57, 60, 89, 93, 138, 165,
167; Vg 27, 52, 68-70, 132 ha under de senaste åren flyttats från kyrkogården in i själva kyrkan för att där
beredas skydd. Många gravstenar förvaras nu i museer.
Undersökningen ger som väntat vid handen, att de runstenar, som blivit byggnadsmaterial i de äldsta
stenkyrkorna, genomgående ha varit resta stenar av gnejs och granit. Beträffande dessa hade man vid tiden
för kyrkornas uppförande synbarligen förlorat anknytningen till de döda och deras närmaste efterlevande;
varken minnet eller traditionen utgjorde längre hinder för att åt stenarna gavs en ny funktion. Dessutom voro
de beständiga och rejäla stenblocken väl lämpade som byggsten. Hur långt man ansåg det mödan värt att
släpa stenarna är väl ovisst, det berodde naturligtvis på tillgången på annan sten, på transportförhållanden
o.d. Men som regel kan väl avståndet mellan ursprungsplatsen och kyrkan inte ha varit särskilt stort. I ännu
högre grad gäller naturligtvis detta om runstenar och fragment, som ha använts i bogårdsmurar. De ursprung­
ligen lagda gravhällarna och de runristade gavelstenarna till gravkistor, vilka till tiden äro yngre än de resta
runstenarna, ha däremot vid sidan av ursprungligen resta stenar påträffats i tillbyggnader till kyrkorna
och i golv, som dörröverstycken och trösklar, där hållfasthet och bärkraft kunde stå tillbaka för en form som
var lätt att anpassa och bearbeta för nya ändamål.
Vid eller i närheten av gammal väg böra åtskilliga runstenar ursprungligen ha rests, fastän många sedan
mött oblida öden. Några ha fått behålla denna sin ursprungliga placering eller återförts till vad man ansett
vara ursprunglig plats. Så är fallet med Vg 4, 11, 13, 15, 35, 55, 76, 123, 130, 152, 157, 161, 168, 172, 174, 182,
192, 194, 195. Vg 34, 49, 61, 78, 115 uppges dessutom i äldre källor befinna sig vid gammal färdled.
Av de sistnämnda fem stenarna uppges Vg 34, 49 och 61 ha haft sin plats (troligen den ursprungliga)
vid bestämda broar eller vadställen. Däremot kan av de sju runstenar, som genom sin inskrift vittna om
broläggning (Vg 2, 4, 30, 76, 173, 182, 183) och av vilka endast Vg 173 och 182 numera sannolikt stå kvar på
ursprunglig plats, ingen enda ställas samman med den i inskriften omnämnda bron. Fyra av inskrifterna
antyda genom sin formulering, att stenarna ursprungligen ha rests invid bron (Vg 2: karþi • bru : þisa; Vg
76: let : gira : bro þæsa; Vg 182: karþi : bru : þesi; Vg 183: karþi : bru : þisi), Vg 182 och 183 sannolikt vid
en och samma bro. De övriga inskrifterna ha en allmännare ordalydelse (Vg 4: stain : bru : karþi; Vg 30:
karþuxbru; Vg 173: bru • lagþi), som i och för sig icke säger något om stenens placering i förhållande till
bron. För Vg 2, 30, 182 och 183 har man över huvud taget icke kunnat lokalisera bron eller ens vattendraget.
I två fall (Vg 4, 76) finns det inom rimligt avstånd från stenen vattendrag respektive sankmark med sten­
samlingar, som utan hinder skulle kunna vara rester av den åsyftade bron eller vadstället. Ett 100-tal meter
NV om den sjunde »brostenen», Vg 173, löper ett litet vattendrag, över vilket bron kan ha lett, ehuru nu
inga spår av en sådan kunna iakttagas.
Samband med andra fornlämningar har i några få fall kunnat konstateras: Vg 7, 39, 55, 106(?), 115,
123, 157, 161, 168, 169, 172, 173, 175, 182, flertalet på eller i närheten av gravfält; Vg 115 och Vg 169 på
gravhögar (Vg 175 har i sen tid uppställts på en gravhög), Vg 182 intill en domarring.
Inskrifternas anordning. Ornamentik. Runristare
Till sin anordning äro inskrifterna på Västergötlands runstenar generellt sett enklare och mindre konstfulla
än de uppsvenska. Likheterna med de danska, sydsvenska och östgötska stenarna äro däremot påfallande.