Inledning

INLEDNING
Västergötlands runinskrifter har häftesvis en annan uppdelning än flertalet band av SVERIGES RUNINSKRIFTER
(Ölands, Östergötlands, Södermanlands, Smålands, Gotlands). Häfte 1 och 3 omfatta inskrifter på runstenar
(inklusive gravstenar) i Skaraborgs län, häfte 2 och 4 i Älvsborgs län samt Göteborgs och Bohus län, häfte 5
övriga runinskrifter från hela landskapet, de flesta på föremål av olika slag. Anledningen till planen, som synbarligen
var ursprunglig och skulle bli bestående, och som tillämpas också i Upplands runinskrifter även om
detta icke särskilt framhållits i de fyra hittills utgivna banden, känner jag icke närmare, eftersom Västergötlands
runinskrifter på 1930-talet förbereddes av lektor Hugo Jungner, som avled 1940, samma år som de båda
planschhäftena, häfte 1 och 2, utkommo. Troligen har Jungner tänkt sig en uppdelning av inskriftsmaterialet
efter föremålens funktion med i första hand minnesstenar och gravstenar i en svit för sig. Det övriga materialet,
av mera heterogen karaktär, skulle sedan samlas i ett avslutande häfte, så som nu också har skett. Helt
undantagslöst har Jungner dock icke följt regeln, eftersom den lilla Kinnevestenen, Vg 134, lösfynd, och
ett portalöverstycke, Vg 191, ha behandlats bland runstenarna. Detta gav mig anledning att låta även byggnadsstenarna
i Börstigs kyrka, Vg 200 och 201, ingå i runstensdelen. Tegelstenarna från Lödöse, Vg 236 och
237, anträffade som lösfynd, finnas däremot redovisade i häfte 5.
Indelningsgrunden har varit naturlig på ett tidigt stadium i materialets bearbetning, men sedd på längre
sikt har överskådligheten tyvärr gått förlorad. Den slutna topografiska enheten, baserad på härads- och sockenbegreppet,
som är kärnan i de flesta, däribland de äldsta, banden av SVERIGES RUNINSKRIFTER, har tillgodosetts
först i andra hand och blivit splittrad. Det naturliga sammanhanget, stilhistoriskt och kronologiskt,
mellan t. ex. gravstenar och dopfuntar har också brutits. När nu hela det västgötska inskriftsmaterialet
föreligger samlat och tryckt, ha många av svårigheterna vid ett studium av inskrifterna ur olika aspekter
eliminerats, men en viss grad av osmidighet kommer alltid att kvarstå. Tabellen s. xxvi över fördelningen
häradsvis av inskrifterna med yngre runor avser att underlätta en topografisk översikt.
När Vitterhetsakademien efter Hugo Jungners död 1940 gav mig uppdraget att bearbeta Västergötlands
runinskrifter, var alltså numreringen genom de båda tryckta planschhäftena fixerad i fråga om runstenarna.
Numreringen kunde därmed strängt taget icke rubbas av nyfynd efter 1940, i fält eller arkiv, icke heller av
sådana fakta, som att två inskrifter (Vg 110 och 114) hade råkat bli dubbelförda med lediga nummer (106 och
111) som följd, eller att »inskriften» Vg 43 vid närmare granskning visade sig vara ornamentsdetaljer. Stenar
med enbart runstensornamentik omnämnas bara i ett par fall (Häggesled och Råda, se s. 44, 62) och ha av
principiella skäl icke upptagits som särskilda nummer, då jag anser att en sådan utvidgning med hänsyn till
verkets titel skulle bli missvisande och skenbart förrycka antalet inskrifter avsevärt. Även härutinnan
intager detta arbete en särställning gentemot flertalet andra band av SVERIGES RUNINSKRIFTER, där stenar
med runstensornamentik men utan runor numreras in bland inskrifterna. I samråd med Runverkets ledning
beslöts dock, att den enbart ornerade Vg 43 skulle få stå kvar i sviten med sitt av Jungner givna nummer,
och att de andra ledigblivna numren (106 och 111) skulle tilldelas ett par av de nyfunna runinskrifterna.
Numren och beskrivningarna skulle dock få sin plats i inskrifternas topografiska sammanhang. Andra nyfynd
(Vg 197, 198, 199, 200, 201) ha på ett naturligare sätt fogats till den ursprungliga nummerföljden, men också
de ha placerats topografiskt.
Numreringen av inskrifterna i häfte 5 gjordes hösten 1966 inför arbetet med inledningen samt ord- och
namnförteckningarna. En omnumrering med hänsyn till de nyfynd som ha gjorts efter denna tidpunkt skulle

XVI VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
ha blivit alltför komplicerad och tidsödande. Dessa nyfynd ha därför fått numren 254-259. Vad Vg 254-256
från Lödöse beträffar, ha de i texten placerats i sitt topografiska sammanhang, i sviten av Lödöseinskrifter.
Så har också skett med Vg 258-259 N. Björke kyrka. För runstenen Vg 257 från Tumbergs kyrkoruin, som
rätteligen hör hemma i häfte 4, redogöres i avsnittet Tillägg. 1 Detta är orsaken till en i viss mån slumpartad
ordningsföljd i numreringen. Registren samt hänvisningar i texten göra emellertid sammanhanget klart.
Numreringen har eljest i princip skett geografiskt från norr till söder med län och härad som utgångspunkt.
Inom häradet löper nummerföljden beträffande socknar och parceller i bokstavsordning.
I transkriptionerna till fornsvenska i huvudtexten har enkelskrivning av gamla diftonger genomgående
tillämpats med hänsyn till enkelskrivningarnas klara dominans i runtexten. Uppslagsorden i ord-och namnförteckningarna
ha däremot digraf i enlighet med bruket i andra band av SVEKIGES RUNINSKRIFTER. I häfte 5
ha transkriptioner i allmänhet uteslutits, eftersom det i fråga om medeltida runinskrifter är svårt att finna en
fast norm för transkription. Undantag från regeln har gjorts i fall, där en transkription medverkar till att
skapa klarhet.
Det kan också nämnas, att ord och egennamn skrivna med latinska bokstäver på i övrigt runristade
föremål (Vg 88, 95-97, 131, 146, 165, 222, 245, 247, 253) icke ha upptagits i ord- och namnförteckningarna.
Då AB Malmö ljustrycksanstalt, som svarat för tillverkningen av pl. 1-160, nu vid innehavarens bortgång
nedlagt sin verksamhet, ha pl. 161-195 utförts i boktryck. I texten till häfte 5 ha smärre eftergifter för
en modernare typografi gjorts.
1 När manuskriptet i november 1968 förelåg i detalj tryckfärdigt, sattes en gräns för behandlingen av nytillkommande
fynd liksom för hänvisning till senare tryckta arbeten.

ÖVERSIKT AV MATERIALET
Inskrifternas antal och topografiska fördelning
Sammanlagt äro de västgötska runinskrifterna, efter antalet nummer, 259 stycken. Härtill bör läggas en,
den yngre av inskrifterna på Sparlösastenen (Vg 119), som rätteligen redan från början borde ha registrerats
med eget nummer. Jag betecknar den här i översikten Vg 119y. Från antalet 260 bör dock räknas en sten
med enbart ornament (Vg 43), varför det egentliga antalet runinskrifter likafullt är 259.
Materialet fördelar sig på Skaraborgs län med 178 nummer (Vg 1-149, 199-227), Älvsborgs län med 80
(Vg 150-195, 197-198, 228-259); i västgötadelen av Göteborgs och Bohus län finns en inskrift (Vg 196).
Av de 259 inskrifterna äro 225 helt eller delvis bevarade, de övriga 34 ha förkommit men äro kända genom
äldre uppteckningar. I Skaraborgs län är antalet bevarade runinskrifter 147, förkomna 31, i Älvsborgs län
äro motsvarande siffror 77 och 3. Vg 196 i Göteborgs och Bohus län är bevarad.
Antalet bevarade runinskrifter som äro fullständiga eller i det närmaste fullständiga är 155. 38 äro fragmentariska
(d.v.s. minst hälften av inskriften bevarad) genom bortfall eller andra skador. Av 32 återstå endast
fragment (mindre än hälften av inskriften bevarad). Detta innebär icke alla gånger, att monumentet
eller föremålet som sådant är förstört i samma grad. Det finns nämligen praktiskt taget fullständiga stenar
med väsentliga delar av inskriften bortvittrade eller på annat sätt skadade (t. ex. Vg46, 70, 71, 75). Omvänt
kan någon gång monumentet vara stympat utan att inskriften berörts (t. ex. Vg 36, 142).
Monumentens art och beskaffenhet
Det västgötska inskriftsmaterialet är funktionellt sett rikare differentierat än något annat landskaps.
Det finns (eller har funnits) 130 egentliga runstenar (resta stenar): Vg 2-9, 11-18, 19(?), 20, 30, 32-35,
37-40, 44(?), 45, 47-49, 51, 55, 56, 59, 61-63, 65-67, 73, 74, 76-78, 82, 83, 85, 90, 92, 100-104, 106-110,
112-120, 122-128, 130, 133, 135-137, 139, 140, 149-162, 166, 168-184, 186-190, 192-195, 197-199, 257. Till
denna grupp räknar jag alltså, något oegentligt, Vg 63. Inga runristningar i fast häll äro kända.
De runristade gravstenarna (liggande hällar, lockhällar och gavelhällar till gravkistor samt kistformade
hällar) äro 67: Vg 1, 10, 21-27, 28(1), 29(1), 31, 36, 41, 42, 46, 50, 52-54, 57, 58, 60, 64, 68-71, 72(?), 75,
79-81, 84, 86-89, 91, 93-99, 105, 111, 121, 129, 131, 132, 138, 141-147, 148(?), 163-165, 167, 185, 196. 1
Utöver de nämnda två stora grupperna äro inskrifterna anbragta på följande föremål: 1 amulettsten
(Vg 134), 3 byggnadsdetaljer av sten (Vg 191, 200, 201), 2 byggnadsdetaljer av trä (Vg 217, 223), 2 tegelstenar
(Vg 236, 237), 1 i kalkputs (Vg 209), 7 dopfuntar (Vg 243, 244, 246, 249, 251, 252, 258-259), 12 kyrkklockor
(Vg 203, 205, 206, 210, 218, 219, 221, 222, 245, 247, 248, 253), 3 järnbeslag på kyrkdörrar (Vg 202, 204, 220),
1 korstol (Vg 227), 2 guldbrakteater (Vg 207, 228), 2 sigillstampar (Vg 215, 225), 1 kalender sti eka (Vg 233),
1 bronsklubba (Vg 224), 1 bokpärm (Vg 250), 1 bronsbleck (Vg 216), 1 blyplatta (Vg 234), några redskap,
varibland 1 måttolk (Vg 240), 1 tunnbindarklämma (Vg 212), 1 nätsänke eller vävtyngd (Vg 235), 2 brynen
het sskäl.
1 Några stenar ha varit svåra att bestämt hänföra till den ena eller den andra kategorin; de ha grupperats på sannolik

XVIII VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
(Vg 208, 226), några husgeråd, varibland 1 smörspade (Vg 239), 2 träskålar (Vg 211, 238), 2 laggskålar (Vg
230, 231), 1 lock till dosa (Vg 213), 1 rund träskiva (Vg 254), samt några stickor för okänt bruk (Vg214, 229,
232, 241, 242, 255, 256).
Det innebär, att ungefär hälften av alla västgötska runinskrifter återfinns på runstenar i vanlig mening,
drygt en fjärdedel på gravstenar och den återstående, knappa fjärdedelen på lösa föremål och byggnadselement.
Utan motsvarighet annorstädes i Sverige är det mångskiftande inskriftsmaterialet från Lödöse (18 föremål),
som till största delen har kommit i dagen vid 1960-talets arkeologiska grävningar i den gamla medeltidsstaden,
vad runföremålen beträffar ett Bryggen-i-Bergen i miniatyr. Eftersom grävningar ännu pågå, äro nya
runfynd att vänta.
Som redan framgått skiftar underlagsmaterialet. Flera stenarter ha kommit till användning. För runstenarna
företrädesvis granit och gnejs men också kalksten, sandsten och i ett fall skiffer — två brynen (Vg
208, 226) äro också av skiffer — för gravstenarna främst sandsten och kalksten, i ett fall (Vg 196) diabas, för
byggnadskvader (Vg 200, 201) sandsten. Dopfuntarna äro av sandsten med ett par undantag, Vg 243 och
Vg 258-259 äro av täljsten, Vg 244 av diorit. Ett portalöverstycke (Vg 191), ett nätsänke (el. vävtyngd,
Vg 235) och en amulett (Vg 134) äro också av täljsten. Av guld äro de båda brakteaterna (Vg 207, 228), av
malm kyrkklockorna. Av brons är ett runbleck (Vg 216), de båda sigillstamparna (Vg 215, 225) och en klubba
(Vg 224), av bly den lilla plåten med viktbeteckning (Vg 234), av järn tre beslag på kyrkdörrar (Vg 202, 204,
220). Bland runristade föremål av trä märkas en korstol (Vg 227), en bokpärm (Vg 250), en kalendersticka
(Vg 233), en måttolk (Vg 240), en tunnbindarklämma (Vg 212), en smörspade (Vg 239), några små skålar
(Vg 211, 230, 231, 238), en liten rund skiva (Vg 254) samt några stickor med okänd funktion. Doslocket Vg 213
är av horn liksom en liten sprint(?) (Vg 214). Vg 256 står på ett litet djurbensfragment. Två inskrifter ha
ristats i tegel (före bränningen; Vg 236, 237), en (Vg 209) på kyrkväggen i våt puts, en (Vg 223) har skurits
in direkt på utsidan av kyrkans väggstock. För numera förkomna inskrifter finns underlagsmaterialet mera
sällan antecknat.
Runografisk differentiering
Av Västergötlands 259 runinskrifter äro 5 ristade med urnordiska runor (Vg 63, 65, 134, 207, 228), resten
med det 16-typiga runalfabetet. Huvudinskriften på Sparlösastenen (Vg 119) är till största delen ristad med
yngre runor, men ristaren har också begagnat sig av ett par runor av äldre typ. Det finns bland de yngre
inskrifterna åtskilliga — alla medeltida — som ha ristats med mer eller mindre förvanskade runtecken (Vg 60,
167, 208, 214, 224, 226, 229, 232, 249). I andra inskrifter (t. ex. Vg 19, 145, 199, 241, 255) är runornas form den
vedertagna, men runföljden ger icke någon begriplig mening. Ett fåtal sådana inskrifter (t. ex. Vg 211, 231,
238, 254) består synbarligen av enbart initialer i namn eller andra ord. Lönnrunor förekomma icke, men en
sten (Vg 19) har möjligen lönnskrift. Vg 5 visar en blandning av äldre och yngre runor och är över huvud taget
gåtfull till innehåll, tid och ursprung.
Intresset för runor och runristning har i Västergötland givit upphov till ovanligt många sentida, »oäkta»
runinskrifter. De uppgå till ett 30-tal. Dessa jämte ca 50 förmenta runinskrifter ha kortfattat omnämnts i
texten (med liten stil) i sitt topografiska sammanhang för att framdeles icke onödigtvis vålla bryderi.

INSKRIFTER MED ÄLDRE RUNOR
Av Västergötlands fem inskrifter med äldre runor, Vg 63 Noleby, 65 Norra Vånga, 134 Kinneve, 207 Grumpan,
228 Trollhättan, äro de tre förstnämnda anbragta på stenar, de två övriga på guldbrakteater. Ett par urnordiska
runor finns därjämte i Vg 119 Sparlösa, se nedan s. xxiv.
Vg 65 är en förhållandevis liten bautasten, knappt meterhög ovan jord. Vg 63 är också liten, största
mått 84 x 60 x 33 om; den kan icke gärna ha varit rest utan har förmodligen varit placerad i en grav. Vg 134
är så liten, att den rymmes i en sluten hand. Det urnordiska materialet är alltså till föremålens funktion
heterogent, och fyndplatserna ligga spridda, alla utom för Vg 134 dock i Vänerbäckenets slättbygd. Endast
för Vg 63 och 65 ligga fyndlokalerna, ehuru sekundära, sannolikt nära ursprungsplatserna. Något sådant
vågar man givetvis icke hävda beträffande de övriga, lättransportabla föremålen.
För 1600-talets antikvariska forskning var ingen urnordisk runinskrift från Västergötland känd. Vg 65
noterades först 1791, då den ännu låg inmurad invändigt i tornet till Norra Vånga gamla kyrka. I samband
med kyrkans rivning 1875 blev runstenen rest i det fria och lättare tillgänglig för undersökning. 1936 erhöll
den sin nuvarande placering i prästgårdens trädgård. Vid 1800-talets mitt (1843) kom Vg 134 i dagen; fyndet
blev känt 1851, då det införlivades med fornsakssamlingen i Skara läroverk. Ungefär samtidigt (1844) inlöste
Statens historiska museum Vg 228. Vg 63 påträffades i en stengärdesgård 1894 och kom två år senare i
museets ägo. 1911 skänktes Vg 207 och övriga föremål i det slutna fyndet till museet.
Runinskrifterna ha ristats in på stenarna; på Vg 134, av täljsten, med knivens hjälp. Brakteatinskrifterna
äro präglade, och det har kunnat konstateras, att i båda fallen runorna och bilden ha funnits graverade tillsammans
på matrisen.
Tablån nedan visar runornas former i de fem urnordiska inskrifterna. Den inbördes ordningen av inskrifterna
svarar mot den relativa, kronologiska följd, som på arkeologisk och runologisk grund anses rimligast.
Vg 65 och 134 skola läsas från höger till vänster; runorna i dessa två inskrifter äro vändrunor; de ha i
tablån gjorts rättvända. Av tablån framgår också, vilka inskrifter som upptill och nedtill begränsas av ramlinjer,
nämligen Vg 63, 134, 207. I Vg 228 finns endast baslinje. Det bör också nämnas, att skiljetecken icke
förekomma i Vg 65, 134 och 228, däremot i futharkinskriften Vg 207 mellan ätterna samt i Vg 63 två enstaka
gånger. Finns mer än ett belägg av en runa, anges antalet i tablån med motsvarande siffra.
Vg 65
Vg226
Vg 207
Vg63
Vg 134
f u þ a
Å y f
k g w
<
h n i j è p R s
H T
/ \ > * < X > L , V
'J
1 / /"•.
1
t b e m I nq d o
(«))
s r x \ \ / X X
X « X X
/
Vs
V I
**
8 2 7 3 2, 4 4 4 3 2 5
> \ IT
\

XX VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
Tre av inskrifterna äro fullständigt bevarade, Vg 63, 65 och 228, ehuru vissa partier av Yg 63 äro otydliga
genom stenytans vittring. Vg 207 har förlorat en runa helt och ytterligare en till allra största delen genom
smältskador vid öglans fastlödning; dessutom äro ytterligare ett par runor stympade vid präglingen. Yg 134
slutligen har en kantskada vid inskriftens början; i denna skada kan möjligen någon enstaka runa ha gått
förlorad.
Trots de relativt begränsade skadorna äro inskrifterna svårbemästrade.
Intressantast och utan tvekan viktigast är Vg 207 Grumpan såsom ett av de tre kända, något så när fullständiga
beläggen i Sverige (och Norden) på den urnordiska runraden. De andra äro som bekant G 88 Kylverstenen
och Ög 178 Vadstena-brakteaten, nu förlorad; en replik av Vadstena-brakteatens runrad, ehuru mycket
hårt stympad, finns på den s. k. »Vadstena-repliken», Ög 178b, Statens historiska museum inv.nr 12.762,
som är präglad på samma matris som Vadstena-brakteaten. Grumpan-brakteatens vetenskapliga värde
framhäves dessutom av att den tillhör ett slutet fynd.
I Vg 207 är genom lödningsskadan runan 16 s helt försvunnen; av samma orsak återstår endast ytterst
obetydliga spår av huvudstav och bistavar i 15 R vid övre ramlinjen; i 14 p ha bistavarnas ytterleder nästan
helt gått förlorade. Runorna 22 g och 24 o äro ofullständiga genom att topparna ha sammanfallit med den
övre ramlinjen. (I Ög 178 har 24 d blivit dold under öglans fäste, men på repliken finns, till vänster om öglan,
av d-runan nedre hälften av den vänstra lodräta staven och av båda bistavarna. I G 88 ha bistavarna till 1 f
och 8 w gått förlorade, och 12 j har skadats i mittpartiet.)
Runraden i Vg 207 är rättvänd, medan den i Ög 178 har varit rättvänd på matrisen och därigenom vid
präglingen fått spegelvänt utseende, d.v.s. blivit vändrunor, som skola läsas i riktning från höger till vänster.
Vid tillverkningen av Vg 207, även i andra kompositionsdetaljer unik (se M. Malmer, Metodproblem inom
järnålderns konsthistoria, 1963, s. 151), har alltså matrisen haft en spegelvänd runrad, som på den färdiga
brakteaten framträder med rättvända tecken och läsriktning vänster till höger. I G 88 ha 4 a, 16 s och 18 b
ristats som vändrunor, de övriga runorna äro rättvända.
Andra olikheter mellan de tre futharkinskrifterna kunna också noteras. Skiljetecken förekomma mellan
de tre ätterna både i Vg 207 och Ög 178, däremot icke i G 88. Ordningsföljden är beträffande runorna 13-14 i
Vg 207 och Ög 178 èp, i G 88 pé, beträffande runorna 23-24 i Vg 207 och Ög 178 od men i G 88 do. De båda
brakteatinskrifterna överensstämma alltså sinsemellan i dessa avseenden.
Vad runformerna angår har j-runan full runhöjd i Vg 207 och Ög 178, däremot icke i G 88; runan är i
Vg 207 en heldragen linje, medan den i Ög 178 och G 88 består av två båglinjer representerande en äldre typ.
Den översta bistaven i 13 é är i Vg 207 och Ög 178 placerad till vänster om huvudstaven, den nedre till höger;
förhållandet är det motsatta i G 88. Vg 207 och G 88 innehålla den gamla p-runan, medan denna i Ög 178
har ersatts med en b-runa. 15 R har i Vg 207 och Ög 178 bistavarna riktade uppåt men är i G 88 stupruna.
16 s saknas nu i Vg 207; i Ög 178 är runan 3-ledad, i G 88 4-ledad i futharken (dock förekommer s-runan på
samma sten 3-ledad i två exemplar i en bredvidstående kort runinskrift). Var och en av de tre futharkinskrifterna
har sin speciella g-runa, Vg 207 typen med normal runhöjd, lodrät huvudstav och en vid övre delen av
denna anbragt kvadrat med diagonalställda sidor, Ög 178 och G 88 den lilla fyrkanten utan huvudstav och av
mindre än normal runhöjd, i Ög 178 med diagonalställda sidor, i G 88 med lod- och vågräta.
Intressantast är G-runan, som nu tack vare de nyupptäckta spåren av R-runan med säkerhet har kunnat
bestämmas. Runans varierande former åskådliggöras i den schematiska uppställningen nedan, där samtliga
AN6L0SAXISKT
OMRÅDE
NORDISKT OCH
KONTINENTALT
OMRÅDE
:
2

