Inledning

XLII VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
Codex runicus av Skånelagen. Osäkerhet om vilket ljud ristaren har avsett med tecknet är orsaken till att
runformen icke har upptagits i tablån s. xxxix.
m. Skillnaden mellan m 1 (typex. Vg 190) och m 2 (typex. Vg 30) är i praktiken hårfin. Ofta förekommer
m 2 tillsammans med f 2, r 2 (t. ex. Vg 30) och understryker ristarens benägenhet för rundade former. Ingendera
typen är tidsbunden, m 3 (typex. Vg 165) finns företrädesvis i medeltida inskrifter och då gärna tillsammans
med f 3. m 4 (typex. Vg 47) är den äldsta formen. Den förekommer endast i elva vikingatida inskrifter
med även i övrigt ålderdomliga drag, Vg 12, 35, 37, 47, 59, 100, 101, 104, 108, 150, 199, alla i norra
Västergötland, de flesta i Kållands och Åse härader, m 5 förekommer endast i den vikingatida Vg 161.
I-runan uppträder nästan alltid som I 1 (typex. Vg 22). Exempel på I 2 erbjuder Vg 26.
R. Liksom gränsen är svårdragen mellan m 1 och m 2, är den det mellan R 1 (typex. Vg 37) och R 2
(typex. Vg 30). Tidsmässigt finns ingen skillnad mellan de båda typerna, som ha ungefär samma frekvens.
Typen med helt raka bistavar, R 3 (typex. Vg 33), är sällsynt, R 4 finns bara i Vg 9.
Iakttagelserna kunna ges följande sammanfattning för de ostungna runornas vidkommande (former
med endast ett eller två enstaka belägg ha i allmänhet icke medtagits i uppräkningen) : Klart vikingatida är
f 4, o 2, o 4, o 5, o 6, r 1, r 4, r 5, r 6, r 7, n 1, s 3, b 2, b 3, b 5, b 7, m 4. Rent medeltida äro þ 3, r 3, r 8,
r 9, s 5, s 6, s 9, s 10, t 2, t 5. Av de övriga runtyperna äro somliga tidsmässigt indifferenta, medan andra
genom olika ljudvärden äro mera tidsbundna, så som framgår av den detaljerade redogörelsen ovan. Det
måste understrykas, att granskningsresultatet endast avser och är tillämpligt på det västgötska materialet,
samt att runtyper med få eller enstaka belägg icke kunna läggas till grund för allmänna slutsatser.
De stungna runorna tillhöra till största delen medeltida inskrifter. Det gäller utan undantag f 6, u 6,
þ 6, k 7, i 4, i 5, t 6, t 7, t 8, t 9, t 10, b 10, bil. Beträffande övriga stungna runor kan noteras: i 2 förekom­
mer i både vikingatida och medeltida inskrifter (proportionellt något oftare i vikingatida), k 5 och k 6 likaså,
men med betydligt större frekvens i de medeltida; endast ett av beläggen på b 9 är vikingatida, de övriga fyra
medeltida; m 5 (endast ett exemplar och punkteringen synbarligen utan fonetisk motivering) finns i en vi­
kingatida inskrift; samtliga sju inskrifter med u 5 för y äro vikingatida (för y-ljud, eventuellt delabialiserat,
brukas i några medeltida inskrifter R). Medeltida äro däremot två inskrifter med u 5 för v. Det betyder, att
under den senare delen av vikingatiden stunget i är tämligen vanligt, att stunget k har trängt in liksom stunget
u, medan de stungna b-, t- och f-runorna knappast ha kommit i bruk förrän under medeltiden, där också de
enstaka u 6, þ 6 och k 7 höra hemma.
Särskilt värd att observera är gruppen av sex vikingatida inskrifter med kortkvistrunor och
koncentrerad belägenhet i trakten av Mariestad i Vadsbo härad (Vg 6, 9, 11, 13, 15, 16). I dessa begagnas
genomgående a 2, n 2, o 1 och t 2; mest konsekvent förekomma kortkvistrunorna i Vg 9, som också har s 8
och R 4; Vg 15 har bara en runa av kortkvisttyp, t 2. Bara på en enda rest sten utanför Vadsbo finns n som
kortkvistruna, Vg 116 (inskriftens t är normalruna och a-runan saknas helt). Även Vg 256 ger exempel på s 8.
Med begränsad lokalisering till norra Västergötland, ehuru icke lika starkt koncentrerad, finner man
f 4, o 4, o 5, m 4. Inskrifterna med »stols-s», s 3, tillhöra med ett undantag den norra delen av landskapet.
Vändrunor, d. v. s. i förhållande till läsriktningen spegelvända runor, äro på det hela taget sällsynta i
Västergötland. Klockinskrifterna äro ju med några få undantag rétrograda beroende på att runorna ha ristats
rättvända i gjutformen. Detsamma gäller då också den latinska bokstavsskriften, som i några fall förekommer
på runklockorna. Undantagen äro de rättvända inskrifterna Vg 245 (Herrljunga) och Vg 248 (Bollebygd).
Ett par enstaka vändrunor på dessa klockor vittna om ristarens svårigheter vid framställningen av »negativet».
Också Vg 210 (Saleby) är rättvänd, så när som på runföljden 65-83, som är retrograd.
Av runstenarnas inskrifter är Vg 116 i sin helhet spegelvänd, och detsamma gäller inskriftens hela första
rad i Vg 18. I Vg 234, inskriften på den lilla blyplattan från Lödöse, är ett par runor spegelvända, r och k.
Möjligen har också en runa på Vg 83, ett nu försvunnet runstensfragment, varit vändruna. Pl. 73 (överst)