Inledning

LVIII VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
dhe 5 Burei». 1 Den som höll i ritstiftet var Elias Brenner (1647-1717), mera känd som miniatyrmålare,
grafiker och numismatiker, och de tre häraderna äro Kålland, Kinnefjärding och Åse, alla i De la Gardies
grevskap Läckö. Hadorphs resor i Västergötland fortsatte under de fyra följande åren, 1670-73. Sistnämnda
år skedde det tillsammans med den unge Karl XI och riksens änkedrottning på kungens eriksgata, då Hadorphs
kunnighet på olika sätt togs i anspråk för kungens orientering om historiska och antikvariska lokaliteter
som passerades. Både Hadorphs memorial för resan ocli hans resebeskrivning finnas kvar (RA Handl. ang.
Antikvitetskollegiet II respektive KB sign. F f 5). De runstenar som utvaldes till kungligt beskådande voro
Vg 4, 10, 11, 13, 51, 55, 56, 77. Hadorph återvände till Västergötland ännu en gång, 1683. Då hade De la
Gardies sol dalat och Läckö indragits till kronan.
Förutom Brenner voro Petrus Törnewall (o. 1650-1706), Jacob Hartling (data okända), Johan Leitz
(död senast 1692) och Ulf Christofersson (data okända) engagerade i det västgötska fältarbetet som tecknare.
Christofersson sändes till Västergötland först 1687 och tillsammans med Johan Hadorphs son Daniel. Expeditionen
varade mer än två månader ( 7 /7- 12 /9) och innebar fältarbeten i åtskilliga härader runt om i landskapet.
»Det förefaller, som om även [Johan] Hadorph varit med på denna resa», skriver Henrik Schiick, a. a. s. 422,
med hänvisning till initialerna J. H. vid sidan av Ulf Christoferssons egna på några av den sistnämndes
teckningar. Så synes emellertid ej ha varit förhållandet. 2
Resultatet av Hadorphs granskningar, sådant det föreligger i de bevarade teckningarna, kan icke
kvalitativt mäta sig med Bureus'. Medan Bureus' umgänge med runstenarna i första hand var språkmannens,
betraktade Hadorph dem främst med antikvariens ögon. Hadorphs läsningar äro dock redbara och en mycket
viktig källa för forskningen.
Vid 1600-talets utgång voro sammanlagt 97 västgötska runmonument kända, 98 inskrifter eftersom
Vg 119 räknas som två separata. 3 Med två undantag (Vg 202 och 217) är det fråga om steninskrifter.
Flertalet av de ovannämnda, genom Antikvitetskollegiet ombesörjda teckningarna utfördes i träsnitt för
Johan Hadorphs tilltänkta runverk. Efter Hadorphs död 1693 avsåg chefen för Antikvitetsarkivet
Johan Peringskiöld att bruka träsnitten i sitt planerade arbete Monumenta Sueo-Gothorum, som dock till
största delen förblev outgivet. Av sådana träsnitt äro sjuttiotvå stycken bevarade i Peringskiölds handskrivna
samling Monumenta (västgötamaterialet ingår i KB sign. F h 9) och finnas dessutom med undantag av tre
(Vg 1, 51, 119) utgivna (se noten) i J. Göranssons Bautil (1750), vårt första större, samlade bildverk i tryck
av Sveriges runstenar med sammanlagt 1 173 träsnitt. Följande sju västgötska runobjekt, av vilka Antikvitetskollegiets
teckningar finnas bevarade, saknas i träsnittserien: Vg 10, 31, 54, 59, 109, 204, 217. Av nio
stenar (Vg 140, 151, 152, 154, 157, 165, 192, 195, 196) finnas andra avbildningar; av två (Vg 194 och 202)
finnas uppteckningar, sju (Vg 13, 74, 80, 122, 123, 172, 186) äro endast noterade. Källorna för de sistnämnda
1
H. Schiick, Kgl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, dess förhistoria och historia 2 (1933), s. 376. Om de
antikvariska resorna i övrigt se a.a. s. 343f. samt Johan Hadorphs resor 1-2, utg. av E. Vennberg (1917).
2
De flesta av Ulf Christoferssons 25 handteckningar av västgötska runstenar äro helt osignerade, medan de på grundval
av teckningarna gjorda träsnitten (i J. Peringskiölds Monumenta och J. Göranssons Bautil) bära hans initialer U C. Endast
sju teckningar (av Vg 61, 66, 115, 118, 130, 183, 184) äro signerade med J H jämte U C. Inte till något enda av de sedermera
efter dessa teckningar framställda sex träsnitten har Hadorphs signatur överförts. Den sjunde teckningen (av Vg 118) skars
aldrig, eftersom ett träsnitt av runstenen ifråga redan utförts efter en tidigare teckning av Brenner. Troligen har Christofersson
efter mönstret av tidigare träsnitt givit några av sina teckningar båda signaturerna, men vid utskärningen har man låtit
Hadorphs initia 1er utgå, förmodligen därför att dennes signatur saknade täckning. Det kan i sammanhanget nämnas, att på
det träsnitt av Vg 120 (Christoferssons handteckning av Vg 120 är osignerad), som ingår i Peringskiölds Monumenta, har I H
funnits tryckt men strukits över med bläck, medan signaturen på samma träsnitt i Bautil (nr 1154) inte finns med; den har
tydligen avsiktligt avlägsnats från stocken.
3
Vg 1, 2, 4, 6, 7, 10, 11, 13, 14, 15, 16, 17, 21, 22, 23, 24, 25, 30, 31, 35, 37, 40, 42, 49, 51, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 61,
66, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 80, 84, 87, 90, 92, 94, 95, 96, 97, 99, 100, 101, 102, 103, 107, 109, 110, 112, 114, 115, 118, 119, 120,
121, 122, 123, 126, 127, 128, 130, 131, 135, 137, 138, 139, 140, 148, 151, 152, 154, 157, 165, 172, 173, 174, 181, 182, 183, 184,
185, 186, 192, 194, 195, 196, 202, 204, 217. Kursiverad siffra anger, att inskriften finns återgiven i träsnitt i J. Göransson.
Bautil (1750).