INSKRIFTER MED ÄLDRE RUNOR XXI
kända belägg på nordiskt och kontinentalt område redovisas med siffror, som hänvisa till inskrifternas
nummer i W. Krause, Die Runeninschriften im älteren Futhark (1966): 1 Kylver (Gr 88), 2 Vadstena (Ög 178),
3 Grumpan (Vg 207), 7 Aquincum (Ungern), 39a Fælleseje (Danmark), 45 Køng (DR 198), 58 Årstad (NlæR
15), 76 Opedal (NlæR 22), 89 Tanem (NlæR 31), 167 Szabadbattyán (Ungern). (Siffra till vänster om run­
tecken avser futharkinskrift, till höger annan inskrift. Siffra inom () avser belägg från kontinenten.)
På 23 Vimose (DR 207a) finns också enligt Krause och C. J. S. Marstrander (De nordiske runeinnskrifter i
eldrealfabet 1, i Viking 1952, s. 62) rester av en rj-runa av liknande typ som Grumpan-brakteatens, men runan
är fragmentarisk i det att nederdelen saknas. Antagandet är rimligt. Svårigheten att acceptera hypotesen har
varit den arkeologiska dateringen av föremålet, ett svärdskidebeslag (Krause & Jankuhn: »Der archäolo­
gische Befund deutet auf das 3. Jh.»), W. Holmqvist och B. Arrhenius (muntliga meddelanden) bestämma
dock föremålet som östgermanskt från tiden 300-400-talet, vilket onekligen är ett stöd för Marstranders
tolkning av inskriften som en östgermansk namnform Awings. Däremot torde det vara mycket tvivelaktigt om
ett runtecken, till utseendet likt en stupad o-runa, i futharkinskrifterna på de båda brakteaterna (Krause 4)
från Lindkær (Danmark, nyfynd 1957, publicerat av E. Moltke i Aarbøger for nordisk OldJcyndighed og Historie
1957, s. 129f.) och Over-Hornbæk (DR Br. 22) med Krause bör uppfattas som rj; runraderna, särskilt DRBr.
22, äro mycket förvanskade och därtill derangerade. Jag bortser sålunda från de båda sistnämnda.
Materialet är för sprött för att tillåta en kronologisk fixering av de olika g-formerna. Det arkeologiska
stödet är oftast ringa, och dateringen blir därför tämligen vag. Det gäller framför allt sådana inskrifter, som
icke bevisligen äro samtida med de föremål på vilka de ristats, men också flertalet andra. Generellt sett äro
formerna med mindre än normal runhöjd äldre än de övriga. Dateringen av Kyl verstenens inskrift till början
av 400-talet och Yadstena-brakteaten, ungefär ett århundrade yngre, torde heller icke kunna leda i bevis,
att Kylverstenens r)-rima, så som O. v. Friesen anser, skulle ha »en ursprungligare form än någon, som eljest
är känd» (ATS 18:2, 1909, s. 24). v. Friesen härleder runan ur grek. IT. Tvärtom ligger Vadstena-brakteatens
runa mera i linje med principen om lodräta huvudstavar och diagonalställda bistavar i anpassningen till
det vanligaste underlaget, trä, medan sten (och även metall) inte på samma sätt tvingade till upprätthållandet
av det givna mönstret. Redan S. Bugge yttrade i NlæR, Indledn. (1905-13), s. 113, om v. Friesens mening:
»at Kylfver-Stenens Form ... staar Prototypen nærmest ... synes mig mindre tydeligt.» Att prototypen för
den anglosaxiska runan har haft Vadstena-brakteatens runform är ställt utom tvivel och stöder i viss mån
utvecklingsschemat s. xx. Den inbördes relativa kronologin mellan de tre huvudstavsförsedda g-runorna
i schemats nedre rad kan svårligen fastställas med hjälp av de fåtaliga beläggen; om man förutsätter kvadra­
tens placering mitt i runraden som naturlig utgångspunkt, vore det mellersta av de tre tecknen ( ) det
ursprungligaste och det tredje i ordningen (Ý), det som använts i Vg 207, förmodligen utvecklat ur detta.
Grumpan-brakteatens j-runa är också intressant. Den består av en heldragen linje, även om denna
genom skador i form av lodräta slag- eller nypmärken — måhända i samband med brakteatöglans repara­
tion — har blivit något deformerad.
Inskriften på den andra västgötska guldbrakteaten, Vg 228, har allmänt ansetts ha ett språkligt innehåll
och har det troligen. Den gängse tolkningen av tawo laþodu 'jag gör en inbjudan' är dock osäker, bl. a. av det
skälet, att runan 7 alternativt kan läsas som w. Ordens innebörd i den föreslagna, korta satsen är också dunkel.
Tolkningen kan icke anses vara slutgiltig. Inskriften kunde möjligen också tänkas uttrycka någon magisk
formel. Man bör i största allmänhet icke sätta alltför stor lit till runristarnas förmåga av ljudanalys. Det
gäller i synnerhet brakteattillverkarnas.
Av steninskrifterna vållar Vg 65 Norra Vånga språkligt inga egentliga svårigheter. Inskriften utgör
med största sannolikhet ett mansnamn HauköþuB, troligen den dödes, till vars minne stenen varit rest. Så
ha Sö 24 och 32 uppfattats, och även några andra. Marstrander (a.a. s. 218) anser dock »at slike isolerte navn
også kan gå på runemagikern, og jeg ser derfor i haukoþuR et navn på ham». Jungner, och efter honom med
en viss tvekan Krause, sammanställer N. Vånga-stenens haukoþuR med runföljden hakuþo på Nolebystenen,
Vg 63, och betraktar ordet i båda fallen snarast som ett epitet 'den hökaktige' på »en levande hämnare»,

XXII VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
»eines Runenmagikers». Sammanställningen av de båda runföljderna är givetvis frestande, men hypotesen
är icke tillräckligt underbyggd och kan svårligen bli annat än en gissning på grund av ordens isolerade förekomst
i båda ristningarna; sammanhanget är i Vg 63 brutet, och inskriftspartiet närmast före hakuþo otolkat,
delvis bortvittrat.
Vg 63 Noleby innehåller icke mindre än 53 runor, av vilka åtminstone fyra icke ha kunnat identifieras.
Fyra ramlinjer ha ristats parallellt med stenens överkant, varigenom fyra runfält ha åstadkommits. Utrymmet
har endast utnyttjats till 2 J. 1 § fält är blankt och har tydligen aldrig tagits i anspråk för runristning.
Det betyder att ristningen antingen har varit illa planerad eller icke har fullbordats. Vilketdera är svårt att
avgöra, eftersom inskriftens avslutning icke är slutgiltigt tydd. Två ordskillnadstecken finnas utsatta,
detta i ett otolkat parti; i den första hälften av inskriften, den som hjälpligt har kunnat tolkas, finns det
däremot inga skiljetecken. Inledningen runofahiraginakudo 'runor ristar jag, de från gudarna stammande'
innehåller ack.formen av uttrycket isl. rúnar reginkunnar, välkänt från Håvamål 80 och begagnat även i
Sparlösa-inskriften, Vg 119 (ruri^R þAR rAki-ukutu ack.). De därpå följande elva runorna ha förmodats
motsvara ett töjeka unaþu med betydelsen 'jag åstadkommer ro'. För resten av inskriften ha vittringsskador i
stenytan till en del omöjliggjort en säker läsning. Runföljden suhurah inom skiljetecken har antagits vara ett
onomatopoetiskt ord av magisk karaktär, »ein magisches Geräuschwort» (Krause), likaså de följande runorna
susi. Marstrander (a.a. s. 214f.) har snuddat vid tanken, att ristaren i runföljden 30—40 suhurah : susi skulle
ha använt ett kryptiskt system men anser själv inte uppslaget bärkraftigt. I inskriftens sista runföljd hokuþo
vill Jungner snarast se »en levande hämnare, en person som bär detta namn eller som — snarare — i eggande
syfte vid ristningen tillägges detta epitet», och Nolebystenens hokuþo sammanställes, som ovan f ramhållits,
med N. Vånga-stenens haukoþuR; hakuþo skulle vara en onöjaktig skrivning av ack.-formen av samma ord
rättstavat på N. Vånga-stenen. Två lösryckta ord (Nolebystenens på grund av att satssammanhanget genom
vittringsskador ohjälpligt har brutits), olika stavade, ej tidigare belagda och med osäker innebörd måste
dock tills vidare lämna frågan om ordens identitet öppen.
Beträffande Vg 134, Kinnevestenen, är icke heller denna inskrift slutgiltigt tolkad. Krause har i a. a.
1966 framlagt ett nytt, alternativt tolkningsförslag (se härom i Tillägg s. 487 f.), som dock förutsätter, att
några runor vid inskriftens början skulle ha gått förlorade. Av allt att döma har högst en runa försvunnit,
och därmed torde det vara svårt att hålla Krauses senaste alternativ öppet i diskussionen. Marstranders
förslag om en läsning [a] SÍR alu h, uttolkat aaaaaaaa alu h kan endast betraktas som en gissning. Försiktigtvis
bör man inskränka sig till konstaterandet, att inskriften med runorna 4-6 alu sannolikt innehåller den från
andra runinskrifter välkända, magiska formeln alu.
Beträffande tidsbestämningen av de urnordiska runinskrifterna i Västergötland har man i allmänhet
bara runornas former att utgå ifrån. Det gäller framför allt de tre stenarna, Vg 63, 65 och 134, men också i
viss mån brakteaterna. De språkliga hållpunkterna äro få, eftersom tolkningarna i de flesta fall äro osäkra
och materialet dessutom för sprött för att inskrifterna enbart på runologisk och språklig grund ska kunna
bestämt tidfästas. De tre stenarna sakna dekor.
Vg 228 Trollhättan är ett lösfynd utan klar proveniens. Den är som brakteattyp sällsynt. Detsamma är
fallet med Vg 207 Grumpan (enligt M. Malmer ensam företrädande sin grupp, C:V a 1), men den ingår i ett
slutet fynd om tre guldbrakteater och två häktespännen av förgyllt silver, vilka sistnämnda arkeologiskt
anses stamma från förra hälften av 500-talet, snarast tiden inemot århundradets mitt. Spännena äro obetydligt
begagnade och indicera hela fyndets deponering till allra senast 500-talets slut. Den av de tre brakteaterna
(alla av C-typ), som företräder ett typologiskt senare stadium i utvecklingen, är också den minst
nötta av de tre. Runbrakteaten och den tredje äro däremot tämligen hårt slitna och sålunda väsentligt äldre
än fyndomständigheterna ge vid handen. Hur snabbt en brakteat nötts kan aldrig avgöras, det beror på flera
omständigheter, hur träget den burits och i vilken omgivning m. m. Med vederbörlig hänsyn tagen till den
arkeologiska fyndkombinationen torde en datering av Grumpan-brakteaten till tiden omkring 500 eller
början av 500-talet vara rimligast.

INSKRIFTER MED ÄLDRE RTTNOR XXIII
I den andra brakteatinskriften, Vg 228 Trollhättan, finns det inga runologiska faktorer, som till tiden
skiljer den från Vg 207. Men Vg 228 ansluter bildmässigt närmare till äldre förebilder och är av den anledningen
förmodligen något äldre än Vg 207. Sekelskiftet 500 med vid marginal är en datering, som troligen
kommer sanningen nära.
Någon anledning att rubba den tidigare gjorda dateringen av Vg 65 N. Vånga till omkring 500 eller
möjligen början av 500-talet finns icke. Vg 63 Noleby torde vara ett århundrade yngre liksom förmodligen
Vg 134 Kinneve.
Sammanfattningsvis och generellt kan tillkomsten av Vg 65, 207 och 228 sägas ligga omkring år 500,
av Vg 63 och 134 omkring 600.

SPARLÖSAINSKRIFTEN
Från tiden mellan de yngsta inskrifterna med äldre runor i Västergötland (omkring år 600) och de äldsta med
yngre runor (slutet av 900-talet) finns i hela landskapet endast en runinskrift bevarad, Vg 119, Sparlösa-
stenens.
Hela Sparlösastenen är täckt av ristning, såväl runor som bilder. Stenen är märklig i många avseenden,
vilket framgår av specialbehandlingen s. 195-229. Den observerades redan på 1600-talet, där den låg inmurad
i grunden till Sparlösa gamla kyrka, med framsidan vänd utåt och de andra sidorna dolda i muren. Efter att
två gånger ha uttagits och åter inmurats utan vidare observationer, togs stenen definitivt ur kyrkmuren 1937,
varvid ristningen i sin helhet kom i dagen. Dessvärre företer den så stora skador genom vittring och ovarsamhet
i samband med de tidigare omplaceringarna, att stora luckor i texten föreligga. Vissa partier äro också
mycket svårlästa. Inskriften blir därför till sin tolkning endast ett fragment och innehållet dunkelt. Fem
sinsemellan mycket olika tolkningsförslag ha tidigare framställts: av H. Jungner, Sparlösastenen, Västergötlands
Rök (i: Fornvännen 1938, s. 193f.), O. v. Friesen, Sparlösastenen (VHAA:s Handlingar 46: 3, 1940),
I. Lindquist, Religiösa runtexter 2, Sparlösastenen (Skrifter utg. av Vet.soc. i Lund 24, 1940), A. Nordén,
Bidrag till svensk runforskning 2 (VHAA:s Handlingar 55: 3, 1943, s. 188f.), C. J. S. Marstrander, Om innskriftene
på Sparlösastenen (i: NTS 17, 1954, s. 503f.).
Antalet säkert eller med stor sannolikhet identifierbara runor är 237. Av ytterligare 34 runor finnas så
obetydliga rester, att runorna icke kunna bestämmas. Runorna äro till formen ovanligt variationsrika.
I tablån nedan redovisas alla förekommande varianter; frekvensen anges med siffror ovanför respektive
runtecken. Det bör noteras, att de bevarade partierna av inskriften icke innehålla någon enda h-runa.
f u þ a r k h n i a s t b m l R
rr h D H n i
2 1 1 4 1 10 4 3 3
m m h 1 T U m in ri 11.
5 2 35 9 3 4 12 2 22 6 3 32 37 4 3 10 8 4 3 3
Inskriften innehåller icke mindre än 30 runvarianter med särmärken av väsentlig art. Blandningen av
runor är anmärkningsvärd. Av runvarianterna äro åtta gemensamma för den urnordiska futharken och den
ena eller de båda vikingatida (normalrunor = s. k. danska, respektive kortkvistrunor = s. k. svensk-norska
eller Rökrunor). 1 Dessa runor äro alltså icke tidsfixerade: P, H, ft, "k I» T- B» h Av rent urnordisk typ
äro tre: p (f), ^ (a), [*| (m). Följande runor äro gemensamma för de båda yngre, vikingatida futharkerna:
I 5 (3), Y\ även om dessa två runor börja uppträda förhållandevis tidigt, räknas de icke till de urnordiska,
eftersom deras klart urnordiska motsvarigheter ha en annan form ([% k K ' , 1 f> \ % (b), I (m), ï (I), i . 2
Till normalrunorna höra ^], av dessa uppträder s-runan tidigt i enstaka belägg (se Vg 134). Ett par
1 Om de olika varianterna av den yngre, 16-typiga futharken och deras förekomst se E. Wessén, Om vikingatidens runor
(Filologiskt arkiv 6, 1957), Runstenen vid Röks kyrka (VHAA:s Handlingar, Filolog.-filosof, ser. 5, 1958), s. 14 f., Från
Rök till Forsa (Filologiskt arkiv 14, 1969), S. B. F. Jansson, Runinskrifter i Sverige (1963), s. 26 f., samt speciellt om kortkvistrunorna
I. Sanness Johnsen, Stuttruner (1968).
2 Också a-typen som icke oväntat saknas i Vg 119, räknas givetvis till kortkvistrunorna (se Jansson a.a., tablån
fig. 9), men typen är icke ursprunglig utan utvecklad ur normalrunan \ och följaktligen typologiskt senare än den ursprungliga
kortkvistrunan p.

SPARLÖSAINSKRIFTEN XXV
runor slutligen har i Vg 119 i några belägg fått en unik utformning: r-runan utan huvudstav (3 belägg) samt
R-runan med avbruten huvudstav (4 belägg).
Sparlösastenens ristare, Alrik, har sålunda begagnat sig av samtliga vikingatidens kortkvistrunor (undantagandes
h-runan, som ju icke alls finns belagd i inskriften). Han har också känt till åtminstone tre av den
äldre futharkens runor och nyttjat dem vid sidan av den yngre runradens tecken för samma ljud. Och han
använder slutligen upprepade gånger tre av vikingatidens s. k. normalrunor.
Vg 119 har arkeologiskt (bilderna) daterats »till tiden omkring år 800, med en marginal på upptill ett
halvt århundrade» (B. Almgren i O. v. Friesen a.a. s. 127). Runformerna ur den äldre futharken, framför allt
M och A, hänvisa inskriften runologiskt till en något äldre tid än Ög 136 Rök, som enligt E. Wessén, Runstenen
vid Röks kyrka, s. 76, med stor samstämmighet hos forskarna har »förlagts till 800-talet, snarast till
förra hälften eller mitten av detta århundrade». Språkliga iakttagelser jäva heller icke dateringen av Vg 119
till tiden omkring år 800.
Sparlösastenen har på 1000-talet fått ännu en minnesinskrift, Vg 119y, då helt med de för tiden karakteristiska
normalrunorna.

INSKRIFTER MED YNGRE RUNOR
Monumentens utbredning ocli placering
Som utgångspunkt för bedömningen av runinskrifternas frekvens inom olika delar av landskapet kan nedanstående
tabell över fördelningen häradsvis av inskrifterna med yngre runor tjäna. 1
Andra föremål
Resta Grav-
Härad Nr stenar hällar profana kyrkliga S:a
Vadsbo 1-17, 106, 202-206 16 2 — 5 23
Kållands 18-42, 44-49 17 14 — — 31
Kinn ef j ärdings 50-59 4 6 — — 10
Kinne 60, 208, 209 — 1 1 1 3
Skånings inkl. 61, 62, 64, 66-75, 210-212 6 7 2 1 16
Skara
Valle 76-79, 199, 213, 214 4 1 2 — 7
Gudhems 80-97, 111, 215-218 5 14 2 2 23
Kåkinds 98, 99, 219, 220 — • 2 — 2 4
Åse 100-105, 107-110, 112 10 1 — — 11
Viste 113-118, 119y, 120, 121, 221, 222 8 1 — 2 11
Barne 122-125, 223 4 — — 1 5
Laske 126-128, 224 3 — 1 — 4
Vilske 129-133 2 3 — — 5
Frökinds 135-139, 200, 201, 225 4 1 1 2 8
Vartofta 140-149, 226, 227 2 8 1 1 12
Väne 150, 258, 259 1 — — 2 3
Ale 229-243, 254-256 — — 15 3 18
Kullings 151-156, 244, 245, 257 7 — — 2 9
Gäsene 157 1 — — — 1
Ås 158-169 8 4 — — 12
Redvägs 170-187, 197, 198, 246, 247 19 1 — 2 22
Bollebygds 248 — — — 1 1
Vedens 249, 250 — — — 2 2
Marks 188 1 — — — 1
Kinds 189-195, 251-253 6 — • — 4 10
Göteborg 196 — 1 — — 1
S:a 128 67 25 33 253
Flundre, Bjärke och Vätt le härader i Älvsborgs län sakna runinskrifter, likaså Askims och Ö. Hisings härader i Göteborgs
och Bohus län. I Sävedals härad, Göteborgs och Bohus län, har Vg 196 åtminstone temporärt varit placerad. Den har ovan
redovisats under Göteborg.
1 Här medräknas alltså ej de urnordiska Vg 63, 65, 134, 207, 228, ej heller Vg 119 (den äldre inskriften) och Vg 43
(som endast har ornament).

INSKRIFTER MED YNGRE RUNOR. UTBREDNING OCH PLACERING XXVII
En jämförelse av antalet runinskrifter i varje härad med jordarealen ger en uppfattning om täthetsgraden
i landskapet. De främsta häraderna i Skaraborgs län äro i täthetsföljd Kållands, Frökinds, Gudhems, Kinnefjärdings,
Åse, Viste, Valle, Skånings inklusive Skara. Härmed jämförbara härader i Älvsborgs län äro
endast, i ordningsföljd, Redvägs och Ås, om man bortser från Ale med enbart föremål från staden Lödöse.
Men eftersom runinskrifterna uteslutande tillhöra odlingsbygder, säger denna ordning mycket litet om frekvensen
i snävare mening. Man kan istället, som skett i tredje och fjärde häftenas inledningar till de olika häraderna,
jämföra runstensfrekvensen med den relativa folkmängden, om vilken den gamla indelningen i bon
och ÄVgL:s bötesstadga i relation till denna indelning ger en viss föreställning, i varje fall för tidig medeltid.
Från den synpunkten sett toppas listan i Skaraborgs län av Frökinds härad, följt av Viste, Gudhems, Kållands,
Åse och Kinnefjärdings härader i nu nämnd ordning. Dessa härader ha alla förhållandevis hög inskriftsfrekvens,
resten däremot lägre än medelvärdet. I Älvsborgs län nå endast Ås och Redvägs härader upp
till siffror, som ligga högre än medelvärdet. Söker man motsvarande värden för de egentliga runstenarna, de
resta stenarna, finner man i täten Viste, Frökinds, Åse, Redvägs, Kållands, Ås, Barne, Kullings och Kinnefjärdings
härader, som alla ligga över medelvärdet, medan övriga härader understiga detta.
Man kan också studera inskriftstätheten utifrån utbredningskartan, på vilken man kan urskilja vissa
koncentrationer. Den påtagligaste finns i övre Ätran-dalen. En liten men klart avgränsad grupp utgöra inskrifterna
i Vadsbo härad längst i norr i området kring nedre Tidan. I Vänerbäckenet, kring Lidan och dess
tillflöden, äro runmonumenten också särskilt talrika med den starkaste koncentrationen till Kållands härad
och angränsande delar av Åse och Viste, Kinnefjärdings och Skånings härader och i övrigt, på grund av
landskapets slättkaraktär, med en vidare utbredning, om än glesare, mot Nossans översta och nedersta lopp.
Västergötlands hjärta, området mellan Skara, Skövde och Falköping, visar också en viss anhopning av inskrifter,
men här dominerar, i motsats till vad fallet är i de föregående grupperna, det medeltida materialet
helt liksom i området österut, väster om Tidan. Gränstrakterna i väster och söder äro fattiga på runinskrifter,
såväl vikingatida som medeltida. Lödöse är ett undantag, betingat av ortens karaktär av ekonomiskt och
politiskt handelscentrum på 1200- och 1300-talen; inskriftsmaterialet hänför sig till största delen till vardagliga
småting.
Det är icke många runstenar, om vilka man med visshet vågar hävda, att de stå på ursprunglig plats.
Av allt att döma gäller det endast följande 19 stenar: Vg 7, 11, 14-16, 35, 55, 90, 127, 128, 133, 152, 157, 161,
169, 172-174, 182. För ytterligare 7 runstenar kan den nuvarande platsen mycket väl vara den ursprungliga:
Vg 3, 6, 114, 115, 123, 181, 189. Nära ursprunglig plats stå 5: Vg 13, 168, 192, 194, 195. Man har då bedömt
som ursprunglig den placering, som har angivits i de tidigaste källorna, med ett par undantag icke äldre än
1600-talets senare del, om placeringen även i övrigt är rimlig. Innan det antikvariska intresset för runstenarna
på 1600-talet väcktes, kan man nämligen räkna med, att de ha fått stå eller ligga tämligen obeaktade. Samtliga
ovannämnda stenar stå nära väg eller i terräng på flera hundra meters avstånd och mer från bygdens
kyrka utom Vg 11 som har sin plats strax utanför Leksbergs kyrkogård. Resten, ett hundratal runstenar,
har nu en annan placering än den ursprungliga.
Följande 61 stenar (resta runstenar och gravstenar), ett förhållandevis stort antal, ha påträffats sekundärt
i kyrkor, inmurade eller på annat sätt ingående i byggnaden: Vg 8, 10, 18, 19, 24, 30-32, 36-38,40,42,
44-47, 50, 58, 59, 64, (även den urnordiska Vg 65), 67, 71, 73, 75, 80, 86, 87, 92, 102, 104, 105, 107-109, 112,
116, 117, 119, 120, 124-126, 141, 146, 148, 151, 153-156, 170, 171, 177, 187, 188, 193, 197-199, 257. (Vg 191,
200, 201, som ej äro minnesvårdar, ha däremot haft sin primära funktion i kyrkobyggnader.)
De flesta stenarna ha blivit byggnadsmaterial redan vid kyrkornas uppförande i tidig medeltid, medan
resten tillhör äldre eller yngre tillbyggnader eller inredningar. I sakristian ha Vg 37, 67, 86, 87 varit inmurade,
i tornet Vg 47, 75, 199. I vapenhuset har man funnit Vg 31, 40, 46, 73, 80, 117, 148, 151, 155, 156. Som
dörrstenar ha Vg 19, 64 och 146 tjänat, som trösklar Vg 10, 38, 42, 58, 109, 141, som golvstenar Vg 24,
36, 44, 71, 92, 156. I några fall ha sådana placeringar skett så sent som på 1600-, 1700- och 1800-talen: Vg 10,
47, 94, 95, 124, 138, 139, 153, 154. Ett fåtal har omflyttats, d.v.s. i samband med ombyggnader och reparatio-

