Inledning

LII VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
Fördelningen av o-runans former och ljudvärden är alltså följande (siffra inom parentes utmärker an­
talet medeltida inskrifter till skillnad från de vikingatida): p q 2 inskrifter; \ q 6, ø 1; (= q 17, o 3+ (2); ^ q I,
0 2; I a 2, o 2+ (5), ø (4); \ q 1, q jämte o 4 (i Vadsbo), Q 1 (i Vadsbo), o 2+ (29), a (2), ø (1).
Av sammanfattningen framgår, att o-runan endast undantagsvis brukas som tecken för o-ljud före
medeltidens inträde (endast 13 vikingatida inskrifter; 6 av dessa, Vg 11, 13, 15, 24, 122, 184, varav 3 i
Vadsbo, uppvisa även u-runa för o, dock ingen skillnad i beteckningen av kort och långt o; i de tre från
Vadsbo användes samtidigt o-runan också för q). I det stora flertalet vikingatida inskrifter, där o-ljudet
förekommer, tecknas detta med u-runa, åttiosju inskrifter. 1 Så är fallet även i en medeltida, Vg 79, på gränsen
till vikingatiden.
Ett annat tidsmässigt värdefullt exempel på att en runa har olika — och i detta fall inte ens närliggande —
ljudvärden är som under vikingatiden användes för palatalt r-ljud samt lokalt (ibland i en och samma in­
skrift, Vg 100, 101, 103, 105) också för e-ie-ljud men under medeltiden får ljudvärdet y. Bruket av R-runan
för e-ie-ljud har i Västergötland liten omfattning. Det förekommer, också lokalt begränsat, i sammanlagt
åtta runinskrifter, Vg 33, 100, 101, 103-105, 112, 113, de flesta i Åse härad samt enstaka i grannhäraderna
Kålland och Viste. I Danmark är R-runan med ljudvärdet e belagd på tre runstenar, bl. a. DR 55 S. Vissing 1,
rest av Harald Gormssons hustru efter hennes mor. Alla de västgötska inskrifterna utom Vg 105 visa också ett
eller flera ålderdomliga drag; Vg 105 är en mycket tidig, lagd gravhäll med runstensmönster. Bruket begränsar
sig således till vikingatiden. R-runan får sedan med medeltidens inträde ljudvärdet y: Vg 97, 143, 144, 165,
210, 220. Beläggen för ^ =y, som visa större spridning i landskapet, tillhöra 1100- och 1200-talen.
Medeltida är också den stungna u-runans användning för intervokaliskt v, Vg 200 (se Tillägg s. 489)
och 227. Bruket, sällsynt, sammanhänger förmodligen med att för beteckning av y-ljud den stungna u-
runan under medeltiden antingen har försetts med två punkter eller ersatts med R-runan; i/-ljudet blir också
sällsyntare genom tendensen till vokalöppning.
Det ovan anförda är i stora drag grafiska gränsmärken mellan vikingatiden och medeltiden. Det kan
måhända anses överflödigt att redovisa dessa så pass utförligt, när det gäller inskrifter i sten, där man oftast
för tidsbestämningen måste och kan lita till lättillgängligare faktorer som t. ex. de stilhistoriska. Det har
också skett huvudsakligen med sikte på bedömningen av framtida runfynd på oansenliga träföremål o. d.,
sådant material som t. ex. Lödösegrävningarna ha bragt i dagen.
Kan man då för de vikingatida runinskrifternas del på grafiska grunder göra någon inbördes differen­
tiering? Strängt taget bara genom ett par smärre detaljer i utformningen av m-runan samt en viss typ av
s-runan.
I elva inskrifter (Vg 12, 35, 37, 47, 59, 100, 101, 104, 108, 150, 199) har m-runan ringförmig bistav (m 4
1 tablån s. xxxix). Alla inskrifterna, utom den obegripliga Vg 199, tillhöra stenar i Väner bäckenet. Runanär
ett av de säkrare tecknen på ålderdomlig ristning. Även den stungna m-runan (m 5), som i Västergötland
bara förekommer i en inskrift, Vg 161, antyder hög ålder; Vg 161 visar nämligen andra ålderdomliga drag,
liksom fallet är beträffande de inskrifter, där den stungna m-runan annorstädes någon sällsynt gång finns
belagd (t. ex. Sm 5, Sö 367 och några danska inskrifter). Punkteringen är icke fonetiskt betingad. Enligt
O. v. Friesen skulle punkterna ersätta de delar av bistå ven i m-runan med ringförmig sådan som samman­
fallit med slinglinjen (Runorna, 1933, s. 227).
Den med huvudstav försedda s-runan (s 3) förekommer endast i sexton inskrifter, företrädesvis i de
nordvästra delarna av landskapet: Vg 18, 20, 35, 49 (borta), 67, 90, 108, 115, 116, 118, 123, 124, 125, 133, 192,
257, i tio av dessa dock jämsides med den vanliga s-runan; en enstaka sådan s-runa i Vg 79 troligen oavsiktlig.
1 Vg 2-4, 8, 18, 20, 21 (borta), 23, 30, 32, 33, 35, 40, 41, 51, 53, 55, 59, 61, 62, 66, 67, 73-75, 77, 78 (borta), 82, 87, 90,
92, 101-105, 107, 108, 110, 112-118, 123-125, 126 (borta), 127, 128, 130, 133, 135 (borta), 137, 139, 150-154, 156-158, 160-162,
169-171, 173, 175, 176, 178-182, 183 (borta), 186, 187, 193-195, 197, 257.