Inledning

XXXIV VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
familj som färdats åt olika håll och dött, den ene i väster, den andre i öster. Österfärdsstenarna stå alla inom
ett litet begränsat område i Ätrans dalgång, västerfärdsstenarna visa större spridning.
Det framgår icke av ordalydelsen i någon av inskrifterna, huruvida färderna ha gått i samfälld regi eller
ha varit enskilda företag. Ej heller ge inskrifterna några hållpunkter för en fast datering. Om Vg 61 skriver
O. v. Friesen (Runorna, 1933, s. 176); »De västervägståg varom här kan vara fråga falla mellan åren 980 och
1018 (Knuts erövring av England). Att döma av runbandens anordning, runtyper och ortografi, är det under
slutet av nämnda skede som Gers färd och död inträffat — alltså under 1000-talets första årtionden.» Det
finns ingen anledning att för närvarande rucka på denna tämligen vida datering. Vg 20 har också flera ålder­
domliga drag och passar bra i 1000-talets första fjärdedel. Vg 187 och Vg 197 torde snarast vara något yngre
än de båda andra.
Av österfärdsstenarna är den försvunna Vg 135 den till typen äldsta, förmodligen från 1000-talets första
fjärdedel. Vg 184 tillhör enligt v. Friesen (a. a. s. 178) samma tid som de uppsvenska Ingvarsstenarna från
1040-talet. Han anser det t. o. m. sannolikt, att det är Ingvarståget, som åsyftas i inskriften. Dateringen är
rimlig, men stenens sammankoppling med Ingvarståget är endast en förmodan. Tidpunkten och rekryteringen
för denna vikingafärd har senast diskuterats i E. Wessen, Historiska runinskrifter (VHAA:s Handl. Filologisk­
filosofiska ser. 6, 1960), s. 30f. De övriga tre österfärdsstenarna (Vg 178, 181, 197) torde också tillhöra 1000-
talets andra fjärdedel; närmare kunna de icke bestämmas. Dekoren stämmer väl överens med Ingvars­
stenarnas (H. Wideen har överskådligt sammanställt de kända Ingvarsstenarna i sitt a. a. fig. 86), men man
kan givetvis icke fördenskull betrakta de västgötska österfärdsstenarna som i snäv bemärkelse historiska.
I samband med redovisningen av österfärdsstenarna i Västergötland finns det anledning att erinra om runstenen
från den ryska ön Berezanj i Svarta havet vid Dnjeprs mynning. Stenen påträffades vid en arkeologisk undersökning
1905 i sekundärt läge i en gravhög och förvaras nu i Gosudarstv. Archeol. Muzej, Odessa. Inskriften lyder:
krani : kerþi : half : þisi : iftir : kal : fi : laka : sin »Grane gjorde denna gravvård till minne av Karl, sin bolagsman».
Namnet Orani är icke belagt i runskrift men annars välkänt från fornvästnordiskt område. Karl har däremot
stor frekvens, också i runinskrifter; finns bl. a. i Vg 42 och 112. Ordet hvalf förekommer på fem västgötska, runristade
gravstenar (Vg 81, 88, 95, 146, 165), lika många gotländska, tre östgötska från Hovs kyrka samt en dansk
(DR 111); dessutom ingår det i inskriften på en uppländsk runsten (U 170). Se vidare om ordets innebörd och form
Vg 81. Substantivet felagi 'bolagsman' återfinns på tre västgötska runstenar (Vg 112, 122, 182) samt en gravsten
(Vg 146, här med betydelsen 'hustru'); dessutom finns ett belägg i Södermanland, två i Uppland, men inget på
Gotland. T. J. Arne, som har besett runstenen från Berezanj och lämnat en beskrivning av den i Fornvännen 1914,
s. 44 f. (illustr.), pekar på Gotland som Granes och Karls troligaste hemort.
Runstenen från Berezanj är av s. k. musselkalksten, 47 cm hög, 48 cm bred; runorna äro 8 cm höga. Stenens rot
är avslagen och borta. Till typen visar stenen stor likhet med runstenarna från Häggesleds kyrkogård (Vg 21-29),
speciellt då Vg 21, 22, 26. Den har utan tvivel varit gavelhäll i en gravkista av samma slag som Häggesledsmonumenten.
Orden hvalf och felagi äro, som framgår av ovanstående, välkända i västgötska runinskrifter; namnet
Grani har fornvästnordisk orientering. Runan r har en mycket ovanlig form, dock typisk för ett 15-tal västgötska
inskrifter, bland dessa österfärdsstenarna Vg 181 och 184. Det finns därför enligt min mening större fog för ett
antagande, att Berezanj-stenens män ha hört hemma i Västergötland.
På Vg 40 berättas om den avlidne: ER vard dødr i orrustu, en barðusk kunungas. Uttrycket har sin mot­
svarighet på en dansk runsten, DR 66 Århus, som fyra män ha rest efter sin kamrat, ER vard ... dødr ... þa
kunungaR bardusk. En annan detalj, ovanlig men gemensam, gäller ordskillnadstecknen; den danska run­
inskriftens består av två kryss lodrätt placerade, Vg 40 har på de flesta ställena ett kors som skiljetecken men
efter runstensresarens namn två, det ena ovanför det andra. Lis Jacobsen (DR 66), har liksom tidigare J.
Steenstrup (i: Festskrift til K. Erslev, 1927, s. 70), observerat likheten och anser möjligt, att en och samma
händelse avses, men att det också blott och bart kan vara fråga om »et stereotypt udtryk for en kamp imellem
vikingehøvdinger (-'konger')». Det förefaller dock mera sannolikt, att uttrycket icke åsyftar en vanlig vi­
kingastrid utan ett bestämt tillfälle, då härarna anfördes av konungar på ömse sidor. Det har gissats (Wim­
mer, Steenstrup) på slaget i Öresund omkring år 1000, de isländska sagornas Svolderslag. Också slaget vid
Helgeå omkring 1026 mellan Knut den store å ena sidan och Olav Haraldsson och Anund Jakob å den andra
skulle kunna komma ifråga. Icke heller här vågar man sålunda hävda anknytning till någon bestämd historisk