XXVIII VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
ner uttagits ur murverket men helt eller delvis ånyo murats in: Vg 30, 87, 119; även Vg 200, 201, som ur­
sprungligen varit byggnadskvader.
I bogårdsmurar ha följande stenar påträffats: Vg 9, 41(?), 48, 51, 74, 81, 87, 100, 103, 144, 147, 166, 178,
184, 186; Vg 116 som funnits i Hyringa södra kyrkmur flyttades i samband med kyrkans rivning till öde­
kyrkogårdens mur.
Samtliga medeltida gravstenar ha ursprungligen tillhört respektive kyrkogård. Ingen kan numera be­
visas vara funnen in situ, men några finnas ännu kvar på kyrkogården: Vg 22, 23, 54, 57, 60, 89, 93, 138, 165,
167; Vg 27, 52, 68-70, 132 ha under de senaste åren flyttats från kyrkogården in i själva kyrkan för att där
beredas skydd. Många gravstenar förvaras nu i museer.
Undersökningen ger som väntat vid handen, att de runstenar, som blivit byggnadsmaterial i de äldsta
stenkyrkorna, genomgående ha varit resta stenar av gnejs och granit. Beträffande dessa hade man vid tiden
för kyrkornas uppförande synbarligen förlorat anknytningen till de döda och deras närmaste efterlevande;
varken minnet eller traditionen utgjorde längre hinder för att åt stenarna gavs en ny funktion. Dessutom voro
de beständiga och rejäla stenblocken väl lämpade som byggsten. Hur långt man ansåg det mödan värt att
släpa stenarna är väl ovisst, det berodde naturligtvis på tillgången på annan sten, på transportförhållanden
o.d. Men som regel kan väl avståndet mellan ursprungsplatsen och kyrkan inte ha varit särskilt stort. I ännu
högre grad gäller naturligtvis detta om runstenar och fragment, som ha använts i bogårdsmurar. De ursprung­
ligen lagda gravhällarna och de runristade gavelstenarna till gravkistor, vilka till tiden äro yngre än de resta
runstenarna, ha däremot vid sidan av ursprungligen resta stenar påträffats i tillbyggnader till kyrkorna
och i golv, som dörröverstycken och trösklar, där hållfasthet och bärkraft kunde stå tillbaka för en form som
var lätt att anpassa och bearbeta för nya ändamål.
Vid eller i närheten av gammal väg böra åtskilliga runstenar ursprungligen ha rests, fastän många sedan
mött oblida öden. Några ha fått behålla denna sin ursprungliga placering eller återförts till vad man ansett
vara ursprunglig plats. Så är fallet med Vg 4, 11, 13, 15, 35, 55, 76, 123, 130, 152, 157, 161, 168, 172, 174, 182,
192, 194, 195. Vg 34, 49, 61, 78, 115 uppges dessutom i äldre källor befinna sig vid gammal färdled.
Av de sistnämnda fem stenarna uppges Vg 34, 49 och 61 ha haft sin plats (troligen den ursprungliga)
vid bestämda broar eller vadställen. Däremot kan av de sju runstenar, som genom sin inskrift vittna om
broläggning (Vg 2, 4, 30, 76, 173, 182, 183) och av vilka endast Vg 173 och 182 numera sannolikt stå kvar på
ursprunglig plats, ingen enda ställas samman med den i inskriften omnämnda bron. Fyra av inskrifterna
antyda genom sin formulering, att stenarna ursprungligen ha rests invid bron (Vg 2: karþi • bru : þisa; Vg
76: let : gira : bro þæsa; Vg 182: karþi : bru : þesi; Vg 183: karþi : bru : þisi), Vg 182 och 183 sannolikt vid
en och samma bro. De övriga inskrifterna ha en allmännare ordalydelse (Vg 4: stain : bru : karþi; Vg 30:
karþuxbru; Vg 173: bru • lagþi), som i och för sig icke säger något om stenens placering i förhållande till
bron. För Vg 2, 30, 182 och 183 har man över huvud taget icke kunnat lokalisera bron eller ens vattendraget.
I två fall (Vg 4, 76) finns det inom rimligt avstånd från stenen vattendrag respektive sankmark med sten­
samlingar, som utan hinder skulle kunna vara rester av den åsyftade bron eller vadstället. Ett 100-tal meter
NV om den sjunde »brostenen», Vg 173, löper ett litet vattendrag, över vilket bron kan ha lett, ehuru nu
inga spår av en sådan kunna iakttagas.
Samband med andra fornlämningar har i några få fall kunnat konstateras: Vg 7, 39, 55, 106(?), 115,
123, 157, 161, 168, 169, 172, 173, 175, 182, flertalet på eller i närheten av gravfält; Vg 115 och Vg 169 på
gravhögar (Vg 175 har i sen tid uppställts på en gravhög), Vg 182 intill en domarring.
Inskrifternas anordning. Ornamentik. Runristare
Till sin anordning äro inskrifterna på Västergötlands runstenar generellt sett enklare och mindre konstfulla
än de uppsvenska. Likheterna med de danska, sydsvenska och östgötska stenarna äro däremot påfallande.

IN SKRIFTER MED YNGRE RUNOR. PLACERING. ANORDNING. ORNAMENTIK XXIX
I kompositionen är texten huvudsaken och den sparsamma Ornamentiken med få undantag av underordnad
betydelse.
Inskrifterna skola i allmänhet läsas i riktning från vänster till höger, medsols; på runstenarna börja de
oftast nedtill till vänster. Några undantag från reglerna förekomma: inskriften motsols t. ex. på Vg 33, 35,
39, 51, 56, 59, 70, 87, 104, 106, 123, 125, 172, 187, 189. Vg 116 är ristad med vändrunor från höger till vänster,
således i sin helhet spegelvänd; misstanken ligger dock nära, att ristaren här använt sig av en ursprungligen
rättvänd schablon.
Ordskillnad utmärkes genomgående. Som skiljetecken användes på runstenarna ett kryss, två punkter
lodrätt placerade eller i några få inskrifter en punkt, också enstaka gånger ett litet kors. Krysset överges så
småningom helt. Typen med två punkter blir förhärskande. Ibland förekomma skiljetecken av olika typ i en
och samma inskrift. Under medeltiden begagnas ofta skiljetecken med tre lodrätt placerade punkter.
Den ålderdomliga uppställningen av texten utan ramlinjer återfinns bara på fyra av de 128 resta stenarna
med yngre runor (Vg 5, 39, 116 och 119y; av dessa är Vg 5 på många sätt tvivelaktig). Men runtecknen
ha ristats nära stenens kant, och man har uppenbarligen inte ansett sig behöva någon annan begränsningslinje.
De senare så vanliga ramlinjerna ha sitt ursprung i skiljelinjer, förmodligen samtidigt hjälplinjer.
Sådana enkla ristningslinjer ha Vg 2, 3, 6, 18. En uppställning efter samma princip är inskrifternas arrangemang
i flera parallella rader med var sin skiljelinje, då texten krävt och stenytan medgivit större utrymme
(alldeles som den urnordiska Vg 63 och Sparlösainskriften Vg 119): Vg 47, 59, 82, 85, 160. Ur denna enkla
anordning uppstår slingan med ramlinjer, rak som i Vg 48, 161, 175 eller böjd i båge mer eller mindre anpassad
till ristningsytans kontur: Vg 14, 16, 33, 35, 90, 100, 101, 112, 125, 133, 137, 140, 151, 155, 156, 166, 168, 173,
176, 192. Då texten ibland icke har rymts i slingan, ha några runor placerats innanför bågen, med eller utan
ramlinjer (Vg 90, 125, 133, 151, 166), eller har slingan givits en extra sväng (Vg 73, 77, 128, 149, 172-174,
187) eller flera (Vg 4, 12, 30, 76). Bågens båda skänklar kunna vidare bindas samman (Vg 19, 20, 32, 40, 45,
61, 67, 74, 92, 117, 123, 128, 152). På alla de nämnda stenarna — inemot hälften av hela antalet resta runstenar,
även om man bortser från sådana, som genom skador icke kunna grupperas — är själva inskriftsramen,
slingan, utan dekor. Somliga av stenarna ha dock fristående ornament.
Den enklaste dekoren på själva runslingan är en avslutande spiral (Vg 170, 195; varianter på Vg 40 jfr
Sm 69, Vg 104, 115, 153). Men snart hade man funnit på att också dekorera runslingans början. Vg 45 skulle
kunna illustrera en första antydan till ormhuvud (inskriften börjar med ett skiljetecken, ögonen, och slingan
har spetsats till). Fullt utbildat ormhuvud (sett uppifrån) med två ögon ha Vg 8, 11, 13, 15, 17, 105, 109, 115,
122, 127, 139, 157, 169, 179, 180, 182, 184, 186, 189, 194; profilställt huvud med ett öga ha Vg 50, 53, 78, 115,
118, 130, 136, 158, 178, 181. Den sistnämnda typen är mestadels valhänt och klumpigt tecknad. I allmänhet
är inskriftens början ristad vid ormhuvudet, bara i tre fall vid den motsatta ändan (Vg 78, 139, 184).
Det förekommer även annan dekor på runslingor, ofta ganska diffust tecknad. Fågelhuvud ha Vg 103,
150. Olika flätknutar och koppel förekomma på Vg 7, 50, 55, 62, 66, 114, 122, 127, 171, 177, 190.
Ett enkelt eller mera ornamentalt kors förekommer på inemot ett 50-tal resta runstenar (jag bortser
här liksom i det föregående från gavelhällar till kistor samt enligt inskrifterna uttryckligen »lagda» runstenar,
vilka båda kategorier bilda en övergång till de medeltida gravhällarna). Följande runstenar prydas av kors
(kursiverade nummer ange ornamentala sådana): Vg 8 (ett enkelt och ett ornamentalt), 14, 17, 32, 33, 37, 39,
47, 51, 55, 73, 74, 76, 78, 90, 92, 100, 103, 107, 108, 109, 117, 127, 128, 130, 136, 139, 151, 152, 156, 158, 159,
162, 175, 176, 178, 179, 180, 181, 184, 186, 187, 190, 193, 195, 197, 257; dessutom har själva runslingan på
Vg 124 korsform. Endast hälften av korsen äro ornamentala, resten enkla, släta, enbart konturtecknade,
vilket icke hindrar, att ett och annat av de sistnämnda, i likhet med Vg 55, genom sin monumentala karaktär
gör ett mycket dekorativt intryck. En tablå över korstyperna på de västgötska runstenarna finns i H. Wideen,
Västsvenska vikingatidsstudier (1955), fig. 53. 1
1 Tablån ingår i ett beskrivande kapitel om de västgötska runstenarnas utseende. Detta kapitel jämte ett om dateringen
av monumenten med konsthistorisk-arkeologisk aspekt grundar Wideen delvis på självsyn, delvis på Jungners planscher av
bevarade runstenar i Västergötlands runinskrifter h. 1—2 (1940).
3 — 694439 Västergötlands runinskrifter

XXX VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
Den hedniska motsvarigheten till det kristna korset, torshammaren, finns ristad på en sten, Vg 113.
Mönsterbården på Vg 37 återfinns på de norska runstenarna NlyR 61-62 Alstad, 68 Dynna och 84
Vang.
Rester av en ansiktsmask pryder den ena bredsidan av den fragmentariska runstenen Vg 106. Denna
mask i Mammenstil har motsvarigheter framför allt på danska runstenar, t. ex. DR 66 Århus, 314 Lund,
335 V. Strö, men också på några sörmländska, Sö 112, 167 och 367.
Ristade, fristående djurfigurer — närmast i Ringerikestil — finner man på tre runstenar, Vg 4, 14, 181;
jfr beträffande dessa NlyR 84 Vang, DR 271 Tullstorp, DR 412 London, ävensom DR 314 Lund samt DR
284-286 Hunnestad.
Endast i två fall, Vg 32 och 56, finnas människofigurer ristade. Den dansande mansgestalten på Vg 56
har nära motsvarigheter på de berömda Torslundaplåtarna (500-talet) samt ett påsyningsbeslag av brons
funnet 1968 i en vikingatida brandgrav vid Ekhammar i Stockholms-Näs socken. Den profilställde mannen
på Vg 32 påminner i vissa karakteristiska detaljer om figuren på DR 282 Hunnestad. (Den förkomna Vg 80
med sin korsbärande mansfigur har sannolikt varit en medeltida gravsten.)
Sammanfattningsvis kan nämnas, att antalet oornerade runstenar, d.v.s. utan någon som helst dekor,
är 47 (Vg 2, 3, 5, 6, 12, 16, 18-20, 30, 34, 35, 38, 44, 45, 48, 49, 58, 59, 61, 67, 77, 82, 101, 112,116,120, 123-126,
133, 135, 137, 149, 155, 160, 161, 166, 168, 172-174, 183, 188, 192, 198). Siffran är dock knappast representativ
med hänsyn till de fragmentariska stenar, i vilkas större eller mindre skador ornament kunna ha gått förlorade.
Även om siffran avrundas nedåt till att omfatta en tredjedel av de 128 resta stenarna med yngre
runor, är den tillräckligt hög för att generellt visa fattigdomen på bildinnehåll och dekorativa element hos de
västgötska runstenarna i jämförelse med de uppsvenska. Det kan nämnas, att proportionerna mellan runstenar
med och utan ornament är densamma i Småland som i Västergötland. Det östgötska materialet kan
icke överblickas på samma sätt på grund av de många ofullständigt bearbetade nyfynden som gjorts efter
den tryckta utgåvan (1911-18).
Fem västgötska runstenar äro signerade: Vg 59 av hialmR Hjälm och hiali Hjälle, Vg 101 av osbiu|
Åsbjörn, Vg 130 av truki Trygge, Vg 180 av |untin Funnen samt Vg 181 av huarþr förmodligen Håvard.
Ingen av dessa ristare finns namngiven på någon annan runsten. Håvard bör emellertid också ha ristat Vg
158, belägen 3 mil åt SV, som visar många med Vg 181 gemensamma drag, både vad runornas form, stavning
och ornamentsdetaljer angår. Trygge kan vara upphovsman jämväl till Vg 136 och Vg 139; stenarna stå på
endast någon mils avstånd från varandra. Åsbjörn har sannolikt ristat även Vg 100, kanske också Vg 103.
Längre vågar man nog inte gå i attribuering; jfr Wideen a. a. s. 151 f. och fig. 57, som enligt min mening har
pressat materialet för hårt utan att tillräckligt beakta runologiska och språkliga differenser. Förmodligen äro
ytterligare två runstenar signerade, ehuru texterna nu äro fragmentariska: Vg 109 ...skil Eskil(?) samt
Vg 110, där av den förmodade signaturen endast skulle återstå |ui på ett nu förkommet stycke. (Utöver
dessa signaturer i inskrifter med yngre runor finns ännu en, den äldre Sparlösainskriftens, Vg 119.)
Alla andra västgötska runstenar äro alltså anonyma ristares verk, och det är ganska naturligt, alldenstund
den konstnärliga ambitionen synbarligen ännu icke har vuxit sig självständig och stark, och produktionen
dessutom icke har varit särskilt omfattande. Wideen har försökt gruppera en del ensartade monument
(a.a. s. 152f. och fig. 55, 56, 60) och illustrerat detta med en karta (a.a. fig. 57). Resultatet, som i stort sett
är riktigt — även om materialet också här är väl hårt pressat — är några fåtaliga, lokalt sammanhållna grupper,
i vilka stil och gemensamma detaljer tala för en viss samhörighet, en i och för sig naturlig företeelse i det
relativt kortvariga runstensmodet. Självklart innebär modet en benägenhet för likformighet inom en begränsad
bygds egen snäva krets. Men utanför dessa grupper faller ändå det huvudsakliga runstensmaterialet
med mera indifferenta mönster och texter.
Västergötlands medeltida gravstenar med runinskrift är till antalet 67. Siffran inkluderar resta gavelhällar
samt kisthällar till gravmonument av typen eskilstunakista (se S. Lindqvist, Den helige Eskils biskops-

INSKRIFTER MED YNGRE RUNOR. ORNAMENTIK. RUNRISTARE XXXI
döme, 1915, H. Wideen, Västergötlands romanska gravmonument, i: Kulturhistoriska studier, tillägnade Nils
Åberg, 1938, samt A. Lindblom, Sveriges konsthistoria 1, 1944, s. 135f.). Till denna grupp, som vad stenarna
beträffar är att betrakta som en övergångsform mellan resta runstenar och fritt lagda gravhällar, höra Yg 1,
21-29, 41, 42, 52, 53, 58, 72, 87, samtliga av sand- eller kalksten och hemmahörande i Kinnekulles och Mösse­
bergs silurområden. Vg 164, av granit, skulle enligt S. Gardell, Gravmonument från Sveriges medeltid 1 (1937,
rev. 1945), nr 2, ha utgjort gavelhäll i en gravkista; detta är ovisst. En övergångsform äro också några enligt
inskrifterna uttryckligen lagda stenar: Vg 50 av kalksten, Vg 75 och Vg 105 av granit; möjligen är också den
ovannämnda Vg 164, av granit, en sådan.
De övriga, drygt ett 40-tal, äro fria gravhällar av mera traditionella typer. Hälften av dem är kupiga
eller kistlockformiga hällar: Vg 60, 81, 88, 89, 91, 94-98,121(?), 129,131,132,138,141,143,144,146, 165, 185,
196. Plan, rektangulär form ha Vg 79, 99, 142, 145, 148(?), trapetsformig med stavkorsdekor Vg 31, 64,
84, 86, 111; s. k. liljestenar äro Vg 10, 36, 46, 68-71; även den rektangulära Vg 142 är en liljesten liksom den
förkomna Vg 99. Rundad huvudända ha Vg 80, 93. Till de medeltida gravmonumenten höra också två med
gavelkors, Vg 54, 57.
Beträffande runinskrifternas anordning följa ristarna på de allra äldsta gravstenarna (Vg 50, 75, 105
samt gavel- och kisthällarna) i alla avseenden mönstret från de resta runstenarna, medan runinskrifterna på
de övriga gravhällarna ha en av hällarnas form betingad anordning, som påminner om de latinska förlagornas
(t. ex. Vg 10, 36, 64, 69, 99, 143). Inskrifterna ha företrädesvis placerats på kantlister, skråsidor, korsstavar.
De äro sålunda i motsats till de resta runstenarnas underordnade den dekorativa utstyrseln eller en del av
denna, men texternas formulering överensstämmer ofta med runstenarnas inskrifter (t. ex. Vg 79, 81, 93, 95,
98, 146, 165, 196). I ett par fall har huvudinskriften tecknats med både runor och latinska bokstäver, run­
skriften utefter den ena långsidan, bokstavsversionen på den andra (Vg 95, 146, 165). Både runskrift och
latinsk bokstavstext förekommer eljest på Vg 88, 96, 97, 131. På Vg 94, 111, 138, 142-144 framstår runtexten
liksom dekoren i övrigt i relief.
Den stilhistoriska analysen av de medeltida gravmonumenten skall icke tas upp här. Läsaren hänvisas
till ovan nämnda arbeten av S. Gardell, S. Lindqvist, H. Wideen och A. Lindblom, bland vilka särskilt de
båda sistnämnda författarna översiktligt redogöra för konsthistorikernas syn på monumenten.
Endast två västgötska gravstensmästare, som ha begagnat runskrift, känna vi till namnet: Harald, som
har signerat Vg 88, 95, 96(?), 146, 165 (Vg 88 haraldaer, Vg 165 haraldaer : stenmæstari; i Vg 95 och 146 är
signaturen tecknad med bokstäver), och Peter Vg 86 (pætær). Om Harald stenmästare se A. Lindblom a. a.,
s. 138, samt E. Fischer, Västergötlands kyrkliga konst (1920), s. 94f. Anonym är däremot mästaren till de relief-
huggna Vg 94, 138, 142-144. Att han står mäster Harald nära är likväl uppenbart; redan Fischer hänför
dessa gravstenar till Haralds verkstad.
Beträffande de lösa föremålen är inskrifternas anordning i än högre grad än på gravstenarna avhängig
av föremålens art, form och funktion. Klockinskrifterna stå företrädesvis på slagringen, ibland även på den
s. k. halsen, i särskilda inskriftsband, som svara mot runstenarnas ramade slingor. På dopfuntarna stå in­
skrifterna i de flesta fall inom ramlinjer (Vg 243, 244, 249, 252). Även på dörrbeslaget Vg 204 har inskriften
ramlinjer, medan på Vg 220 beslagets kant har fått tjäna som ram; den sistnämnda anordningen har inskriften
på det försvunna beslaget Vg 202 troligen också haft. Inskrifterna på träföremålen sakna av naturliga skäl
ramlinjer. Runorna ristas här vinkelrätt mot träets ådring, vilket innebär, att eventuella ramlinjer skulle
komma att sammanfalla med ådringen och lätt svälla ihop. Över huvud taget tendera runinskrifterna under
medeltiden att också i annat material än trä bli fristående utan ram, t. ex. Vg 200, 201, 235, 258, 259 i sten
(liksom gravstenen Vg 86), Vg 236 i tegel, Vg 209 i kalkputs, Vg 256 i ben, Vg 234 i bly.
Signaturer bli vanligare under medeltiden än tidigare. Av kyrkklockorna har Vg 219 Tibro en ut­
förlig signatur: Sköldulv (skialdolfor) och Magnus (mahnnus) göt; Björn (bion), prosten, skar [runinskrif­
ten]. Den osignerade Salebyklockan, Vg 210, är sannolikt också ett arbete av Sköldulv. Om dennes verksamhet
i övrigt vet man ingenting med säkerhet men antar, att också runklockan i Burseryd (Sm 49) med årtalet

