Inledning

XXX VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
Den hedniska motsvarigheten till det kristna korset, torshammaren, finns ristad på en sten, Vg 113.
Mönsterbården på Vg 37 återfinns på de norska runstenarna NlyR 61-62 Alstad, 68 Dynna och 84
Vang.
Rester av en ansiktsmask pryder den ena bredsidan av den fragmentariska runstenen Vg 106. Denna
mask i Mammenstil har motsvarigheter framför allt på danska runstenar, t. ex. DR 66 Århus, 314 Lund,
335 V. Strö, men också på några sörmländska, Sö 112, 167 och 367.
Ristade, fristående djurfigurer — närmast i Ringerikestil — finner man på tre runstenar, Vg 4, 14, 181;
jfr beträffande dessa NlyR 84 Vang, DR 271 Tullstorp, DR 412 London, ävensom DR 314 Lund samt DR
284-286 Hunnestad.
Endast i två fall, Vg 32 och 56, finnas människofigurer ristade. Den dansande mansgestalten på Vg 56
har nära motsvarigheter på de berömda Torslundaplåtarna (500-talet) samt ett påsyningsbeslag av brons
funnet 1968 i en vikingatida brandgrav vid Ekhammar i Stockholms-Näs socken. Den profilställde mannen
på Vg 32 påminner i vissa karakteristiska detaljer om figuren på DR 282 Hunnestad. (Den förkomna Vg 80
med sin korsbärande mansfigur har sannolikt varit en medeltida gravsten.)
Sammanfattningsvis kan nämnas, att antalet oornerade runstenar, d.v.s. utan någon som helst dekor,
är 47 (Vg 2, 3, 5, 6, 12, 16, 18-20, 30, 34, 35, 38, 44, 45, 48, 49, 58, 59, 61, 67, 77, 82, 101, 112,116,120, 123-126,
133, 135, 137, 149, 155, 160, 161, 166, 168, 172-174, 183, 188, 192, 198). Siffran är dock knappast representativ
med hänsyn till de fragmentariska stenar, i vilkas större eller mindre skador ornament kunna ha gått förlorade.
Även om siffran avrundas nedåt till att omfatta en tredjedel av de 128 resta stenarna med yngre
runor, är den tillräckligt hög för att generellt visa fattigdomen på bildinnehåll och dekorativa element hos de
västgötska runstenarna i jämförelse med de uppsvenska. Det kan nämnas, att proportionerna mellan runstenar
med och utan ornament är densamma i Småland som i Västergötland. Det östgötska materialet kan
icke överblickas på samma sätt på grund av de många ofullständigt bearbetade nyfynden som gjorts efter
den tryckta utgåvan (1911-18).
Fem västgötska runstenar äro signerade: Vg 59 av hialmR Hjälm och hiali Hjälle, Vg 101 av osbiu|
Åsbjörn, Vg 130 av truki Trygge, Vg 180 av |untin Funnen samt Vg 181 av huarþr förmodligen Håvard.
Ingen av dessa ristare finns namngiven på någon annan runsten. Håvard bör emellertid också ha ristat Vg
158, belägen 3 mil åt SV, som visar många med Vg 181 gemensamma drag, både vad runornas form, stavning
och ornamentsdetaljer angår. Trygge kan vara upphovsman jämväl till Vg 136 och Vg 139; stenarna stå på
endast någon mils avstånd från varandra. Åsbjörn har sannolikt ristat även Vg 100, kanske också Vg 103.
Längre vågar man nog inte gå i attribuering; jfr Wideen a. a. s. 151 f. och fig. 57, som enligt min mening har
pressat materialet för hårt utan att tillräckligt beakta runologiska och språkliga differenser. Förmodligen äro
ytterligare två runstenar signerade, ehuru texterna nu äro fragmentariska: Vg 109 ...skil Eskil(?) samt
Vg 110, där av den förmodade signaturen endast skulle återstå |ui på ett nu förkommet stycke. (Utöver
dessa signaturer i inskrifter med yngre runor finns ännu en, den äldre Sparlösainskriftens, Vg 119.)
Alla andra västgötska runstenar äro alltså anonyma ristares verk, och det är ganska naturligt, alldenstund
den konstnärliga ambitionen synbarligen ännu icke har vuxit sig självständig och stark, och produktionen
dessutom icke har varit särskilt omfattande. Wideen har försökt gruppera en del ensartade monument
(a.a. s. 152f. och fig. 55, 56, 60) och illustrerat detta med en karta (a.a. fig. 57). Resultatet, som i stort sett
är riktigt — även om materialet också här är väl hårt pressat — är några fåtaliga, lokalt sammanhållna grupper,
i vilka stil och gemensamma detaljer tala för en viss samhörighet, en i och för sig naturlig företeelse i det
relativt kortvariga runstensmodet. Självklart innebär modet en benägenhet för likformighet inom en begränsad
bygds egen snäva krets. Men utanför dessa grupper faller ändå det huvudsakliga runstensmaterialet
med mera indifferenta mönster och texter.
Västergötlands medeltida gravstenar med runinskrift är till antalet 67. Siffran inkluderar resta gavelhällar
samt kisthällar till gravmonument av typen eskilstunakista (se S. Lindqvist, Den helige Eskils biskops-