Inledning

XLvni VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
Digrafer
I de västgötska runinskrifterna förekomma digrafer sparsamt. I mycket få fall kan det antagas, att de äro
tecken för diftonger. Det gäller sådana gamla, vikingatida inskrifter, t. ex. Vg 2, 4, 12, 14, 15, 67, 77, som
genomgående ha digrafer för ursprungliga diftonger. I andra fall äro digraferna sannolikt traditionellt brukade
beteckningar för enkla vokalljud, som uppstått genom kontrahering av diftonger. Så skola de förmodligen,
generellt sett, uppfattas i inskrifter som för ursprungliga diftonger använda än digrafer, än enkla
vokaltecken, t. ex. Vg 6, 11, 16, 17. Av många ord finnas dubbelformer (se nedan). F. ö. dominera enkelskrivningarna
klart.
au betecknar sannolikt
1. diftongen au, t. ex. ack. kaut 12, auka 77, þausi 67 (av samma pron. ett tiotal belägg med enkelskrivet
vokalljud i andra inskrifter).
2. diftongen øy i fraustin 67.
3. ø-ljud, t. ex. austr 197 (jfr ustr 184; i Vg 197 finnas med undantag av auk, se nedan, inga andra digrafer
för diftonger: þÍR, ristu, tuþr), auþkil 103 (jfr uþkitil 102; i V g 103 ävensuin, þusi, oskut, uk), auþin
92 (i samma inskrift även auk men risþu,), ack. auþ| 168 (men þusi), ack. nustin 23 (med felristad
a-runa; även stina; jfr ack. ystin 186), inf. kaurua 59.
4. kort o-ljud i den vanliga konj. auk (ett 40-tal belägg mot ett 30-tal enkelskrivningar av vokalljudet),
även i þriaitiauku trettio 4.
5. M-omljutt a-ljud (p) i ett fall: pres. konj. 3 sg. haukui 67.
ai betecknar sannolikt diftongen æi i raisti:stain 2, 4; Vg 4 har även ack. þurstain, ack. stain:bru, dat.
airiki; i þair, raistu, stain 14; i raisti 15 (även stein); i raisti, stain 77 (även auka); i stain 104; förmodligen
också i þair, raistu 6 (även auk men þorstin).
Ovissare ä r ljudet (æi el. e) i Vg 11: raisti (men stin), i V g 16 raistu (men þir, stin), i Vg 133 raisþi
(men stin, suin).
Anm. 31. Möjligen kompromiss i aiftiR 107 och aiftir 17 (se om sådana skrivningar E. Wessen i Södermanlands
runinskrifter, s. LXIX; jfr härmed K. M. Nielsen, Til runedanskens ortografi, i: ANF 75, 1960,
s. 7f).
ei betecknar
1. sannolikt diftongen æi i stein 15, 173, reisþi : stein 182, reisti : stein 183, måhända också i steina
1, stein 136, reistu 73 (dock stin).
2. e-ljud i þeira 81 (konservativ stavning), troligen också i stein 186 (jämte hilakR, ack. ystin).
iu betecknar
1. diftongen iü i pres. konj. 3 sg. briuti 67, þiuþ 244, fliuhanda 216.
Anm. 32. Efterleden i ortnamnet bræþarRuþ 250 har skrivningen RU yu.
2. diftongen iö i ack. iuruni Jorunn 2.
3. brytningsdiftongen io i iuk högg 181, miuk, tiuhu 210, biurn.
Anm. 33. Beteckningen av diftongen io vacklar. Vanligast är skrivningen iu, men flera varianter finnas.
Namnet Biörn tecknas biurn 4 ggr, beorn 1 g., bion 1 g. (därtill biærn 1 g., burn 1 g., bun 1 g.). Som senare
led i sammansatta namn förekommer -biurn 8 ggr, -biörn 1 g., -beornar 1 g. (därtill -burn 2 ggr, -bon 1 g.),
io förekommer endast för brytningsdiftongen io i gunbiorn 196, bion 219 (samt med inskotts-A i gihorþ
subst, gjord 240).
ia betecknar
1. brytningsdiftongen ia i iak, siarþ| skände 12, biargi 127, namnen kiali, hiali och hialmR 59, skialdolfor
219, ias han 67 och iaR 20, 174 (men is 4, ÍR 40, eR 180, 187, 197), ian men 178, 184 (dock en 197, in
81), kiarþi 168, 171, giarþi 246 (men 18 belägg med enkelskriven vokal i samma verbform), hialbi 50,