XXXII VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
1238 är hans verk, allra helst som inskriften har en mot Vg 219 svarande ristarsignatur Bero scripsit, allt med
runor. Flakebergsklockans korta runföljd suno Sune avser troligen gjutaren, som i övrigt är okänd. De fyra
klockorna Vg 222, 245, 247, 253 ha signerats av mäster Håkan (Haquinus magister) med latinska bokstäver
och latinsk språkform samt med dennes gjutarmärke. Vg 247 har förutom runinskriften och signaturen en
lång inskription med latinska bokstäver. Håkan har icke signerat någon annan svensk kyrkklocka. Enligt F.
Uldall, Danmarks middelalderlige Kirkeklokker (1906), s. 27 f., skulle möjligen en klocka med ofullständig
signatur i S:t Olaikyrkan i Helsingör vara gjuten av mäster Håkan. »Något närmare om denne gjutares person
och boningsort är icke bekant», skriver M. Åmark (Sveriges medeltida kyrkklockor, 1960, s. 219). Upphovs­
mannen till de fyra klockorna med futhark-inskrifter (Vg 203, 205, 206, 218) är anonym.
De båda järnbeslagen på kyrkdörrarna från Götlunda och Värsås innehålla signaturer, Vg 204 Anund
(anudær), Vg 220 Asmund (asmutær). Av Anund känner man icke med bestämdhet något annat arbete.
Asmund däremot har med runor signerat två andra kyrkdörrar, Sm 123 i Brahekyrkan på Visingsö och Ög
57 i Väversunda. Runinskriften på den förkomna kyrkdörren i Fredsberg (Vg 202) innehåller sannolikt
också en signatur: Sven (suen) och Andreas (antraes).
Tre dopfuntar äro signerade: Vg 251 och 252 av Andreas (atreos, antreos), Vg 246 av Tormod (þormoþr).
Torkel näktergal (þorgel : naktægal) har ristat runorna på mellanstycket till dopfunten från S:t Olovs kyrka
i Lödöse (Vg 243). Dopfuntsmästaren Andreas har icke signerat mer än Vg 251 och 252, men åtskilliga
osignerade funtar — även i övrigt utan runskrift — anses ha utgått från hans verkstad i trakten kring Åsun-
dens södra ände (se E. Fischer, Den västgötske stenmästaren Andreas och hans verk, i: Tidskrift för konstveten­
skap 1918, s. 26f.; S. A. Hallbäck, Medeltida dopfuntar i Sjuhäradsbygden, i: Från Borås och de sju häraderna
1966, s. 19f., 124f.). Varken Tormod eller Torkel är i övrigt känd.
Slutligen har man från de raserade kyrkorna i Rådene och Önum namnen bevarade på dem som en gång
uppförde byggnaderna ifråga, i Rådene (Vg 217) Peter (batar) och Åke (akhi) jämte Assur (asur), Skule
(skuli), Tord (þorþr) och Gunnar (kunar), i Önum (Vg 223) Olov (olobr). Ingen av dessa byggmästare har
namngivit sig i annat sammanhang. Gunnar tycks av inskriftens avfattning att döma ha hört hemma i
Rådenes grannsocken Sjogerstad. Möjligen innehålla också Vg 200 och 201 byggmästarsignaturer.
Inskrifternas innehåll och form
De resta runstenarna äro minnesstenar, de allra flesta efter döda anförvanter. Texten är schablonmässig av
typen: 'X reste (el. lät resa) denna sten efter Y, sin fader». 1 Den innehåller alltså namnet på den eller dem
som ombesörjt minnesvården, namnet på den döde (el. de döda) samt ett ord för släktskapen dem emellan.
Någon gång avviker ordföljden från den vanliga, t. ex. Vg 32 Þorðr ok Þorunn penna restu sten seftin Ærra,
allgodan dræng, Vg 119y Gisli gærði æftiR Gunnar, brodur, kumbl þessi; orsaken är synbarligen den, att en mer
eller mindre poetisk stilisering har eftersträvats.
I de fall, där inskrifterna tillåta en bedömning, kan man konstatera, att 28 runstenar äro resta av barn
efter föräldrar; i ett fall, Vg 59, ha sönerna och hustrun gemensamt ombesörjt minnesvården, i ett annat,
Vg 157, har stenen rests icke blott efter fadern utan också efter en broder. Motsvarande siffra ifråga om grav­
stenar (inklusive övergångstidens gavel- och kisthällar) är 9, men man får komma ihåg, att gravstenarnas
texter till sin formulering ofta ha följt andra mönster, varför siffrorna för de medeltida monumentens del
icke äro representativa. Omvänt äro 30 stenar resta av den ena eller båda föräldrarna efter barn; motsvarande
antal gravstenar är 3. Vg 170, förmodligen tillsammans med en parsten, är rest av en kvinna efter make och
1 Någon gång anger uttrycket »stenar», som förekommer i Vg 1 (Steina ), 23 (stina), 27 (|ina), 170 (|a),att minnes­
märket har bestått av två eller flera stenar. I de tre förstnämnda fallen avser uttrycket kisthällar och gavelhällar i samma
monument, den sistnämnda inskriften däremot antyder snarast ett parmonument.

INSKRIFTER MED YNGRE RUNOR. RUNRISTARE. INNEHÅLL OCH EORM XXXIII
son gemensamt. En gravsten, Vg 138, är lagd över far och son. Det är förhållandevis höga siffror, som antas
sammanhänga med tidens oro och krigiska karaktär. Om man därtill tar i betraktande, att runstensresare
och avlidna i många fall tillhöra samma generation, förstärkes intrycket härav. 18 stenar finnas resta av bröder
till de döda; även gravstenen Vg 196 har ombesörjts av den dödes broder. De resta äktamake-stenarna äro 9
(man kan därtill lägga Vg 9), de lagda 3. Ett mera avlägset släktskapsförhållande anges på 10 runstenar och
en gravsten (brorson, systerson, hustrus bröder, frände, måg = manlig släkting genom gifte). På 10 resta
stenar saknas ord för släktskap, i tre av fallen betecknas den döde som felagi, i de övriga säges ingenting om
relationen. Det kristna gravskicket fjärmar så småningom textens avfattning på gravstenarna från den tradi­
tionella formuleringen på runstenarna. Den dödes namn bibehålies givetvis, men de som ha ombesörjt grav­
vården ge sig alltmera sällan till känna. Om sådana runinskrifter på gravstenar se vidare nedan.
På runstenarna förekomma ofta kortare tillägg till själva minnesinskriften, även på gravstenarna någon
sällsynt gång. Det vanligaste tillägget är ett berömmande epitet om den döde. I några fall är detta kortast
möjliga, ett adjektivattribut enbart, fadur sinn godan (Vg 110), fadur sinn ... harða godan (Vg 139). Vanligare
är en fullständig apposition bestående av ett substantiv med adjektivattribut, t. ex. þegn godan (Vg 8), godan
drseng (Vg 81), harda godan dreeng (Vg 61, 90, 112, 114, 126, 153, 154), miok godan þegn (Vg 73, 108, 137, 150),
bonda harda godan (Vg 92), harda godan sven (Vg 156). På sådana appositioner finnas — med varierande ord­
följd •— inemot ett 40-tal exempel. Dock äro de sällsynta i norra Västergötland, i Vänerbäckenet. Man har
uppenbarligen att räkna med en utveckling mot vidgad och, som nedan framgår, i viss mån differentierad
text. Det kan noteras att i fall med enbart ett adjektiv (t. ex. Vg 110 fadur sinn godan) detta är efterställt,
likaså när ett ensamt adjektiv är förstärkt med ett adverb (Vg 139 fadur sinn, Ruggu sun, harda godan).
När appositionen består av ett substantiv + adjektiv, har adjektivet i 3 fall sin naturliga efterställning
(Vg 8 þegn godan, Vg 127, 128) men är i 5 fall (varav 2 medeltida) framförställt (Vg 32, poetisk inskrift,
allgodan dræng; Vg 81 godan dreeng, Vg 101, 103; Vg 143 yngsti sonn). När adjektivet i en sådan apposition är
förstärkt med ett adverb, harda eller miok, visar 18 exempel framförställt adjektiv (Vg 59 harda godan þegn,
Vg 61, 62, 73, 90, 102, 108, 112-115, 123, 126, 137, 150, 151, 153, 154), varibland alla fem beläggen med miok,
samt 10 exempel efterställt adjektiv (Vg 74 jhegn harda godan, Vg 92, 130, 152, 157, 158, 162, 179, 181, 184).
Se om ordföljden i appositioner av detta slag E. Wessén, Svensk språkhistoria 3 (1956) § 71. Vg 55 har en appo­
sition av annat innehåll: kristin man följd av satsen San hafdi goda tro til Guds. Och på Vg 67 namnes den döda
Tora bazt med aldum »bäst bland människor». På Vg 125 heter det i en självständig sats om den döde brodern
Ulv: San van dræng R bæztr i ...
En upplysning om den dödes släktskap till tredje person är ett annat slag av apposition, som före­
kommer på 8 runstenar (Vg 9 fadur Þorkels, Vg 115, 127, 139, 158, 171, 177, 193) och 3 gravstenar (Vg 79, 91,
97). I två fall gäller en sådan apposition runstensresaren (Vg 133, 179). På Vg 178 har tillägget fått formen av
en självständig sats, en saR vaR Kulbens sunn; på Vg 67 heter det om den döda hustrun: Su \vaR .. ,]s dottiR,
bazt med aldum. På den resta stenen Vg 139 förekommer släktskapstillägget (Ruggu sun) i den form, som sedan
under medeltiden blir den vanliga (Vg 71, 76, 95, 97, 146, 165).
Frånsett mera individuellt utformade epitet och omnämnandet av brobygge, vilka tillägg ovan redo­
visats i sina olika sammanhang, samt välönskan för den dödes själ, som upptas längre fram, finnas tillägg av
annat slag i ett 20-tal inskrifter (varav 2 på gravstenar). De flesta innehålla uppgift om hur eller var den
avlidne dött. Vg 174 är rest av fadern till en man, eR drunknadi. 8 minnesvårdar stå efter sammanlagt tio
män som mött döden på vikingafärd i handels- eller plundringssyfte. Att västgötar ha farit både västerut
och i österled framgår av följande inskrifter: Vg 20 ER vaR drepinn a Ænglandi, Vg 187 ER a Ænglandi aldri
tyndi, Vg 61 Sa vard dødr a vestrvegum i vikingu, Vg 181 Hann vard drepinn i Estlandum, Vg 178 SaR varddødr
i Grikkium, Vg 184 En þejt urdu dødis i lidi østr, Vg 135 SaR vard drepinn aøstrvegi, Vg 197 ER vard dødr vestr,
en annarr østr. Det betyder sammanlagt 4 västerfärdsstenar (Vg 20, 61, 187,197) och 5 österfärdsstenar (Vg
135, 178, 181, 184, 197); då är Vg 197 dubbelräknad med sin intressanta uppgift om två medlemmar av samma

XXXIV VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
familj som färdats åt olika håll och dött, den ene i väster, den andre i öster. Österfärdsstenarna stå alla inom
ett litet begränsat område i Ätrans dalgång, västerfärdsstenarna visa större spridning.
Det framgår icke av ordalydelsen i någon av inskrifterna, huruvida färderna ha gått i samfälld regi eller
ha varit enskilda företag. Ej heller ge inskrifterna några hållpunkter för en fast datering. Om Vg 61 skriver
O. v. Friesen (Runorna, 1933, s. 176); »De västervägståg varom här kan vara fråga falla mellan åren 980 och
1018 (Knuts erövring av England). Att döma av runbandens anordning, runtyper och ortografi, är det under
slutet av nämnda skede som Gers färd och död inträffat — alltså under 1000-talets första årtionden.» Det
finns ingen anledning att för närvarande rucka på denna tämligen vida datering. Vg 20 har också flera ålder­
domliga drag och passar bra i 1000-talets första fjärdedel. Vg 187 och Vg 197 torde snarast vara något yngre
än de båda andra.
Av österfärdsstenarna är den försvunna Vg 135 den till typen äldsta, förmodligen från 1000-talets första
fjärdedel. Vg 184 tillhör enligt v. Friesen (a. a. s. 178) samma tid som de uppsvenska Ingvarsstenarna från
1040-talet. Han anser det t. o. m. sannolikt, att det är Ingvarståget, som åsyftas i inskriften. Dateringen är
rimlig, men stenens sammankoppling med Ingvarståget är endast en förmodan. Tidpunkten och rekryteringen
för denna vikingafärd har senast diskuterats i E. Wessen, Historiska runinskrifter (VHAA:s Handl. Filologisk­
filosofiska ser. 6, 1960), s. 30f. De övriga tre österfärdsstenarna (Vg 178, 181, 197) torde också tillhöra 1000-
talets andra fjärdedel; närmare kunna de icke bestämmas. Dekoren stämmer väl överens med Ingvars­
stenarnas (H. Wideen har överskådligt sammanställt de kända Ingvarsstenarna i sitt a. a. fig. 86), men man
kan givetvis icke fördenskull betrakta de västgötska österfärdsstenarna som i snäv bemärkelse historiska.
I samband med redovisningen av österfärdsstenarna i Västergötland finns det anledning att erinra om runstenen
från den ryska ön Berezanj i Svarta havet vid Dnjeprs mynning. Stenen påträffades vid en arkeologisk undersökning
1905 i sekundärt läge i en gravhög och förvaras nu i Gosudarstv. Archeol. Muzej, Odessa. Inskriften lyder:
krani : kerþi : half : þisi : iftir : kal : fi : laka : sin »Grane gjorde denna gravvård till minne av Karl, sin bolagsman».
Namnet Orani är icke belagt i runskrift men annars välkänt från fornvästnordiskt område. Karl har däremot
stor frekvens, också i runinskrifter; finns bl. a. i Vg 42 och 112. Ordet hvalf förekommer på fem västgötska, runristade
gravstenar (Vg 81, 88, 95, 146, 165), lika många gotländska, tre östgötska från Hovs kyrka samt en dansk
(DR 111); dessutom ingår det i inskriften på en uppländsk runsten (U 170). Se vidare om ordets innebörd och form
Vg 81. Substantivet felagi 'bolagsman' återfinns på tre västgötska runstenar (Vg 112, 122, 182) samt en gravsten
(Vg 146, här med betydelsen 'hustru'); dessutom finns ett belägg i Södermanland, två i Uppland, men inget på
Gotland. T. J. Arne, som har besett runstenen från Berezanj och lämnat en beskrivning av den i Fornvännen 1914,
s. 44 f. (illustr.), pekar på Gotland som Granes och Karls troligaste hemort.
Runstenen från Berezanj är av s. k. musselkalksten, 47 cm hög, 48 cm bred; runorna äro 8 cm höga. Stenens rot
är avslagen och borta. Till typen visar stenen stor likhet med runstenarna från Häggesleds kyrkogård (Vg 21-29),
speciellt då Vg 21, 22, 26. Den har utan tvivel varit gavelhäll i en gravkista av samma slag som Häggesledsmonumenten.
Orden hvalf och felagi äro, som framgår av ovanstående, välkända i västgötska runinskrifter; namnet
Grani har fornvästnordisk orientering. Runan r har en mycket ovanlig form, dock typisk för ett 15-tal västgötska
inskrifter, bland dessa österfärdsstenarna Vg 181 och 184. Det finns därför enligt min mening större fog för ett
antagande, att Berezanj-stenens män ha hört hemma i Västergötland.
På Vg 40 berättas om den avlidne: ER vard dødr i orrustu, en barðusk kunungas. Uttrycket har sin mot­
svarighet på en dansk runsten, DR 66 Århus, som fyra män ha rest efter sin kamrat, ER vard ... dødr ... þa
kunungaR bardusk. En annan detalj, ovanlig men gemensam, gäller ordskillnadstecknen; den danska run­
inskriftens består av två kryss lodrätt placerade, Vg 40 har på de flesta ställena ett kors som skiljetecken men
efter runstensresarens namn två, det ena ovanför det andra. Lis Jacobsen (DR 66), har liksom tidigare J.
Steenstrup (i: Festskrift til K. Erslev, 1927, s. 70), observerat likheten och anser möjligt, att en och samma
händelse avses, men att det också blott och bart kan vara fråga om »et stereotypt udtryk for en kamp imellem
vikingehøvdinger (-'konger')». Det förefaller dock mera sannolikt, att uttrycket icke åsyftar en vanlig vi­
kingastrid utan ett bestämt tillfälle, då härarna anfördes av konungar på ömse sidor. Det har gissats (Wim­
mer, Steenstrup) på slaget i Öresund omkring år 1000, de isländska sagornas Svolderslag. Också slaget vid
Helgeå omkring 1026 mellan Knut den store å ena sidan och Olav Haraldsson och Anund Jakob å den andra
skulle kunna komma ifråga. Icke heller här vågar man sålunda hävda anknytning till någon bestämd historisk

INSKRIFTER MED YNGRE RUNOR. INNEHÅLL OCH FORM XXXV
händelse. Uppgifter om vad som hänt de män, till vilkas minne Vg 110 och 180 äro resta, ha uppenbarligen
funnits men äro för alltid utplånade genom skador i stenarna.
Vg 4 har ett utförligt tillägg om den döde: Es atti pria byia i hamri ok pria tiugu marka at Æiriki, som
gör inskriften till ett rättsdokument av vikt för arvsförhållandena efter den döde. Den fragmentariska Vg 12
ger en antydan om att även den inskriften sannolikt har utgjort en rättshandling.
Runstenen Vg 59, som fyra bröder ha rest efter sin far, har en versifierad avslutning, som apostroferar
moderns medverkan i den ståtliga minnesvården: Sva hæfiB Asa / es æigi mun / sum kvæn æft ver / sidan
g ær va.
Den fragmentariska avslutningen på Vg 12 är inledningsorden till en förbannelse. En förbannelseformel,
som har motsvarigheter på åtskilliga danska runstenar (DR 81, 83, 209, 230, 338, 357, 360) avslutar inskriften
Vg 67: Vardi at rata ok at argRÍ konu san es hoggvi [i] krus ...of briuti.
En kristen böneformel avslutar i 16 fall runinskriften. Av dessa stå 6 på resta stenar: »Gud hjälpe»
(Vg 8), »Gud hjälpe deras själ väl» (Vg 117), »Herren Gud (Gud drottinn) bärge hans ande» (Vg 127), »Gud hjälpe
hans själ och Guds moder, helig Krist i himmelriket» (Vg 186), »Gud hjälpe hans själ och den heliga Sancta
Maria» (Vg 122), »Envar bör (här) bedja Pater noster» (Vg 76). I övergångsgruppen finner man böneformler
på 3 stenar: »... hjälpe hans själ» (Vg 26), »Gud hjälpe hennes själ och Guds moder och alla Guds änglar»
(Vg 50), Vg 105 har samma formel som Vg 122 ovan. Antalet medeltida gravstenar med böneformler är 7:
på Vg 81, 97 och 141 en liknande uppmaning till förbön som på Vg 76 ovan; »Hans själ have himlens glädje»
(Vg 121), »... förläne honom ro» (Vg 129), »Gud give hans själ glädje och ro» (Vg 144), »Ave Maria, gratia plena.
Låt ...» (Vg 88). Som synes ha de västgötska runinskrifterna i detta avseende en mindre schablonmässig
formulering än de uppsvenska. Motsatsen, en hednisk gudsvädjan, »Tor vige», avslutar inskriften på den
resta stenen Vg 150.
Även i andra avseenden än böneformlerna följa runinskrifterna på stenarna från övergångstiden och på
de äldsta gravhällarna mönstret från runstenarna, t. ex. Vg 23 (gavelhäll i gravkista) »Tord satte stenarna
efter Östen, sin fader», Vg 41 »Tora lät göra (denna gravvård) efter ...», Vg 50 »Assur och Sven och Tore, de
lade denna sten över Oluv, sin moder», Vg 81 »Benedikt romfarare lät göra denna gravvård (hvalf) över
Magnus, en god ung man ...», Vg 196 »Gunnbjörn lät göra denna sten över ... sin broder», den sistnämnda
gravstenen så sen som från 1200-talets förra hälft eller mitt. Det finns ett drygt 30-tal sådana västgötska
gravinskrifter som överensstämmer med runstenarnas; de representera hälften av det sammanlagda antalet
runristade gravstenar i landskapet. Övriga inskrifter ha en annan formulering, ibland influerad av latinet
eller uppblandad med latinska uttryck; några äro för fragmentariska för att kunna grupperas. I första hand
bestå dessa inskrifter av den dödes namn enbart, t. ex. Vg 10, 36, 142, eller namnet föregånget av hær liggr
(efter lat. hie iacet, hie requiescit), t. ex. Vg 64, 69, 99, 138, 143, eller mik a 'mig äger', t. ex. Vg 71; båda ut­
trycken föreligga i Vg 70. Vg 81 har en inskrift som till sin början följer traditionen från runstenarna, Benedikt
romfarari let gæra hvalf þenna y fir Magnus, godan dræng, men i tillägget speglar latinsk influens, ok do hann
om natt fyrir þæira postla mæssoaftan Simonis et Iudæ. En pat er rett hv\ærium at bidia Pater], Vg 91 börjar
med den dödas namn, varpå omedelbart följer: Af barne do kona Andresa præst[s].
De medeltida föremålens runinskrifter ha helt naturligt ett mycket växlande innehåll. Signaturer äro
vanligare än på runstenar; för dessa har ovan redogjorts. På två föremål är tillverkningsåret angivet. »Då
jag var gjord, då var (det) ettusentvåhundra tjugu vintrar och åtta från Guds börd», står det på Saleby­
klockan, Vg 210. Med romerska siffror står årtalet 1345 på mäster Håkans runklocka i Hössna kyrka, Vg 247.
Kristna böneformler förekomma i flera fall, t. ex. »Ave Maria, Jesus» på mäster Håkans klockor (Vg
222, 245, 247, 253), »Ave Maria gratia (plena)» (Vg 210, 227, 258), namnet »Maria» enbart (Vg 209, 236), »Jesus,
Gud» (Vg 219), »Gud» (Vg 256). »Bärge Brigida» på Vg 217 låter oss förmoda, att den raserade kyrkan i Rådene
hade det irländska helgonet Brigida som skyddshelgon, »Dionysius sit benedictus» på Vg 210, att Saleby-

XXXVI VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
klockan en gång vigts till staden Paris' skyddshelgons ära. »Jungfru [Maria] är min ro», bekänner mäster
Anund på Vg 204, Götlundadörren. Inskriften Vg 202 på den försvunna kyrkdörren i Fredsberg, »(Man) ser
(hur) Mikael dräpte ormen», bör vara devisen till en Mikaelframställning i järnsmide.
Texten un[a\ marca på blyplattan Vg 234 anger förmodligen den vikt, som plattan en gång har haft,
och giord på måttolken Vg 240 vad måttet ifråga sannolikt hänförde sig till, ett band på ett laggkärl.
Några inskrifter beteckna ägarna till föremålen. Det gäller de ensamma personnamnen på Vg 212, 230,
242 samt ortnamnet Bredared på en bokpärm, Vg 250, som synbarligen en gång tillhört socknens kyrka.
I tre fall följes personnamnet av uttrycket a mik (Vg 213, 239, 240). Förmodligen äro de korta runföljderna
på Vg 211, 231, 238, 254 ägomärkningar i form av initialer. I ett par av fallen (Vg 238, 254) är slutrunan a
möjligen den nämnda verbformen a 'äger'. En ägomärkning äro också runorna på sigillstamparna Vg 215, 225.
Namnet Katarina i inskriften på klockan från Bollebygds kyrka (Vg 248) är klockans eget namn, som den
erhållit vid invigningen, det s. k. klockdopet. Sådan namngivning var icke ovanlig.
Ortnamnet Bredared på Vg 250 är som nämnt en ägomärkning. Ett annat ortnamn, Sjogerstad, avslutar
runinskriften Vg 217 på den försvunna träbågen i Rådene raserade kyrka. Från Synnerål (af suntr-...) här­
stammade synbarligen den gravlagde enligt Vg 69. Och det är icke alldeles uteslutet, att inskriften på den för­
svunna gravstenen Vg 64 har innehållit ortnamnet Öttum, se s. 485.1 Vg 243 ger ristaren oss namnet på en av
kyrkorna i Lödöse, S:t Olov.
Hemsjöfunten (Vg 244) har fått en unik, personligt formulerad inskrift: Allar sialar hær døpazs i þiud
føri mik, skal »Alla själar här döpas in i församlingen genom mig, skålen».
Runinskriften på fyra kyrkklockor (Vg 203, 205, 206, 218) består av futharken, i samtliga fall något
förvanskad och med enstaka runtecken utelämnade; man kan därför icke bedöma, huruvida förlagan har
varit den vanliga vikingatida med ordningsföljden ml eller den medeltida, från det latinska alfabetet in­
fluerade Im. Den senare förekommer på gravstenen Vg 31. Möjligen avses med Vg 229 också en futharkin-
skrift, dock endast den första ätten av runraden. Futharken har i alla dessa fall otvivelaktigt nyttjats i
magiskt syfte att ge skydd och kraft. Däremot är futharkinskriften på Vg 259 förmodligen en serie söndags­
runor. En välkänd magisk skyddsformel är Salebyklockans runföljd agla (Vg 210), initialerna i ett hebreiskt
uttryck atha gibbor leolam adonai »Du är stark i evighet, Herre». Måhända har den obegripliga runföljden på
Vg 241 också haft ett magiskt syfte. Innehållet i runinskriften på Högstenablecket (Vg 216) slutligen är en
besvärjelse mot gengångare.
Runstenarnas karaktär av minnesmärken efter döda har från början givit dem en allvarsmättad och hög­
tidlig atmosfär, som emellanåt framträder också i textens avfattning. En viss konstnärlig effekt skapas av en
poetisk stilisering, alltifrån rytmisk prosa till regelbunden versform.
Allitteration och avvikande ordföljd visar ibland att ristaren medvetet har eftersträvat en rytmisk effekt,
utan att han fördenskull har givit inskriften en genomförd strofform. Exempel härpå äro Vg 61 Sa vard dødr
a vestrvegum i vikingu, Vg 94 Þrir liggia mænn undir þæmma stene, Vg 119y Gisli gærði æftin Gunnar, brobur,
kumbl þessi, Vg 186 Gud hialpi salu hans ok Guds modin, helagn Kristr i himinriki. Allittererande ordpar före­
komma på Högstenablecket (Vg 216).
Genomförd versform, en helming i fornyrdislag, har inskriften Vg 32:
Þordr okÞorunn
þenna restu
sten æftiR Ærra,
allgodan dræng.
Efter en schablonmässig inledning på prosa har Vg 59 icke mindre än tre verspar:
Sva hæfÍB Asa
es æigi mun

INSKRIFTER MED YNGRE RUNOR. INNEHÅLL OCH FORM. NAMNFÖRRÅD XXXVII
sum kvæn æft ver
siðan gærva.
HialmB ok Hialli
hioggu runan.
Det är enda gången i en västgötsk runinskrift, som diktaren (eller kanske diktarna) ger sig tillkänna med en
signatur. Man får nämligen räkna med att den runkunnige ristaren också har formulerat texten. Runstenen
Yg 4 är visserligen rest av en man med tillnamnet skald (Uddr skald), men i texten, som till dels är ett arvs­
dokument, har han icke gjort bruk av sin poetiska förmåga. Yg 187 avslutas med ett verspar, som exakt
överensstämmer med senare hälften av en helming på en småländsk runsten (Sm 5):
ER a Ænglandi
aldri tynði.
Runinskrifterna på de två gravstenarna Vg 138 och Vg 144 ge tidiga exempel på slutrimmad vers,
ännu med tydliga reminiscenser av traditionellt stavrim.
Vg 138: Hær liggia fæðgar tver.
Hedinn ok Enarr heto þer.
Vg 144: Byrr liggr innan þessi þro.
Gud givi sial hans glæði ok ro.
Äldre än dessa två västgötainskrifter från tiden omkring 1200 är i detta avseende endast en uppländsk runin­
skrift (U 214) från 1100-talets början (se S. B. F. Jansson i Upplands runinskrifter 1, s. 328f.).
Kyrkklockan från Bollebygd (Vg 248) har en runinskrift på latin med poetisk form (leoninsk vers):
Dat Katerina sonurn fideli populo bonum.
Hic sonus auditur, hic mens turbata blanditur.
Den latinska huvudinskriften på gravstenen Vg 96 är också leoninsk vers men ristad med bokstäver; endast
den fragmentariska signaturen är tecknad med runor.
Namnförråd
Som framgår av förteckningen över egennamnen s. 496 f. uppvisar de västgötska runinskrifternas namn­
förråd en del smärre avvikelser från det som vi möta i andra landskap, framför allt de uppsvenska. En kortfattad
översikt kan därför vara motiverad som komplement till förteckningen. 1
Det västgötska inskriftsmaterialet innehåller 417 olika belägg hänförande sig till 237 olika personnamn,
20 otolkade och 29 osäkra inräknade. Av de 188 praktiskt taget säkra namnen äro 159 mansnamn och 25
kvinnonamn, 4 äro obestämda. 18 främmande namn (14 mansnamn och 4 kvinnonamn) äro traderade genom
katolska kyrkan eller på annat sätt inlånade; för dessa redogöres i slutet av kapitlet. De övriga 170 äro nor­
diska. På detta sistnämnda material, i och för sig tämligen sprött, bygger översikten nedan.
Eftersom de urnordiska inskrifterna sakna säkra namnbelägg, finna vi de äldsta på Sparlösastenen från
tiden omkring år 800: AlrikR (3 belägg), ÆiríkR (2), Øyuls (3). Först med runstensmodets blomstring under
1000-talet blir det vikingatida namnskicket rikligare dokumenterat. Mer än hälften av namnen förekomma i
runinskrifter från denna tid; de övriga härröra från runinskrifter på gravhällar och lösa föremål från medel-
1 Utifrån förteckningen har fil. kand. Helmer Gustavson varit mig behjälplig vid systematiseringen.

XXXVIII VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
tiden. Visserligen väger antalet vikingatida inskrifter ganska jämnt med de medeltida, men de förras karaktär
av minnesinskrifter har gjort dem namnrikare än det heterogena medeltida materialet.
Av de 170 nordiska namnen äro 90 sammansatta: 73 mansnamn, 14 kvinnonamn, 3 obestämda. De
övriga 80 äro enkla, d. v. s. osammansatta: 72 mansnamn, 7 kvinnonamn, 1 obestämt. Till de sammansatta
räknar jag då även sådana namn som Þorðr och Øyuls, till de enkla också PöriR och kortnamnen.
Bland de 80 enkla namnen äro — att döma av de hittills tryckta landskapsutgåvorna av SVERIGES
RUNINSKRIFTER och härmed jämförlig litteratur — följande 16 icke belagda i svenska runinskrifter utanför
Västergötland: Auga, Byrr, Gamli, GseitingR, Hialli, Heettingn, Kafli, Rugga (2 belägg), Sefi (2), Síða, Starri,
Sørli, Þiúðr, Þrasi, Ütlagi, Ærri. Endast ett av dessa, Byrr, är hämtat ur en medeltida runinskrift, de övriga
tillhöra vikingatiden. De två beläggen på Rugga avse troligen samme man. Intet av namnen förekommer
runristat i Danmark, ej heller i Norge. Flera av dem äro dock kända från senare källor, företrädesvis västnordiska.
Av de 90 sammansatta namnen äro följande 22 utan motsvarigheter i övriga svenska runinskrifter:
Algïsl, Anundi, Auðkætill (2 belägg), Böthildr, DaglangR, Dýrmöðr, FriðlæifR, Gïslarr, GæfulfR, GæiRvor (2),
HaklangR, Hävardr, Hræiðarr, HærlaugR, Hærvarðr, Kärtöki, Rannvig, SkialdulfR, Þormöðr, Þorný, Vïgmann,
Vlurðr. Av dessa äro beläggen på Böthildr, DaglangR, Dýrmöbr, GæÍRvor, SkialdulfR och Þormöðr medeltida.
De båda beläggen på Auðkætill avse troligen samma person, och det är inte uteslutet att så är fallet även med
beläggen på GæiRvor. I det danska runmaterialet finns HaklangR i ett vikingatida belägg (DE 219), likaså
Þormöðr (DR 150) som också finns i det norska (NlyR 245, 259 och 273 vikingatida, 154 medeltida). Av
Rannvig förekommer tre norska runbelägg (NlyR 213 vikingatida, 52 och 219 medeltida). Det är tveksamt
om Hræiðarr avses i DR 141. Några av namnen förefalla att vara unika, flertalet äro dock litterärt belagda
i medeltida källor från skilda delar av Norden, endast ett par namn visa enbart mot Västnorden.
En undersökning av namnfrekvensen har givit följande resultat beträffande de vanligaste enkla namnen
(mer än 3 belägg; antalet belägg inom parentes): ÞÖÚR (11), Biörn (10), Svæinn (10),Þöra (7); de vanligaste
sammansatta: Þorðr (8), Þorstæinn (8), Äsbiorn (7), Gunnarr (6), Äsgautr (5), Äsksetill (5),OläfR(5),Pork&till
(5), Assurr (4), Guðmundr (4),Porgîsl (4).
Redan ovanstående namnräcka talar sitt tydliga språk om Por- och Æs-nam nen s stora popularitet. En
frekvenslista utifrån förlederna i västgötska sammansatta namn ser ut på följande sätt (mer än 2 olika
namn; första siffran inom parentesen anger antalet olika namn, andra siffran sammanlagda antalet belägg):
Þor- (13 - 37), As- (7 - 22), Vi- (5 - 5), Sig- (4 - 5), Aud- (3 - 4), Gunn- (3 - 10), GæiR- (3 - 5), Hær- (3 - 3),
Øy- (3 - 7). Det kan nämnas, att antalet Por- och Æs-namn vid medeltidens inträde helt naturligt reduceras
kraftigt. Klart medeltida äro endast 7 Por-namn med 11 belägg, 3 Æs-namn med vartdera 1 belägg. Vinamnen
ha synbarligen helt försvunnit.
Efterledernas frekvens ifråga om produktivitet och belägg är denna (mer än 2 belägg; första siffran
inom parentesen anger antalet olika namn, andra siffran sammanlagda antalet belägg): -arr (7 - 12), -ulfR
(7 - 7), -biörn (6 - 13), -stæinn (5 - 14), -mundr (4 - 11), -kætill (3 - 12).
17 namn med sammanlagt 36 belägg ha kommit in med kristendomen. Av dessa avse 6 namn bibliska
personer: Iesus (5 belägg), Iudas (1), Kristr (1), Maria (12), Michael (1), Simon (1) samt ett belägg vartdera
helgonen Brigida och Dionysius. 5 namn ha burits av personer som ha uppkallats efter bibliska personer:
Abraham (1), Andreas (4), David(r) (1), Mattias (1) och Pætar (3), 3 namn gå tillbaka på helgon: Benedikt (1),
Margareta (1) och Vinfrid (1); namnet Katarina har givits åt en kyrkklocka. Dessutom förekommer det
från kontinenten inlånade Magnus med 3 belägg.
Det förekommer två belägg på latiniserad form av nordiska namn: Ericus (Vg 240) och Suno (Vg 221).
De västgötska runinskrifterna innehålla 4 säkra binamn fogade till egennamnet, Hnakki och Skorpa
(vikingatida, 2 belägg vartdera, båda beläggen avse samme man), Naktergal och Romfarari (båda medeltida);
två binamn äro otolkade (Vg 103, 119). Som binamn har jag icke betraktat skald i Vg 4.
Ortnamn äro sällsynta. Om Sparlösastenens runföljd 63-67 skulle innehålla en form av UpsaliR Uppsala,
föreligger här det äldsta ortnamnsbelägget, men tolkningen är mycket osannolik. Förutom Ængland, Æistland

INSKRIFTER MED YNGRE RUNOR. NAMNEÖRRÅD. RUNORNAS FORMER XXXIX
och inbyggarnamnet GrikkiaR, samtliga med ett belägg var, förekommer i de yngre inskrifterna säkert belagt
endast sockennamnet Breðaryð Bredared, men förmodligen finns också Sundräl Synnerål i Saleby socken,
dessutom möjligen Øttum Ottum.
Runornas former
Formen på de västgötska runorna i den yngre futharken varierar starkt. Nedan åskådliggöres variationen
schematiskt, i ordning efter fallande frekvens. Den andra runföljden i varje grupp visar de stungna runvarian-
terna, inklusive ur grundformen differentierade runor.
\ >> )> >- ) y N \ \ \ \ X
1 2 3 4 5 6 1 3 4 5 1 2 3 .4 5 6 12 3 4 5 6 7 1 2 3 4 5 6 7 8 9
^ 'J '/ ' V - ' d \ V\l\ -v y > / J - j v / '

XL VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
u 1 är den helt förhärskande formen (typex. Yg 2), med varianterna u 2 (typex. Vg 24), u 3 (typex. Vg
114), u 4 (typex. Vg 122) enstaka inblandade. En allmän tendens att som i u 2 skilja bistaven från huvudstaven,
d. v. s. även i r och b, visar Vg 182. u 5 (typex. Vg 127) är tämligen sällsynt, finns endast i sju inskrifter
som tecken för y, alla vikingatida, samt i två medeltida, Vg 200 och 227, som tecken för v (se Tilllägg
s. 489). Av u 6, rent medeltida, finns endast ett exemplar, i Vg 217.
þ 1 (typex. Vg 11) är avgjort vanligast, men þ 2 (typex. Vg 93) är representerad i över 30 inskrifter;
ingendera formen är tidsbunden, þ 3 (typex. Vg 206), medeltida form, finns i ett fåtal inskrifter i metall,
þ 4 (Vg 204), till formen påminnande om den urnordiska þ-runan, och þ 5 (Vg 220) finnas enbart på järnbeslag
och där givetvis av tekniska skäl. þ 6 är belagd endast på gravstenen Vg 81.
0-runans utseende skiftar mycket. Äldst är o 6, med urnordisk form, i Vg 62 och 178. Förhållandevis
gammal och klart vikingatida är också o 4 i sammanlagt sju inskrifter (Vg 3, 35, 108, 112, 114, 118, 154).
o 1 (typex. Vg 69) förekommer i 37 inskrifter: Vg 6, 9, 11, 13, 16, 24, 69, 70, 76, 81, 91, 95, 97 (nu borta), 98,
111, 124, 129, 131 (nu borta), 138, 143, 144, 146 (nu borta), 165, 196, 203, 205, 206, 210, 213, 218 (borta), 219,
223, 237, 242, 248, 251, 252; o 2 (typex. Vg 61) i 23: Vg 37, 59, 61, 66, 67, 74, 82, 90, 100-103, 115,116,118,
126 (borta), 128, 153, 161, 184, 187, 217 (borta), 240. Bruket av dessa två runtyper sammanhänger med ljud­
värdena. o 2 hör framför allt hemma i äldre inskrifter som tecken för nasalerat a, q, medan o 1, som tecken
för o-ljud, företrädesvis tillhör medeltida inskrifter samt några runografiskt särpräglade inskrifter med kort­
kvistrunor i Vadsbo härad. Av de båda o-typerna med dubbelsidiga bistavar, o 3 (typex. Vg 204) och o 5
(typex. Vg 106), är o 5 sällsynt med endast tre belägg, Vg 12, 77, 106, alla vikingatida. o 3 är i sin mest ut­
präglade form medeltida och blir så småningom tecken för ø. Fyra vikingatida inskrifter, Vg 4, 15, 50, 122, ge
dock belägg på o 3; fem medeltida inskrifter använda runan för o-ljud: Vg 202, 204, 221, 235, 246. Som tecken
för 0 står o 3 i de fyra medeltida Vg 36, 146, 210, 219. o 7 finns endast i ett medeltida belägg, Vg 259; här för­
modligen kalenderruna. Eftersom o-runan är en värdefull tidsfaktor vid bestämningen av runinskrifternas
ålder, lämnas en utförligare sammanställning av o-runans olika former, dessas ljudvärden och tidsställning i
kap. Tidsbestämning.
r. Som allmän regel gäller, att typerna med s. k. sluten bistav, d. v. s. på mitten anslutande till huvudstaven,
äro medeltida: r 3 (typex. Vg 93), r 8 (Vg 98), r 9 (Vg 200). De övriga äro rent vikingatida utom r 2
(typex. Vg 37), som till tiden är indifferent; den begagnas både i vikingatida och i medeltida inskrifter. Som
regel tillhöra typerna med bistavens övre del vinklad vikingatidens runinskrifter, d. v. s. r 1 (typex. Vg 149),
r 4 (typex. Vg 181), r 5 (typex. Vg 30), r 6 (typex. Vg 14); ett undantag utgör r 9 (Vg 200). Även r 7 (typex.
Vg 34) är vikingatida. I åtskilliga inskrifter begagnas varierande typer, t. ex. Vg 55, 152.
k 1 (typex. Vg 59) med svagt rundad bistav är förhärskande, ej tidsbunden. För k 2 (typex. Vg 13)
gäller vad som sagts om f 2, som naturligt nog ofta förekommer tillsammans med k 2. k 3 (typex. Vg 11)
finns i drygt ett tiotal inskrifter, liksom f 3 icke tidsfixerad. k 4 finns endast i Vg 166 och 206, som båda ha
motsvarande f-runa, f 5. Det stora flertalet stungna k-runor är av typen k 5 (typex. Vg 45), endast några få
äro av typen k 6 (typex. Vg 69); båda finnas i såväl vikingatida inskrifter (13 stycken) som medeltida (24
stycken). Av k 7 finns endast ett belägg, i den medeltida Vg 202.
h-runan uppvisar inga avvikelser från normalformen (typex. Vg 51); i medeltida inskrifter har dock
krysset ibland förhållandevis långa armar (t. ex. Vg 203). I Vg 206 saknas huvudstaven.
n 1 (typex. Vg 30) är vikingatida, n 2 (typex. Vg 81) medeltidens normalruna. Men n 2 finns också i
några få vikingatida inskrifter med kortkvistrunor i Vadsbo härad samt iVg 116. n 3 förekommer endast på
Högstenablecket, Vg 216, men där genomgående.
1-runan varierar naturligt nog endast som stungen typ. Bland de stungna dominerar i 2 (typex. Vg 45)
helt. De övriga i-typerna finnas i sju inskrifter, alla medeltida: i 3 i Vg 248, 251, i 4, reliefhuggen (med direkt
motsvarighet i två danska runinskrifter, gravstenen DR 75 Sale 1 från 1100-talet samt dopfunten DR 185

INSKRIFTER MED YNGRE RUNOR. RUNORNAS FORMER XLI
Egense från senare hälften av samma århundrade), i Vg 94, 138, 143, i 5 i Vg 238; en variant av i 5 med större
ring visar teckningen fig. 119 av den förkomna Vg 80 (se Tillägg s. 486 f.).
a 1 (typex. Vg 30) är vikingatidens a-runa, som under medeltiden erhåller ett annat ljudvärde och
begagnas som tecken för æ, samtidigt som a 2 (typex. Vg 81) blir medeltidens normalruna för a, en utveckling
som svarar mot o-runans differentiering i särskild o- oeh ø-typ. Helt undantagslös är fördelningen av atyperna
icke. a 1 betecknar a i de medeltida Vg 216 och 217, a 2 finns bland kortkvistrunor i några inskrifter i
Vadsbo härad.
s 1 (typex. Vg 30) är normalformen, s 2 (typex. Vg 11) är vändruna till s 1, men då den nästan alltid
uppträder utan sällskap av andra vändrunor bör den snarast betraktas som en variant, s 2 förekommer i ett
30-tal inskrifter, i de flesta av dessa dock blandat med s 1. Ingen av dessa två typer är tidsbunden. På s 3
(typex. Vg 20) ger 16 vikingatida inskrifter i företrädesvis nordvästra delen av landskapet belägg: Vg 18, 20,
35, 49 (borta), 67, 90, 108, 115, 116, 118, 123-125, 133, 192, 257. I flera av dessa inskrifter förekommer dessutom
s 1, någon gång s 2. En enstaka s-runa av typen s 3 i den tidigt medeltida Vg 79 är troligen oavsiktlig,
eftersom inskriftens övriga fem s-runor äro av den vanliga typen, s 1. Den med huvudstav försedda s-runan,
»stolsformen», hör hemma i vikingatiden, s 4 (typex. Vg 157) finns i somliga inskrifter, de flesta vikingatida,
med oftast även i övrigt mindre distinkta runformer. På s 5, s 6 och s 7 finnas endast medeltida belägg,
s 5 finns i flera exemplar på Haquinus-klockorna Vg 222, 245, 247, 253, s 6 endast i klockinskrifterna Vg 203
och 206, av allt att döma också i de förlorade Vg 205 och 218. s 7 finns på en välskuren träpinne från Lödöse,
Vg 242. s 8, »kort-s», finns förutom på Sparlösastenen, Vg 119, endast på Vg 9 i Vadsbo härad samt i Vg 256
från Lödöse. s 9 på Hemsjöfunten, Vg 244, är den ur normalformen s 1 differentierade runan för z. Även s 10,
som uttrycker c i latinsk text i Vg 210, och s 11 för c, eventuellt även för z, i Vg 204 ha utvecklats ur normalrunan.
Alla de tre sistnämnda äro givetvis medeltida, närmare bestämt från 1200-talet.
t-runan med dubbelsidig bistav, t 1 (typex. Vg 4), t 3 (typex. Vg 14), t 4 (typex. Vg 30), är vikingatidens
t-runa. t-runan med ensidig bistav, t 2 (typex. Vg 143) och t 5 i Vg 86, däremot rent medeltida utom i den
lilla gruppen inskrifter med kortkvistrunor i Vadsbo härad. För övrigt är regeln nästan undantagslös. Man
kan t. o. m. konstatera, att inskrifterna på de tidiga gravstenarna och gravmonumenten från 1000-talet
genomgående ha t 1, t. ex. Vg 23, 50, 87. I Vg 76 och 93 vid ingången till medeltiden finns det exempel på
både 11 och 12. På Högstenablecket, Vg 216, som i runografiskt avseende är ganska särpräglat, äro t-runorna
som uttrycka i-ljud osäkra, sannolikt äro bistå varna dubbelsidiga (liksom på a-runan). Av runorna med
ensidiga bistavar, a, n och t, tycks t-runan (t 2) av allt att döma vara den yngsta exponenten för
förenklingstendensen vid medeltidens inträde. I Östsverige och på Gotland är den mycket sällsynt. Den punkterade
t-runan är rent medeltida. Den finns i tolv inskrifter. Oftast är punkten placerad mitt på huvudstaven,
t 6 (typex. Vg 165) samt t 7, reliefhuggen och stungen med en liten ring (typex. Vg 94). I ett par fall,
Vg 204 och 248, har punkteringen skett med ett kort, vågrätt streck, t 8. På kyrkklockan Vg 219 är t-runans
punkt placerad i vinkeln mellan huvudstav och bistav, t 9. Högstenablecket, Vg 216, har en absolut unik
form, t 10, för å-ljud.
b-runan visar förhållandevis rik variation. Men man har också intryck av att tillfälligheternas spel,
tekniska orsaker och ristarnas handlag ha medverkat till att variationerna äro så många. Den talrikast förekommande
typen, b 1 (typex. Vg 125), är icke tidsbunden, den förekommer både under vikingatiden och
medeltiden. Detsamma gäller b 6 i de fem inskrifterna Vg 10, 71, 122, 203, 246, av vilka dock endast Vg 122
är vikingatida. b 2 (typex. Vg 114), b 3 (typex. Vg 100), b 5 (typex. Vg 118), samtliga med små bågar, symmetriskt
placerade och varför sig anslutna till huvudstaven, äro rent vikingatida, likaså b 7 (typex. Vg 179),
som dock är sällsynt, b 4 (typex. Vg 40) är företrädesvis vikingatida, b 8 finns bara på den tidiga gravhällen
Vg 53. — De stungna b-runorna finnas bara i sju inskrifter, b 9 i den vikingatida Vg 20 och de medeltida
Vg 81, 88, 91, 93; b 10 i Vg 129 och b 11 i Vg 86, båda medeltida. — På en liten medeltida trästicka, Vg 241,
vars inskrift icke ger begriplig mening, finns ett tecken (i två exemplar), som till formen liknar versalen K;
den kan möjligen vara en p-runa i dess yngsta form, där b-runans bågar ha förenklats till två raka streck, jfr

XLII VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
Codex runicus av Skånelagen. Osäkerhet om vilket ljud ristaren har avsett med tecknet är orsaken till att
runformen icke har upptagits i tablån s. xxxix.
m. Skillnaden mellan m 1 (typex. Vg 190) och m 2 (typex. Vg 30) är i praktiken hårfin. Ofta förekommer
m 2 tillsammans med f 2, r 2 (t. ex. Vg 30) och understryker ristarens benägenhet för rundade former. Ingendera
typen är tidsbunden, m 3 (typex. Vg 165) finns företrädesvis i medeltida inskrifter och då gärna tillsammans
med f 3. m 4 (typex. Vg 47) är den äldsta formen. Den förekommer endast i elva vikingatida inskrifter
med även i övrigt ålderdomliga drag, Vg 12, 35, 37, 47, 59, 100, 101, 104, 108, 150, 199, alla i norra
Västergötland, de flesta i Kållands och Åse härader, m 5 förekommer endast i den vikingatida Vg 161.
I-runan uppträder nästan alltid som I 1 (typex. Vg 22). Exempel på I 2 erbjuder Vg 26.
R. Liksom gränsen är svårdragen mellan m 1 och m 2, är den det mellan R 1 (typex. Vg 37) och R 2
(typex. Vg 30). Tidsmässigt finns ingen skillnad mellan de båda typerna, som ha ungefär samma frekvens.
Typen med helt raka bistavar, R 3 (typex. Vg 33), är sällsynt, R 4 finns bara i Vg 9.
Iakttagelserna kunna ges följande sammanfattning för de ostungna runornas vidkommande (former
med endast ett eller två enstaka belägg ha i allmänhet icke medtagits i uppräkningen) : Klart vikingatida är
f 4, o 2, o 4, o 5, o 6, r 1, r 4, r 5, r 6, r 7, n 1, s 3, b 2, b 3, b 5, b 7, m 4. Rent medeltida äro þ 3, r 3, r 8,
r 9, s 5, s 6, s 9, s 10, t 2, t 5. Av de övriga runtyperna äro somliga tidsmässigt indifferenta, medan andra
genom olika ljudvärden äro mera tidsbundna, så som framgår av den detaljerade redogörelsen ovan. Det
måste understrykas, att granskningsresultatet endast avser och är tillämpligt på det västgötska materialet,
samt att runtyper med få eller enstaka belägg icke kunna läggas till grund för allmänna slutsatser.
De stungna runorna tillhöra till största delen medeltida inskrifter. Det gäller utan undantag f 6, u 6,
þ 6, k 7, i 4, i 5, t 6, t 7, t 8, t 9, t 10, b 10, bil. Beträffande övriga stungna runor kan noteras: i 2 förekom­
mer i både vikingatida och medeltida inskrifter (proportionellt något oftare i vikingatida), k 5 och k 6 likaså,
men med betydligt större frekvens i de medeltida; endast ett av beläggen på b 9 är vikingatida, de övriga fyra
medeltida; m 5 (endast ett exemplar och punkteringen synbarligen utan fonetisk motivering) finns i en vi­
kingatida inskrift; samtliga sju inskrifter med u 5 för y äro vikingatida (för y-ljud, eventuellt delabialiserat,
brukas i några medeltida inskrifter R). Medeltida äro däremot två inskrifter med u 5 för v. Det betyder, att
under den senare delen av vikingatiden stunget i är tämligen vanligt, att stunget k har trängt in liksom stunget
u, medan de stungna b-, t- och f-runorna knappast ha kommit i bruk förrän under medeltiden, där också de
enstaka u 6, þ 6 och k 7 höra hemma.
Särskilt värd att observera är gruppen av sex vikingatida inskrifter med kortkvistrunor och
koncentrerad belägenhet i trakten av Mariestad i Vadsbo härad (Vg 6, 9, 11, 13, 15, 16). I dessa begagnas
genomgående a 2, n 2, o 1 och t 2; mest konsekvent förekomma kortkvistrunorna i Vg 9, som också har s 8
och R 4; Vg 15 har bara en runa av kortkvisttyp, t 2. Bara på en enda rest sten utanför Vadsbo finns n som
kortkvistruna, Vg 116 (inskriftens t är normalruna och a-runan saknas helt). Även Vg 256 ger exempel på s 8.
Med begränsad lokalisering till norra Västergötland, ehuru icke lika starkt koncentrerad, finner man
f 4, o 4, o 5, m 4. Inskrifterna med »stols-s», s 3, tillhöra med ett undantag den norra delen av landskapet.
Vändrunor, d. v. s. i förhållande till läsriktningen spegelvända runor, äro på det hela taget sällsynta i
Västergötland. Klockinskrifterna äro ju med några få undantag rétrograda beroende på att runorna ha ristats
rättvända i gjutformen. Detsamma gäller då också den latinska bokstavsskriften, som i några fall förekommer
på runklockorna. Undantagen äro de rättvända inskrifterna Vg 245 (Herrljunga) och Vg 248 (Bollebygd).
Ett par enstaka vändrunor på dessa klockor vittna om ristarens svårigheter vid framställningen av »negativet».
Också Vg 210 (Saleby) är rättvänd, så när som på runföljden 65-83, som är retrograd.
Av runstenarnas inskrifter är Vg 116 i sin helhet spegelvänd, och detsamma gäller inskriftens hela första
rad i Vg 18. I Vg 234, inskriften på den lilla blyplattan från Lödöse, är ett par runor spegelvända, r och k.
Möjligen har också en runa på Vg 83, ett nu försvunnet runstensfragment, varit vändruna. Pl. 73 (överst)

INSKRIFTER MED YNGRE RUNOR. RUNORNAS FORMER. RUNORNAS LJUDVÄRDE XLIII
och pl. 108 (nederst) ha, felaktigt, spegelvänd runskrift på grund av misstag vid fotoframställningen. Rättvända
bilder återges i fig. 135 och 206.
Stuprunor, upp- och nedvända runor, äro så gott som obefintliga. Möjligen finns en, k, i futharkinskrifterna
på Älgarås-klockan (Vg 206) och den omgjutna klockan i Segerstads kyrka (Vg 218); denna runa
är dessutom vändrunä.
Tjugo västgötska runinskrifter innehålla binderunor, d. v. s. två eller flera runor förenade i en. Binderunans
princip är en för två runor gemensam huvudstav, som har utrustats med båda runornas bistavar.
För undvikande av missförstånd vid läsningen är förutsättningen för en korrekt binderuna, att den första
av de två förenade runorna har bistav endast till vänster om huvudstaven och den andra till höger. Förkortningsmetoden
har i allmänhet också tillämpats endast på runor med ensidiga bistavar, som i Sverige systematiskt
ha utvecklats först i och med runtecknens större differentiering vid medeltidens inträde. Binderunornas
blomstringstid infaller under 1200-talet, framför allt dess senare del. Tidpunkten sammanfaller med bruket
av ligaturer i latinsk bokstavsskrift.
De västgötska binderunorna, som med undantag för Vg 76 på gränsen mellan vikingatid och medeltid
återfinnas i medeltida inskrifter, ha följande utseende:
n Mjvm =im i\m
1 2 3 4 5 S 7 8 9 10 1 12 13 14 15 16 17
1 ak förekommer i Vg 243; 2 al i Vg 94, 202,243, 244; 3 ar i Vg 91, 244, 258; 4 ar i Vg 94, 95,219,250; 5 atb
i Vg_76; 6 au i Vg 164, 243; 7 au i Vg 231; 8 auæ i Vg 222, 245, 247, 253, 258; 9 dop i Vg 244; 10 ol i Vg 243;
11 on i Vg 95, 98; 12 or i Vg 10, 243; 13 tr i Vg 94, 202; 14 tæ i Vg 243; 15 un i Vg 217; 16 un i Vg 243;
17 gr i Vg 258.
Av de tjugo inskrifterna med binderunor ha de flesta bara en: Vg 10 or; Vg 76 atb; Vg 91, 146, 219, 250
ar; Vg 98 on; Vg 164, 231 au; Vg 217 un; Vg 222, 245, 247, 253 auæ. Två inskrifter ha två binderunor var:
Vg 95 ar, on; Vg 202 al, tr. Tre inskrifter ha tre: Vg 94 al, ar, tr; Vg 244 al, ar, dop; Vg 258 auæ, ar, gr.
Vg 243 har icke mindre än sju: ak, al, au, ol, or, tæ, un.
I Vg 258 gr är g-parten spegelvänd.
Inkorrekta äro 5 atb, 9 dop och 14 tæ, eftersom de kunna läsas på mer än ett sätt (även tab; odp, æt).
Runan 72 i Vg 67 och runan 36 i Vg 92 äro osäkra.
Förvanskade runtecken innehålla Vg 5, 167, 209, 214, 224, 229, 232, 249, helt eller delvis. Dessa runinskrifter
äro, sannolikt med undantag av Vg 5, medeltida.
Av fantasirunor bestå Vg 208 och 226.
Sentida runinskrifter (från nyare tiden) avslöja sig ibland, frånsett rent språkliga vittnesbörd, genom
till tid och form heterogena runtyper (t. ex. skäggyxan Västergötlands museum inv.nr 2.032).
Runornas ljudvärde
Enkla runor
f: 1. /-ljud, t. ex. ack. faþur, fra, iftÍR.
2. w-ljud, ursprungligen bilabialt (b), t. ex. af, ufiR, hafþi.
3. v-ljud, uppkommet ur urn. w, någon sällsynt gång, t. ex. gerfor 98.
Anm. 1. I ett par medeltida inskrifter uttryckes v-ljud med en stungen f-runa (v): pres. konj. 3 sg.
givi 144, provastar 219.

XLTV VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
u: 1. M-ljud, t. ex. kuþ Gud, kuml, pl. risþu, brunulfR 59, iunc:fru 204, ack. pl. runaR.
2. o-ljud, t. ex. bunta, uf 67, uk och, skurba skorpa 11, tutiR 67, bru.
Anm. 2. Huruvida u betecknar u- eller o-ljud är ibland ovisst, t. ex. ack. sun, ack. kunu, krus 67,
kuli 184.
3. «/-ljud, t. ex. första namnledens u i sturbiurn 53, kuþa Gyda 110, ku Gy(i) 109.
Anm. 3. Vilket ljud, y, u eller o, som avses i fu - - na bli gammal 216 kan icke avgöras, dock snarast y.
4. ø-ljud, t. ex. tuþr död, ustr öster 184, du-a dö 216, þusi, gen. herluks Härlögs 171, ack. uuit Øvind 62.
Anm. 4. Som tecken för y och ø användes ibland en stungen u-runa (y): tynþi, kyreþr Gyrid, gen.
sygtrygs Sigtryggs 127 (med labialisering av i i namnets första led), pl. bryþr, ack. ystin Östen; en gång
en u-runa stungen med två punkter, kyrþi 217.
5. w-omljutt a-ljud (Q), t. ex. dat. ut ande 105, 127, ack. fuþur fader 108.
6. w-ljud, t. ex. sua så, suin Sven, uintr vinter, uel väl, kunuar 152, kirua 17, hualf gravkista, uaRvar,
pl. dat. uastr:uakm västerväg 61.
Anm. 5. I inf. av verbet 'göra' finns u 2 ggr som tecken för w-ljud (kirua, kaurua). Stavning utan u
är vanligare (kera, kira, gera, gæra, gira), 10 belägg.
7. v-ljud, ursprungligen bilabialt (5): au av 91, haui hafi 121, iuir 196, olaus Olovs 243 (alla inskrifterna
medeltida).
8. f-ljud i latinska ord, t. ex. aue, konuærsus 111.1 två fall begagnas för v en stungen u-runa (v) av samma
utseende som y: taviþær 200 (se s. 489), ave 227.
þ: 1. ^>-ljud, t. ex. þa då, þikn tägn, þrir tre, resþi; uddljudet i þiuþ.
Anm. 6. Den äldre pret.formen av verbet ræisa med bevarat þ (raisþi etc.) finns i 57 inskrifter mot 20
med t. Mer än hälften av t-beläggen (12 stycken) tillhör inskrifter i Vadsbo härad, där t-formen är ena-
rådande. De övriga åtta t-beläggen äro spridda, Vg 20 i Kålland, Vg 73 och 74 i Skåning, Yg 77 i Valle,
de tre sistnämnda i trakten av Skara, Vg 183, 197, 198 i Redväg och Vg 192 i Kind.
2. d-ljud, t. ex. muþtR, biþia, uiþr vid, kuþ Gud, bRrþ börd samt troligen i siþ lat. sit 210.
3. cü-ljud i þrebin dräpt 135, om läsningen av den nu försvunna inskriften är riktig.
Anm. 7. Stungen þ-runa användes i æð lat. et 81. I thorstsn 10 tecknas /j-ljudet th.
o: 1. nasalerat a-ljud, t. ex. o på, ack. kuþon, dat. homri 4, ack. f. sino, onuntr, osa, ronuig Rannvig.
2. nasalerat «-ljud: ack. trok dræng 61, 126.
3. w-omljutt a-ljud (ç), t. ex. ack. foþur 9.
4. vanligt a-ljud, t. ex. gen. mattiosa 64, förmodligen också oftiR 118.
5. o-ljud, t. ex. olafr, ack. moþur, þorir, ro, om, ack. örmin 202, kona, pret. pl. hæto 138.
6. ø-ljud (endast medeltida inskrifter; runan har dubbelsidiga bistavar), t. ex. oþger36, gen. høsa Hösses
146, gør färdig 210, pret. sg. gøt göt 219.
Om o-runans olika funktioner se närmare s. Li f.
r: r-ljud, vilket dels motsvarar ursprungligt r-ljud, t. ex. risa, ack. bruþur, dels motsvarar ursprungligt
A-ljud efter dental konsonant, t. ex. bastr, tuþr.
Anm. 8. De båda runorna r och R hållas i allmänhet rätt väl i sär i de äldsta vikingatida inskrifterna
och i en del av de yngre, t. ex. Vg 30, 40, 55, 59, 61, 67, 115, 117, 154, 158, 178, 184, 186, 187, 197. Det
finns dock ett flertal exempel på r för väntat R i vikingatida inskrifter, t. ex. þair 6, 14, þir 16, pron.
alir 12, kitikr GetingR 8, þorir 11, olafr 12, uikikr VikingR 17, tr-kr drængit 125, rifr RæfR 175. Före­
teelsen är vanligast i Vadsbo härad, där R-runan med ett undantag, Vg 3, saknas; två av de tre beläggen
i Vg 3 beteckna oursprungligt R (analogibildning). I de medeltida inskrifterna är r-runan enarådande,
eftersom de båda r-ljuden nu sammanfallit; R-runan användes visserligen men nu som tecken för vokal,
se nedan under R.
Orden æftÍR och yfiR, som ursprungligen ha slutat på -r, ha tidigt fått sin .s-form. Se Wessén, Svensk
språkhistoria 1, § 15. Av æftÍR, i vikingatidens inskrifter, finnas 89 västgötska belägg med R mot
19 med r. Motsvarande siffror för yfiR äro 2 och 7, men det bör observeras, att ordet av naturliga skäl icke

INSKRIFTER MED YNGRE RUNOR. RUNORNAS LJUDVÄRDE XLV
ingår i någon inskrift, som är äldre än från övergången mellan vikingatiden och medeltiden. Alla de fyra
säkra västgötska beläggen på fyri(R), firir och fori, äro medeltida. Exempel på R för väntat r ges vid
redogörelsen för runan R nedan.
Anm. 9. I namnet ack. kurmar 20 står den första r-runan för väntat þ, antingen på grund av oklar
ljudanalys eller antekonsonantisk ljudövergång ð>r (Noreen, Aschw. Gr. § 257 anm. 5).
k: 1. &-ljud, t. ex. kubl, hnaki, iak; i lat. ord, t. ex. konuaersus, benediktus, erikus.
2. explosivt !7-ljud, t. ex. kuþ Gud, kisli 119 y, pret. 3 pl. hiaku 59, pret. 3 sg. hk högg 130.
Anm. 10. Det är ibland ovisst om k-runan betecknar k eller g, t. ex. ack. klaka 169, kuli 184, gen. knikis
177.
3. frikativt

XLVI VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
219, hælhæ Helga 239 (i samma inskrift även haelga). Beteckningssättet är vanligast i medeltida in­
skrifter.
Anm. 15. h-runan efter k i namnet nom. takh Dag 113 kan avse att markera slutljudet som frikativt
g (/i-bortfallet är en sandhiföreteelse, se nedan s. XLIX) men är förmodligen ett kompromissförfarande av
ristaren vid val av två olika beteckningssätt för frikativt g, k och h.
3. ljudförbindelsen ha i flera fall framför r, I och n, t. ex. hrþa (nästan lika vanligt som harþa), ack. hltan
Halvdan 7, hn han 181; hæ i hika hælga 105.
Anm. 16. Inskotts-A finns i gihorþ giorð subst. 240 på grund av felaktig ljudanalys. Som en överlopps­
runa av samma orsak har jag uppfattat h i akhi Åke och ack. kirkuh, båda i Vg 217. Prep, viðr torde
i Vg 204 ha ristats uiþhær genom inflytande från skriftspråket.
n: 1. w-ljud, t. ex. nu 97, anar 197, ack. kuþan, ack. sun, onuntr 6.
2. 9-ljud framför k (g, c), t. ex. gen. dahlanks Daglångs och Rnksti yngste 143, iunc:fru 204.
Anm. 17. n utelämnas oftast framför k (g), se Anm. 12. Likaså framför t (d), se Anm. 25, dock med
proportionsvis lägre frekvens, t. ex. dat. ut ande, ack. buta (6 belägg mot 4 med utsatt n), ack. fréta 7
och frita 113 (men frinta 178), atreos Andreas 251 (men antreos 252, antræs 202, gen. andræsa 91),
dat. estlatum 181 (men dat. iklanti 20 och ok-lanti 187); nästan genomgående i namnlederna -mundr,
-undr, -undi och -vindr (12 belägg mot 2 med utsatt n).
i: 1. i-ljud, t. ex. i i, innan 144, til, þrir, dat. himin-riki 186, moþir 50, þurui 150.
2. e-ljud, t. ex. in (isl. en), ÍR han 40, is 4, miþ 67, ack. þikn tägn, ack. uir man 59, ack. stin, dat. silu
själ 26, risa 140, risþi.
3. «-ljud, t. ex. ack. trik, ack. frinta 178, kira 41, gira 70, 196, iftiR, pl. i kl ar änglar 50, ack. kitil, kifulfR
59, rifnikR (H)rsefningR 59, dat. iklanti 20, hifiR hæfiR 59.
Anm. 18. Som tecken för e och se användes ofta en stungen i-runa, e, t. ex. ret riktig, dat. selu 117,
þena, pret. seti 109, tuer 138, uestr, þrebin dräpt 135, ack. esbiurn 182, oþger 36, ack. helka 174, gen.
herluks 171, þorkel. Av många ord finnas stavningar med både i och e, t. ex. in - en, ÍR - eR han, stin -
sten, þign - þegn, frita - fréta frände, risþi - resþi. Vokalljudet i en del tämligen ofta förekommande
ord betecknas f. ö. på ännu flera sätt: lit - let - laet, þign - þegn-þagn, gira - géra - gæra, filuk:a -
felaga - fR:laka - fælaha, trik - trok - trek - trRk - dræg; prep. æftÍR visar icke mindre än 9 olika be­
teckningssätt för vokalljudet: i, e, R, ae, ai, a, o, au, u.
Om e-ljud uppkommet ur diftongem ai se även nedan, digraferna ai, ei.
4. y-ljud i några få ord: firir (alla belägg utom ett, nämligen føri i Hemsjöfuntens inskrift, Vg244), þurni
Þorny 169, möjligen också stifatr Styfialdr(?) 189.
5. ø-ljud i ack. firistin Frøsten 137.
Anm. 19. Den stungna i-runan, e, betecknar sannolikt ø (

INSKRIFTER MED YNGRE RUNOR. RUNORNAS LJUDVÄRDE XLVII
möjligheter att uttrycka vokalljudet, t. ex. aiftÎR 107 (2 ggr), aiftir 17 (2 ggr). Om de många olika beteck­
ningssätten för e- och «-ljuden se även under i och r.
s: 1. s-ljud, t. ex. sum som 59, skalt skald 4, þesi, uas var 110, krus 67, uestr 197.
2. möjligen ljudförbindelsen ts i t. ex. kus Guds, bastr 125, men här kan också föreligga assimilation.
Anm. 23. Passivform uttryckes med z + s i pres. 3 pl. dopazs 244. Den förkortade s-runan, zochc,
användes för s-ljud i lat. gracia 210 och för k i iunc:fru 204.
t: 1. i-ljud, t. ex. til, tru tro 55, pret. 3 sg. ati 4, uestr, ret.
2. d-ljud, t. ex. tuþr död, ack. trik dreeng, dat. altri 187, pl. dat. altum 67, ack. bunta, utr : skalt 4.
Anm. 24. I medeltida inskrifter begagnas ofta en stungen t-runa (d) för explosivt d i latinska ord,
t. ex. dat 248, benediktus 210, samt i inhemska ord i uddljud och efter I och n, t. ex. do dog 81, 91,
skialdolfor 219, undir 94.
3. troligen s-ljud i lat. gratiA 88; t-runan är sålunda här sannolikt direkt övertagen från latinsk bokstavs­
skrift.
Anm. 25. Framför t (d) utelämnas ofta n, och t (d) kan sålunda stå som tecken för nd, t. ex. ut and
105, 127, sg. ack. buta bonda, sg. ack. frita frände 113, anudær 204, atreos Andreas 251, dat. estlatum
181; även för nt, varpå sata lat. sanda 105, 122 kan tjäna som exempel, se även Anm. 12; måhända står
t för mt i pret. 3 sg. hiti hæmti^.) 33. Se även Anm. 17.
Anm. 26. Digrafen th förekommer som beteckning för tonlös frikativ dental, þ, i ett medeltida belägg,
thorsten 10.
Anm. 27. Om assimilation i uttalet vittnar sannolikt skrivningarna kus, gus Guds, se ovan un­
der s.
b: 1. ft-ljud, t. ex. biþia, biurn, bru, lat. turbata orolig 248.
Anm. 28. I några av beläggen på kumbl har nasalen utelämnats. Här står sålunda b som tecken för rnh
(kubl).
2. 2>-ljud, t. ex. hialbi, skurba skorpa 11, pret. 3 sg. trab 202 samt troligen i batær lat. fater, briaster
präst 10.
Anm. 29. I medeltida inskrifter begagnas förp oftast en stungen b-runa (p), t. ex. pætær Peter 86, gen.
præst 91, dopazs 244, lat. populo 248; någon enstaka gång också i tidigare inskrifter, t. ex. trpin drepinn20.
3. bilabialt v-ljud (5) i ett par belägg av namnet OlafR, Olæifn: olobr 223, ack. a-ib 9.
m: m-ljud, t. ex. mik, tumi Tumme, kuml, sg. dat. homri 4, famtan 12, hialmR Hjälm 59, om 81.
I: ï-ljud, t. ex. lit, alir, glæþi 144, hialbi, kuml, til.
r: 1. palatalt r-ljud (R), som motsvarar
dels urnordiskt R uppkommet av tonande s (2), t. ex. hifiR har 59, pl. kunukaR 40, eR han, sor, kR
OeRR 61, giRi GeRi 187, uIír,
dels ursprungligt r omedelbart efter en palatal vokal, t. ex. tutiR 67, uíír 53, iftiR, samt i sällsynta fall
för väntat r, t. ex. pl. nom. broþR 3, ack. faþuR 22, ack. koR 252.
Anm. 30. I slutljud förekommer «-bortfall i åtta, eventuellt nio, inskrifter; oftast i prep. æftÍR (7, 32,
112 efti, 33 fti, 110 ifiti, 113 Rfti, sannolikt 114 ift-) men även i fyriR (244 føri) och en enstaka gång i
faðiR (109 faþu ack.). Troligen speglar detta ristarens uttal. Om andra belägg på denna företeelse se Sm
62 och Sö 367 samt A. Noreen, Altschw. Gr. (1904), § 320 anm. 3, § 321: 2c, § 438 anm. 9; se även E. Wes­
sen, Svensk språkhistoria 1 (7. uppl. 1965), § 30 och där anförd litt.
2. vokalljud,
dels e- eller «-ljud i några vikingatida inskrifter, företrädesvis i Åse härad, genomgående i Vg 100:
RftR, Vg 101 och 103: RftiR, þRkn, Vg 104: sRti, þRnsR, Rftir, samt enstaka i Vg 33: kRrua Gærvar(r),
Vg 105: RftiR, Vg 112: fR:laka, trRk, Vg 113: Rfti; i Vg 100, 101, 103, 105 begagnas R-runan för både
palatalt r-lj ud och «-ljud i prep. æftÍR,
dels y-ljud i några medeltida inskrifter: SRStur:son 97, Rnksti 143, bRrr 144, bRrþ 210, ack. dRrmoson
165, ack. tRr 220.

XLvni VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
Digrafer
I de västgötska runinskrifterna förekomma digrafer sparsamt. I mycket få fall kan det antagas, att de äro
tecken för diftonger. Det gäller sådana gamla, vikingatida inskrifter, t. ex. Vg 2, 4, 12, 14, 15, 67, 77, som
genomgående ha digrafer för ursprungliga diftonger. I andra fall äro digraferna sannolikt traditionellt brukade
beteckningar för enkla vokalljud, som uppstått genom kontrahering av diftonger. Så skola de förmodligen,
generellt sett, uppfattas i inskrifter som för ursprungliga diftonger använda än digrafer, än enkla
vokaltecken, t. ex. Vg 6, 11, 16, 17. Av många ord finnas dubbelformer (se nedan). F. ö. dominera enkelskrivningarna
klart.
au betecknar sannolikt
1. diftongen au, t. ex. ack. kaut 12, auka 77, þausi 67 (av samma pron. ett tiotal belägg med enkelskrivet
vokalljud i andra inskrifter).
2. diftongen øy i fraustin 67.
3. ø-ljud, t. ex. austr 197 (jfr ustr 184; i Vg 197 finnas med undantag av auk, se nedan, inga andra digrafer
för diftonger: þÍR, ristu, tuþr), auþkil 103 (jfr uþkitil 102; i V g 103 ävensuin, þusi, oskut, uk), auþin
92 (i samma inskrift även auk men risþu,), ack. auþ| 168 (men þusi), ack. nustin 23 (med felristad
a-runa; även stina; jfr ack. ystin 186), inf. kaurua 59.
4. kort o-ljud i den vanliga konj. auk (ett 40-tal belägg mot ett 30-tal enkelskrivningar av vokalljudet),
även i þriaitiauku trettio 4.
5. M-omljutt a-ljud (p) i ett fall: pres. konj. 3 sg. haukui 67.
ai betecknar sannolikt diftongen æi i raisti:stain 2, 4; Vg 4 har även ack. þurstain, ack. stain:bru, dat.
airiki; i þair, raistu, stain 14; i raisti 15 (även stein); i raisti, stain 77 (även auka); i stain 104; förmodligen
också i þair, raistu 6 (även auk men þorstin).
Ovissare ä r ljudet (æi el. e) i Vg 11: raisti (men stin), i V g 16 raistu (men þir, stin), i Vg 133 raisþi
(men stin, suin).
Anm. 31. Möjligen kompromiss i aiftiR 107 och aiftir 17 (se om sådana skrivningar E. Wessen i Södermanlands
runinskrifter, s. LXIX; jfr härmed K. M. Nielsen, Til runedanskens ortografi, i: ANF 75, 1960,
s. 7f).
ei betecknar
1. sannolikt diftongen æi i stein 15, 173, reisþi : stein 182, reisti : stein 183, måhända också i steina
1, stein 136, reistu 73 (dock stin).
2. e-ljud i þeira 81 (konservativ stavning), troligen också i stein 186 (jämte hilakR, ack. ystin).
iu betecknar
1. diftongen iü i pres. konj. 3 sg. briuti 67, þiuþ 244, fliuhanda 216.
Anm. 32. Efterleden i ortnamnet bræþarRuþ 250 har skrivningen RU yu.
2. diftongen iö i ack. iuruni Jorunn 2.
3. brytningsdiftongen io i iuk högg 181, miuk, tiuhu 210, biurn.
Anm. 33. Beteckningen av diftongen io vacklar. Vanligast är skrivningen iu, men flera varianter finnas.
Namnet Biörn tecknas biurn 4 ggr, beorn 1 g., bion 1 g. (därtill biærn 1 g., burn 1 g., bun 1 g.). Som senare
led i sammansatta namn förekommer -biurn 8 ggr, -biörn 1 g., -beornar 1 g. (därtill -burn 2 ggr, -bon 1 g.),
io förekommer endast för brytningsdiftongen io i gunbiorn 196, bion 219 (samt med inskotts-A i gihorþ
subst, gjord 240).
ia betecknar
1. brytningsdiftongen ia i iak, siarþ| skände 12, biargi 127, namnen kiali, hiali och hialmR 59, skialdolfor
219, ias han 67 och iaR 20, 174 (men is 4, ÍR 40, eR 180, 187, 197), ian men 178, 184 (dock en 197, in
81), kiarþi 168, 171, giarþi 246 (men 18 belägg med enkelskriven vokal i samma verbform), hialbi 50,

IN SKRIFTER MED YNGRE RUNOR. RUNORNAS LJUDVÄRDE. TIDSBESTÄMNING XLIX
186, ialbi 122 (men 3 belägg med enkelskriven vokal), sial 50, 76, 144, pl. sialar244 (men dat. silu 26,
selu 117).
Anm. 34.1 de vanligaste orden växla digrafer och enkla vokaltecken, t. ex. sial - selu, iaR - eR, kiarþi -
karþi, hialbi - halbi med en lätt dominans för enkelskrivningarna. Beteckningen av de enkla vokalerna
varierar också, t. ex. i gærði: i, e, ae. Se även Anm. 18. Subst, 'själ' visar utom sial följande skrivningar:
sæl 121, dat. silu 26, selu 117, saul 186, sunl 122, av vilka saul måhända beror på omkastning avrunor,
sunl jämväl en felformad runa (Vg 122 innehåller många felristningar); beteckningarna a, e, i, æ svara
sannolikt mot obrutna uttalsformer: sal, sel, sæl. Det bör kanske också erinras om att samtliga 18 väst­
götska runbelägg på subst, þegn, þiagn visa obruten form med enkelskriven vokal.
2. brytningsdiftongen io i pl. hiaku höggo 59.
3. ie-ljud i briaster präst 10 (under förutsättning att runan 4 är rätt läst).
Ett belägg på digrafen th för þ ges i Anm. 26.
Ristningsfel
Ristningsfel äro inte ovanliga, särskilt i form av utelämnade runor. Nasaler utelämnas ofta, såväl n som m,
vilket närmast är att betrakta som vedertaget, se ovan Anm. 12, 17, 25. Efter h utelämnas ibland a, se
under h, likaså vokal efter k, t. ex. ack. kþan 157, klbins Kulbens 178, uastr:uakm vestrvegum 61, kterina
248. Andra exempel på utelämnade runor äro trpin drepinn 20, herlfR HærulfR 117, sti satti 48, ack. sin
och sen sten 37, 153 resp. 257, ack. þen þegn 8, etR æftÍR 158.
I sandhi med slutljud respektive uddljud av samma eller närbesläktat slag nöjer sig ristaren ibland med
en runa i stället för två, t. ex. takh : risþi 113, þuri : risþi 112, 114, 160, uifast : risþi 151, krim : risti 7,
ack. olaf x stro Oluf fostro 13.
I några inskrifter drivas förkortningarna långt, t. ex. Vg 7, 33, 184.
Omkastade runor finner man i några inskrifter: setn 9, burþÍR 90, ack. kirm 123, kalmi Gamli och turk-
naþi 174.
Överflödiga runor bero i de flesta fall på ristarens trevande ljudanalys: biriki bærgi 217, gihorþ giorð
240, dat. kiriki 243, ack. kirkuh 217, bæroþer Broðir och bærroþors 97, akhi 217; i Vg 162 finns osedvanligt
många exempel på denna företeelse. Om överflödiga runor som uttryck för att ristaren har sökt kompromissa
mellan alternativa beteckningar se Anm. 22 och 31.
Felaktiga runor förekomma också, t. ex. kilka hælga och marki Maria 122; ibland förväxlas a-och n-
runorna, t. ex. kuþaa 8, hnr 99; i kuþih 113 har ristaren åstadkommit de två sista, felaktiga runorna genom
att placera bistå ven till a på n.
Man finner ytterst sällan försök till korrigering av begångna ristningsfel. Förmodligen är dock runföljden
uk : askatia : 127 utanför huvudslingan ett uteglömt textparti, som har ristats till efteråt i så nära anslutning
till textsammanhanget som möjligt. Enstaka binderunor i omsorgsfullt utförda inskrifter, som i övrigt sakna
sådana runor, skulle kunna innebära en rättelse, t. ex. i Vg 67 runan 72 uk (?), i Vg 92 runan 36 ta, möjligen
också i Vg 210 runan 30 un, i Vg 217 runan 56 un och i Vg 219 runan 58 ar. Enstaka runor i slutet aven
inskrift, vilka ha placerats utanför slingan, äro givetvis icke att hänföra till korrektur; de ha sin orsak i ut­
rymmesbrist på grund av felberäkning vid inskriftens uppläggning.
Tidsbestämning
Av kapitlet om inskrifternas innehåll har redan framgått, att Västergötland helt saknar historiska runin­
skrifter med en säker datering. Självdaterande äro endast två, Salebyklockans (Vg 210) med årtalet 1228

L VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
i runtext på svenska samt Hössnaklockans (Vg 247) som har tillverkningsåret 1345 angivet med romerska
siffror i bokstavstext på latin.
Man är alltså för de västgötska runinskrifternas del hänvisad till en relativ kronologi, i den mån en sådan
kan åstadkommas utifrån inskrifternas anordning, runornas utseende, ortografi, språkformer, släktkedjor i
namnbeståndet samt stilhistoriska och bebyggelsearkeologiska faktorer. Svårigheterna att med dessa aspekter
tidsbestämma de västgötska inskrifterna äro ändå stora, av vissa skäl större än i de flesta andra landskap.
Materialet är till omfattningen tämligen begränsat och därtill ovanligt heterogent. Landskapets belägenhet
på gränsen mellan östnordiskt och västnordiskt språkområde, i varje fall inom räckhåll för det senare, måste
beaktas, likaså missionsverksamhetens tidiga genombrott i Västergötland och vad detta har inneburit av
utländskt kulturinslag. Runstensmodets relativa kortvarighet å ena sidan, runkunskapens utbredning och
starka fäste å den andra, dokumenterat i runornas bruk för vitt skilda ändamål från tidig folkvandringstid
och långt fram i medeltiden, är påtagligare i Västergötland än i något annat landskap, i sistnämnda avseende
möjligen med undantag för Gotland.
I kapitlet Runornas former, där huvudintresset knutits till variationer i utseendet, till frekvens och
utbredningsområde, har hänsyn tagits också till äldre avbildningars vittnesbörd i sådana fall, där monu­
menten nu äro förkomna och läsningarna sålunda icke ha kunnat verifieras. I föreliggande kapitel om tids­
bestämningen har så också skett, men förlusten har ofta markerats, eftersom en datering lämpligen bör
byggas på bevarade och därmed kontrollerbara inskrifter. Det hindrar givetvis icke, att vissa slutsatser om
åldern ändå kan dragas beträffande försvunna inskrifter, men då oftast grundade på andra faktorer än grafiska
detaljer.
När det gäller de enskilda runornas former, drages generellt gränsen mellan vikingatiden och medeltiden
vid uppkomsten av det s. k. helstungna runalfabetet. I den vikingatida IG-ty piga futharken ha ju
några få runor genom punktering givits ett annat men närliggande ljudvärde: | - j, P| - p], \ - f, B - I- Den
helstungna futharken innehåller många nya punkterade eller annorledes förändrade tecken, varigenom i allmänhet
en bättre anpassning till det latinska alfabetet uppnåtts: stungen f-runa = v, u-runa stungen med två
punkter =y, stungen þ-ruiia = ð, k-runa stungen på huvudstaven = g, i-runa stungen med ring = e, förkortad
s-runa=c, z, stungen t-runa i flera varianter =d, b-runa med punkt endast i en rundel =p, r-runa med bistaven
på mitten ansluten till huvudstaven i likhet med den latinska versalen R, þ-runa med lång bistav;
alla dessa runformer ur det helstungna runalfabetet äro alltså kriterier på inskrifternas medeltida ursprung.
Jämsides med denna differentiering av en del av vikingatidens s. k. normalrunor kommer en f ormförenkling
av andra till synes. Bruket av kortkvistrunor blir i Västergötland vid medeltidens inträde allmänt.
Sådana förekomma nämligen då genomgående inte bara i inskrifterna på vardagliga småting i annat material
än sten utan också i de monumentala gravhällarnas runtexter, båda kategorierna rikligt företrädda i landskapet.
Runografiskt innebär det, att runor med dubbelsidiga bistå var ersättas av sådana med ensidiga: \>\,
+ =4, î>1, *> i ; dock behålles \ och ges ljudvärdet se, får beteckna ø. Vissa av dessa kortkvistrunor voro
vid denna tidpunkt ingen nyhet, de finnas redan i början av vikingatiden bland de s. k. Rökrunorna (t. ex.
på Sparlösastenen) och även senare (i Västergötland inskrifterna i Vadsbobygden). Ett led i formförenklingen
är också binderunorna, en förkortningsmetod, för vilken det finns enstaka belägg i vikingatidens inskrifter (i
Västergötland endast ett säkert, Vg 76), men som huvudsakligen hör medeltiden till. Bruket av binderunor är
tämligen vanligt redan på 1100-talet men florerar under 1200-talet, framför allt under århundradets senare
del, jfr det latinska alfabetets ligaturer.
Om runinskrifterna i sten kan redan från början noteras, att de resta stenarnas runformer genomgående
äro normalrunorna med dubbelsidiga bistavar. Några få undantag med ensidiga bistavar på a-, n- och trunorna
bekräfta regeln: Vg 9, 11, 16, vidare Vg 6, som dock har \ i auk, Vg 13, dock med en av a-runorna
och en av t-runorna med dubbelsidig bistav, Vg 15, där endast t-runan har ensidig bistav. Alla de anförda
inskrifterna tillhöra Vadsbo härad, ett i flera avseenden särpräglat område. Dessutom n med ensidig bistav i
Vg 116. Även i Vg 22-24, 26, 27, 41, 52, 53, 87 samt några förkomna inskrifter, vilka alla förekomma på
hällar till gravkistor, samt på de fritt lagda Vg 50, 75 och 105 begagnas normalrunorna. På gravstenarna i

INSKRIFTER MED YNGRE RUNOR. TIDSBESTÄMNING
•
övrigt liksom på de medeltida föremålen brukas däremot enbart det helstungna runalfabetet med kortkvist-
typerna av a och n samt oftast t (i Vg 93 finnas dock båda t-runorna). Vg 76 är i sammanhanget intressant;
stenen som är en brosten har otvivelaktigt varit rest, men den visar i övrigt rent medeltida drag, nämligen
det helstungna runalfabetet (dock Î), en binderuna (atb), inskriftens formulering, det reliefhuggna korset.
Däremot visar gravstenen Vg 79 från samma trakt, utöver rent medeltida kriterier, flera för de resta stenarnas
inskrifter karakteristiska drag (u-runa för o och y; r för palatalt r).
Frånsett Vadsbo härad indicera sålunda kortkvistrunorna i Västergötland inskrifternas medeltida
ursprung. Med hänsyn till att normalrunorna begagnas ännu på hällarna till gravkistor av Häggesleds- och
Eskilstunatyp samt på några fritt lagda gravhällar med runstensdekor, kan man nämligen tidsmässigt dra
en gräns mellan bruket a v normalrunorna och de medeltida kortkvistrunorna i inskrifter på sten unge­
fär vid sekelskiftet 1100. Med sina övriga drag från runstensmönstret tillhöra också alla de nyssnämnda
monumenten från övergångstiden med säkerhet 1000-talets senare hälft.
Vid datering av runinskrifter är o-runan många gånger en värdefull indikation. Runan uppträder, som
framgår av tablån s. xxxix, i sju olika varianter. Jag bortser i det följande från o 7 (^ ), som endast före­
kommer i Vg 259 och där i egenskap av kalenderruna; som sådan saknar den språkligt innehåll. Tidsföljden
_ k > ^
i o-runans former i Västergötland kan schematiskt åskådliggöras så: Serien avviker något
från O. v. Friesens (Runorna, 1933, s. 226). Det är intressant, att vi faktiskt inom ramen för de vikingatida
inskrifterna ha hela serien dokumenterad här i Västergötland (jfr O. v. Friesen a. a. s. 225). Jag har därför
ansett angeläget vara att här utförligt redogöra för de olika o-typernas förekomst, ljudvärden och tidsställ­
ning i Västergötland. E n del fakta ha redan berörts i redogörelsen för o-runan i kap. Runornas former
men rekapituleras här i sitt vidare sammanhang och med sikte på typernas och därmed inskrifternas rela­
tiva kronologi.
I s finns i två inskrifter, Vg 62 och 178, i båda med ljudvärdet q; i Vg 178 kan runans form möjligen bero på
att en spricka i stenytan utnyttjats för den övre bistaven.
(= förekommer i tjugoen vikingatida inskrifter, huvudsakligen som tecken för q: Vg 37, 59, 61, 66, 67, 74,
82, 90 (dock kuþan), 101, 102 (dock kuþan), 103 (dock kuþan), 115, 116, 118, 126 (borta), 153 (dock
kuþan), 161, 187; i tre fall har runan ljudvärdet o: Vg 100, 128, 184. Två medeltida inskrifter, Vg 217
(förkommen) och 240, ha också denna runform, här för o.
\ finns i sex inskrifter som tecken för q: Vg 35, 108 (dock kuþan), 112, 114 (dock kuþan), 118 (även i oftiR),
154 (dock kuþan); därjämte synbarligen som tecken för ø i Vg 3 (broþR nom. pl.); ingenstans däremot
som tecken för o.
^ betecknar i en enda inskrift q, Vg 77 (bistavarna stå nästan horisontalt), i två inskrifter o, Vg 12 och 106.
4- förekommer i fyra vikingatida inskrifter, i två för ljudvärdet q, Vg 4, 15 (även i þorir), i de övriga två
för o, Vg 50 och 122; dessutom i fem medeltida som beteckning för o: Vg 202 (förkommen), 204, 221, 235
(troligen för o), 246. Som tecken för ø står runan i de fyra medeltida Vg 36, 146, 210, 219. Under vikinga­
tiden och övergångstiden hade ø-ljudet tecknats med u (t. ex. Vg 37, 40 m. fl.) eller y (t. ex. Vg 136,186);
i ord med ursprunglig diftong återfinner man ibland au, i vissa fall uppenbarligen konservativ skrivning
för 0, så t. ex. i Vg 197, som använder alla tre beteckningarna, u, y och au; i ett par fall står e för ø,
Vg 170, 179.
4 användes i en enda vikingatida inskrift enbart för q, Vg 124 (som för o använder u-runan); i följande fyra
inskrifter brukas runan för både q och o: Vg 6, 11, 13, 16, alla i Vadsbo härad; i Vg 9 betecknar runan Q;
i två vikingatida har runan ljudvärdet o: Vg 24 och 76 (båda på gränsen till medeltiden). De medeltida
inskrifterna (inklusive de med binderunorna ol, on, or, där denna o-typ ingår) äro trettiotvå. 1 Ljudvärdet
är o utom i Vg 244 (ø) samt Vg 251 och 252 (a).
1 Vg 10, 69, 70, 81, 91, 95, 97 (borta), 98, 111, 129, 131, 138, 143, 144, 146, 165, 196, 203, 205, 206, 210, 213, 218 (borta),
219, 223, 237, 242-244, 248, 251, 252.
LI

LII VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
Fördelningen av o-runans former och ljudvärden är alltså följande (siffra inom parentes utmärker an­
talet medeltida inskrifter till skillnad från de vikingatida): p q 2 inskrifter; \ q 6, ø 1; (= q 17, o 3+ (2); ^ q I,
0 2; I a 2, o 2+ (5), ø (4); \ q 1, q jämte o 4 (i Vadsbo), Q 1 (i Vadsbo), o 2+ (29), a (2), ø (1).
Av sammanfattningen framgår, att o-runan endast undantagsvis brukas som tecken för o-ljud före
medeltidens inträde (endast 13 vikingatida inskrifter; 6 av dessa, Vg 11, 13, 15, 24, 122, 184, varav 3 i
Vadsbo, uppvisa även u-runa för o, dock ingen skillnad i beteckningen av kort och långt o; i de tre från
Vadsbo användes samtidigt o-runan också för q). I det stora flertalet vikingatida inskrifter, där o-ljudet
förekommer, tecknas detta med u-runa, åttiosju inskrifter. 1 Så är fallet även i en medeltida, Vg 79, på gränsen
till vikingatiden.
Ett annat tidsmässigt värdefullt exempel på att en runa har olika — och i detta fall inte ens närliggande —
ljudvärden är som under vikingatiden användes för palatalt r-ljud samt lokalt (ibland i en och samma in­
skrift, Vg 100, 101, 103, 105) också för e-ie-ljud men under medeltiden får ljudvärdet y. Bruket av R-runan
för e-ie-ljud har i Västergötland liten omfattning. Det förekommer, också lokalt begränsat, i sammanlagt
åtta runinskrifter, Vg 33, 100, 101, 103-105, 112, 113, de flesta i Åse härad samt enstaka i grannhäraderna
Kålland och Viste. I Danmark är R-runan med ljudvärdet e belagd på tre runstenar, bl. a. DR 55 S. Vissing 1,
rest av Harald Gormssons hustru efter hennes mor. Alla de västgötska inskrifterna utom Vg 105 visa också ett
eller flera ålderdomliga drag; Vg 105 är en mycket tidig, lagd gravhäll med runstensmönster. Bruket begränsar
sig således till vikingatiden. R-runan får sedan med medeltidens inträde ljudvärdet y: Vg 97, 143, 144, 165,
210, 220. Beläggen för ^ =y, som visa större spridning i landskapet, tillhöra 1100- och 1200-talen.
Medeltida är också den stungna u-runans användning för intervokaliskt v, Vg 200 (se Tillägg s. 489)
och 227. Bruket, sällsynt, sammanhänger förmodligen med att för beteckning av y-ljud den stungna u-
runan under medeltiden antingen har försetts med två punkter eller ersatts med R-runan; i/-ljudet blir också
sällsyntare genom tendensen till vokalöppning.
Det ovan anförda är i stora drag grafiska gränsmärken mellan vikingatiden och medeltiden. Det kan
måhända anses överflödigt att redovisa dessa så pass utförligt, när det gäller inskrifter i sten, där man oftast
för tidsbestämningen måste och kan lita till lättillgängligare faktorer som t. ex. de stilhistoriska. Det har
också skett huvudsakligen med sikte på bedömningen av framtida runfynd på oansenliga träföremål o. d.,
sådant material som t. ex. Lödösegrävningarna ha bragt i dagen.
Kan man då för de vikingatida runinskrifternas del på grafiska grunder göra någon inbördes differen­
tiering? Strängt taget bara genom ett par smärre detaljer i utformningen av m-runan samt en viss typ av
s-runan.
I elva inskrifter (Vg 12, 35, 37, 47, 59, 100, 101, 104, 108, 150, 199) har m-runan ringförmig bistav (m 4
1 tablån s. xxxix). Alla inskrifterna, utom den obegripliga Vg 199, tillhöra stenar i Väner bäckenet. Runanär
ett av de säkrare tecknen på ålderdomlig ristning. Även den stungna m-runan (m 5), som i Västergötland
bara förekommer i en inskrift, Vg 161, antyder hög ålder; Vg 161 visar nämligen andra ålderdomliga drag,
liksom fallet är beträffande de inskrifter, där den stungna m-runan annorstädes någon sällsynt gång finns
belagd (t. ex. Sm 5, Sö 367 och några danska inskrifter). Punkteringen är icke fonetiskt betingad. Enligt
O. v. Friesen skulle punkterna ersätta de delar av bistå ven i m-runan med ringförmig sådan som samman­
fallit med slinglinjen (Runorna, 1933, s. 227).
Den med huvudstav försedda s-runan (s 3) förekommer endast i sexton inskrifter, företrädesvis i de
nordvästra delarna av landskapet: Vg 18, 20, 35, 49 (borta), 67, 90, 108, 115, 116, 118, 123, 124, 125, 133, 192,
257, i tio av dessa dock jämsides med den vanliga s-runan; en enstaka sådan s-runa i Vg 79 troligen oavsiktlig.
1 Vg 2-4, 8, 18, 20, 21 (borta), 23, 30, 32, 33, 35, 40, 41, 51, 53, 55, 59, 61, 62, 66, 67, 73-75, 77, 78 (borta), 82, 87, 90,
92, 101-105, 107, 108, 110, 112-118, 123-125, 126 (borta), 127, 128, 130, 133, 135 (borta), 137, 139, 150-154, 156-158, 160-162,
169-171, 173, 175, 176, 178-182, 183 (borta), 186, 187, 193-195, 197, 257.

INSKRIFTER MED YNGRE RUNOR. TIDSBESTÄMNING LIII
Alla de sexton, runstenarna visa mer eller mindre ålderdomliga drag, varför runformen, även den, snarast är
ett kriterium på relativt hög ålder, i varje fall i Västergötland. Den stolsformiga s-runans motsats, kortkvist­
runan, s 8, finns endast i två västgötska runinskrifter, Vg 9 (i Vadsbo) och Vg 256 (Lödöse), den förstnämnda
vikingatida, den andra medeltida, båda sannolikt norskinfluerade; kortkvistrunan är således icke tidsbunden.
Till belysning av några ortografiska företeelser kan följande noteras. Vid beteckning av ursprungliga
diftonger överväger som väntat enkelskrivningen. Enbart enkelskrivning visa 73 inskrifter på resta runstenar 1
av hela antalet sådana, 128 stycken. I dessa siffror äro icke övergångstidens gravstenar inräknade. Motsva­
rande siffra för enbart digraf är 12. 2 Bruket av digraf och enkelskrivning vacklar i 13 runstensinskrifter 3 ;
ofta endast enstaka digrafer. Om traditionell skrivning vittna 15 runstensinskrifter, som bevarat digraf
endast i konjunktionen ok. 1 Enstaka digrafer för ursprungliga diftonger förekomma i några gravstensin­
skrifter från övergångstiden 5 , bland dem några med enbart auk. På en medeltida gravsten (Vg 81) finns en
enstaka sådan digraf.
Några kronologiska slutsatser kunna knappast dragas ur denna sammanställning. De inskrifter, som ha
enbart digrafer, höra visserligen i intet fall till de yngre; men återigen finnas bland stenar med enkelskrivning
många påtagligt gamla, vilket visar att monoftongeringen av de ursprungliga diftongerna generellt sett bör
ha varit genomförd i början av 1000-talet.
I uddljud bevarat h framför l, n och r är ortografiskt ett gammalt drag. I västgötska runinskrifter
finnas bara några få exempel på denna företeelse, Vg 12 (hnaki nom., men om samma person Vg 9 naka ack.),
15 (hruar nom.), 45 (hragli nom.), 51 (hriþar ack.), 103(?) (hlu ack.), 183 (hnuþa nom.), alla i namn, några
av dessa icke identifierade; en del av inskrifterna visa även i övrigt gamla drag.
Som ett ålderstecken betraktas också pret.formen av verbet reeisa med bevarat þ; antalet sådana run­
stensinskrifter är 57. 6 Det gäller dock icke för Västergötland, där þ förekommer på åtskilliga stenar med i
övrigt förhållandevis unga drag, t. ex. Vg 117, 127, 130, 158, 178, 181. Pret.formerna med t äro endast 20, 7
tämligen lokalt bundna (se s. XLIV); av dessa inskrifter äro många gamla, t. ex. Vg 2, 4, 6, 20, 77.
Påtagliga kristna vittnesbörd i form av böneformler och ristade kors finnas på sammanlagt 49 resta
runstenar (se s. xxix, xxxv): en med enbart böneformel (Vg 122), 43 med enbart kors, 5 med böneformel
och kors (Vg 8, 76, 117, 127, 186). Det kan noteras, att korsen äro frekventare i Älvsborgs län än i Skaraborgs.
Överraskande fåtaliga äro de i landskapets nordligaste del, medan tätheten är påfallande i Ätrandalen. Som
jämförelse kan nämnas, att av de 67 medeltida gravstenarna, som ju alla i och för sig äro uttryck för kristen
sed, ha 33 stycken kors i någon form, medan 15 sakna sådant; av resten ha 8 enbart en annan kristen symbol,
livsträdet; 11 stenar äro för fragmentariska för att kunna bedömas. Beträffande böneformlerna och liknande
uttryck förekomma sådana på 8 korsristade gravstenar och på 5 utan kors; 10 äro tecknade med runor, 3 med
latinska bokstäver, 8 ha svensk språkform, 5 latinsk.
Antalet kors och böneformler kan naturligtvis icke tillmätas något större värde vid en bedömning av det
religiösa läget i Västergötland under slutet av vikingatiden — vi veta nämligen ingenting om trosbekännelsen
hos dem som reste de många runstenarna utan kors och böneformler, med undantag av Velandastenens
Þyrvi, som avslutade minnesinskriften över sin make med den hedniska formeln Þorr vigi (Vg 150) och Lärke­
gapet-stenens DagR, som märkt sin frände Björns minnesvård med en torshammare (Vg 113). Förvisso kan
1 Vg 7-9, 18, 20, 30, 32-35, 39, 40, 44, 48, 51, 56, 61, 62, 74, 76, 78, 82, 90, 100-102, 107, 108, 110, 112-114, 116, 118,
122-124, 126, 127, 130, 135, 139, 140, 150-158, 160-162, 172, 174-177, 179, 181, 184, 187-190, 192-195, 198, 257.
2 Vg 2, 4, 12, 14, 15, 77, 104, 136, 173, 182, 183, 197.
3 Vg 6, 11, 16, 17, 37, 67, 73, 92, 103, 115, 133, 168, 186.
4 Vg 3, 13, 45, 49, 55, 59, 66, 117, 120, 128, 137, 149, 169, 170, 178.
6 Vg 1, 23, 24, 42, 50, 87, 105.
« Vg 18, 32-35, 44, 49, 55, 62, 66, 78, 82, 92, 100, 101(?), 102, 107, 108, 110, 112-114, 116, 117, 122-124, 126-128, 130,
133, 135, 137, 139, 150-158, 160, 161, 172, 174, 175, 177-179, 181, 182, 184, 188, 257.
' Vg 2, 4, 6-9, 11, 13-17, 20, 73, 74, 77, 183, 192, 197, 198.

LIV VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
man räkna med att det kristna inslaget har varit större än frekvensen av trossymboler ger vid handen. En
relativ datering av runstenarna kan heller icke grundas på förekomsten respektive frånvaron av kristna
kors. Korsens stilistiska utformning kan däremot möjligen i några fall nyttjas för sådant ändamål.
Några längre släktkedjor av betydande kronologiskt värde kunna icke påvisas i de västgötska runin­
skrifterna. Man bör heller icke grunda en relativ datering på en enkel konstellation av mycket frekventa
namn. Ett par inskrifter finnas dock, vilka hänföra sig till samma person eller personer, varigenom den in­
bördes kronologin mellan monumenten befästes. Vg 9 och Vg 12 nämner samme man, Olov nacke, Vg 12
som runstensresaren, Vg 9 som den döde, Vg 12 är alltså äldre än Vg 9. Däremot säger Vg 11 och Vg 13
ingenting om det inbördes tidsförhållandet, båda stenarna ha rests av Tore skorpa efter sonen Kättil. På
Vg 102 och Vg 103 nämnas förmodligen tre generationer av samma familj, Åsgöt hlu — Ödkel och Sven —
Åsgöt, vilket skulle kunna innebära att Vg 103 är den äldre av de två. Det ovanliga namnet Rugga på de
sinsemellan närbelägna Vg 139 och Vg 149 avser med all sannolikhet samma person, på Vg 149 runstensresaren
själv, på Vg 139 fadern till den döde Gudmund, vars son, -göt, rest stenen. Här möta vi alltså fyra generationer,
-r — Rugga — Gudmund göt, och Vg 149 är enbart av denna grund den äldsta av de två. Om den nämnde
Gudmund är identisk med runstensresaren på Vg 130, skulle denna sten dessutom i tiden ligga före Vg 139,
men här röra vi oss på osäkrare mark. De medeltida gravstenarna uppvisa inga som helst släktsammanhang
sinsemellan.
En prövning av olika faktorer för en bedömning av de vikingatida runstenarnas relativa tidsställning i
Västergötland har givit till resultat, att man till det äldre skiktet på runologiska grunder (minst ett par,
oftast flera kriterier) torde kunna föra: Vg 3 (p, \), 4 (p, homri, is), 12 (f, p, hnaki), 15 (hruar, þino), 35
(?> F» H, þonsi, aft), 37 (

INSKRIFTER MED YNGRE RUNOR. TIDSBESTÄMNING LV
mångskiftande — frekvensen av stungna runor, ordval, böneformler, ornamentsdetaljer i slingor och kors —•
beroende på att runstensmodets utveckling med tiden lämnar allt större utrymme för varierande smakriktningar
och för tillfälligheternas spel.
I resonemanget om de vikinga tida inskrifternas relativa kronologi har jag avsiktligt lagt huvudvikten
vid grafiska och språkliga indikationer och först i andra hand övervägt stenarnas ornamentala innehåll.
Hans Christiansson har här enligt min uppfattning underskattat de möjligheter som språkligt står till buds. 1
Den kronologiska fördelning av de västgötska inskrifterna som ovan redovisats leder nämligen enligt min
mening, genom sin anknytning till kända fakta om det danska och norska materialet å ena sidan samt det
uppsvenska å den andra, fram till en klart skönjbar, om ock schematisk tidsbestämning. Med hänsyn tagen
jämväl till runmonumenten från övergångstiden innebär detta, att det äldre skiktet av vikingatida runstenar
faller naturligast in i 1000-talets första tredjedel med en marginal bakåt för de allra äldsta på ett eller ett par
decennier av 900-talet och den yngre återstoden i 1000-talets andra tredjedel. Sedan ebbar runstensmodet
ut i övergångstidens blandformer, som karakterisera slutet av 1000-talet och början av 1100-talet: fritt liggande
gravhällar med runstensmönster samt lock- och gavelstenar i gravmonument av Husaby- och Häggesledstyp.
Som övergångstidens runmonument räknar jag Vg 1, 21-29, 41, 42, 50, 52, 53, 58, 72, 75, 87, 105,164.
Givetvis hör också den sena, resta Vg 76 rätteligen hit, ehuru den — också med rätta —förtecknats bland de
yngre resta stenarna.
Dateringen av de runristade gravstenarna är svår att göra utifrån runologiska och språkliga förhållanden.
Runformerna stabiliserades snabbt under 1100-talet, och den schablonmässiga avfattningen av texterna från
runstenstidens minn es inskrifter lever till dels ännu kvar 1100-talet ut, medan en till gravstenarna mera
adekvat uttrycksform redan under samma århundrade kommer till synes. Först så småningom tar den
kristna fraseologin helt över. En datering på runologisk och språklig grund måste därför bli ytterligt generell
och tämligen osäker. En mera nyanserad tidsbestämning ger däremot en stilhistorisk aspekt på stenarna
själva. Docent Monica Rydbeck har i stora drag bedömt materialet ur denna synpunkt, och min sammanfattning
nedan refererar till vår diskussion av problemet.
Som den äldsta gravstenen, med vilken man definitivt passerar över gränsen in i den traditionella gravstenskonsten,
vill man gärna betrakta Vg 79, även om textens avfattning följer runstensmönstret och det
reliefhuggna korset har samma form som det ristade på den ena av de ståtliga Källby hallar (Vg 55).
Vg 79 tillhör tiden omkring sekelskiftet 1100, den tidpunkt som jag för det västgötska materialets vidkommande
också runologiskt har valt som gränsmärke mellan vikingatiden och medeltiden.
Till 1100-talet höra gravkistorna Vg 54 och 57, stavkorshällarna Vg 31, 80, 86, 93,148, förmodligen även
Vg 84 och gravstensfragmentet Vg 147. Av de kistlockformiga hällarna torde ungefär halva antalet ha tillkommit
under andra hälften av 1100-talet: Vg 91, 98, 132, 141, 146, 165, 185, eller slutet av århundradet:
Vg 81, 95, 96, 121. Av 1100-talstyp är Vg 60.
Till tiden omkring sekelskiftet 1200 hänföras stavkorshällarna Vg 111 och 145, de kistlockformade
Vg 88, 89, 97, 129, 131, 138, 144, till 1200-talets början de kistlockformade Vg 94 och 143, till dess förra hälft
eller mitt Vg 196. Från 1200-talet i vidare utsträckning äro samtliga liljestenar (Vg 10, 36,46, 68, 69, 70, 71,
99, 142) samt Vg 64 och 167, förmodligen också Vg 163.
Orsaken till det vacuum, som förra hälften av 1100-talet faktiskt innebär, kan måhända tillskrivas å
ena sidan runstenssedens upphörande under andra hälften av 1000-talet, å den andra stenhuggarkonstens
uppblomstring först vid mitten av 1100-talet.
Runinskrifterna på sådana byggnadsdetaljer som väggstocken från Önums kyrka, Vg 223, och träbjälken
i Rådene, Vg 217, torde vara från slutet av 1100-talet eller början av 1200-talet, liksom även portal-
1 H. Christiansson, Sydskandinavisk stil (1959), se särskilt s. 33, 43, 173, 264.

LVI VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
överstycket Vg 191. Kvaderstenarna Vg 200 och 201 samt tegelstenarna Vg 236 och 237 ha förmodligen formats
på 1200-talet, medan runinskriften på korväggen i Kinne-Vedums kyrka, Vg 209, endast rent allmänt
kan konstateras vara ristad i medeltida puts.
Inskrifterna på de medeltida föremålen, kyrkliga och profana i tämligen jämn fördelning, ha i många
fall tidsbestämts utifrån de föremål på vilka de anbragts med hjälp av stilhistoriska och bebyggelsearkeologiska
faktorer. Det gäller givetvis inte bara inskrifterna på lösa föremål utan även dem på sådana föremål
som ingå i kyrkornas mer eller mindre fasta inredning. Dateringen, i den mån en sådan varit möjlig, har
redovisats och motiverats eller diskuterats i samband med behandlingen av de enskilda inskrifterna. Här
ges därför endast en sammanfattning.
Till 1100-talets mitt har kalenderstickan Vg 233 hänförts, till århundradets slut kyrkdörrarna Vg 202
och 220, dopfuntarna Vg 246, 249, 251, 252. Närmare än till 1100-talet har jag inte vågat datera Högstenagaldern,
Vg 216, inskrifterna på bokpärmen Vg 250 och tunnbindarklämman Vg 212.
Till tiden omkring 1200 hör förmodligen Götlundadörren, Vg 204. Från 1200-talet torde smörspaden
med Vg 239 härstamma. Kyrkklockorna Vg 203, 205, 206, 210, 218 äro alla från början av 1200-talet. Vg 210
är självdaterande till 1228, Vg 219 bör ha gjutits senast vid mitten av århundradet. Till 1200-talets senare
hälft har man hänfört kyrkklockorna i Flakeberg och Bollebygd, Vg 221 och 248, dopfuntarna i Lödöse och
Hemsjö, Vg 243 och 244, samt sigillstampen Vg 215.1 samma skede eller möjligen i början av 1300-talet torde
Vg 213 bäst passa in.
Från 1300-talets början är sigillstampen Vg 225 och sannolikt Lödösetolken Vg 240. Den självdaterande
Hössnaklockan från 1345 anger tillkomsten av samtliga Haquinus-klockor, Vg 222, 245, 247, 253, till
mitten av 1300-talet. Till 1300-talet bör man sannolikt räkna även Vg 231, 232, 258 och 259.
Resten av inskrifterna på medeltida föremål, inemot en tredjedel av hela antalet, kan i allmänhet icke
tidsbestämmas ens till århundrade: Vg 208, 211, 214, 224, 226, 227, 229, 230, 234, 235, 238, 241, 242, 254-256.
De tio sistnämnda numren äro inskrifter från Lödöse, d. v. s. Gamla Lödöse. Det kan i sammanhanget
erinras om att anläggningen av Nya Lödöse 1473 ju innebar, att bebyggelsen i Gamla Lödöse avstannade.
Det finns alltså anledning att generellt betrakta årtalet 1473 som ett ante quem för dessa inskrifter.

STUDIET AV VÄSTERGÖTLANDS RUNINSKRIFTER I ÄLDRE TID
Runorna hade under ett par århundraden varit en död skrift i Västergötland, då intresset för dem som forskningsföremål
vaknade i början av 1600-talet. För Västergötlands del var intresset i början — och länge framöver
— begränsat till runstenar och runristade gravhällar. Helt utanför den språkliga intressesfären faller det
äldsta omnämnandet 1287 av en svensk runsten, Vg 90, i egenskap av gränsmärke (SD 2 nr 935), likaså notisen
om Källby hallar, Vg 55, i Olaus Magnus' Historia de gentibus septentrionalibus I, kap. 30 (1555). Några
avsnitt i det sistnämnda verket vittna dessutom om författarens insikt i Alphabetum Gothicum, hans benämning
på runorna. En anknytning till Västergötland kan, om man så vill, spåras i titelvin jetten till kap. 29,
som visar en mycket schematisk kartbild över Vänern och nordligaste Västergötland med några få lokaliteter
inlagda och texten antikua serua i runor på överliggaren till ett stenmonument i förgrunden. Den kulturhistoriska
aspekten på runstenarna och övriga runobjekt, som redan Olaus Magnus företräder, har jämsides med
den språkliga, som så småningom växer fram, följts upp av många forskare och fått utrymme även i SVERIGES
RUNINSKRIFTER.
Det var i första hand i sin egenskap av språkminnesmärken som runstenarna omkring sekelskiftet 1600
kommo att fängsla Johannes Bureus (1568-1652). Om intensiteten och allvaret i dennes forskning vittnar det
rika inventeringsresultatet och de synnerligen välgjorda och pålitliga uppteckningarna av runinskrifter,
som föreligga av Bureus' hand och hans medhjälpares. 1 Antalet sålunda förtecknade och beskrivna runinskrifter
uppgår till mer än 650, d. v. s. ungefär en femtedel av alla de idag kända svenska runinskrifterna.
Pionjärarbetet utfördes framför allt i Uppland, endast sporadiskt i mera perifera landskap. Västergötland
låg också utanför de systematiska fältundersökningarna. Bara sju västgötska runinskrifter ha, synbarligen
mera av en tillfällighet, granskats och upptagits i Bureus' arbeten, nämligen Vg 4, 11, 14, 16, 140, 196, 202.
Alla utom Vg 14 och 202 äro avbildade och beskrivna av Bureus själv. Den äldsta teckningen, Vg 196, endast
bevarad i ett träsnitt som första gången utgavs 1624 i J. Bureus, Monumenta Sveo-Oothica Hactenus Exsculpta,
har tillkommit den '/3 1603; Vg 4 och 11 har Bureus granskat i januari 1622, sannolikt också Vg 16;
Vg 140 först den s /2 1628. Uppgifterna om Vg 14 och 202 ha tillhandahållits Bureus av hans måg, Jonas Ben.
Rudberus, kyrkoherde i Lyrestad. Uppteckningen av Vg 202 är vår enda källa för denna nu förkomna runinskrift.
Det skulle dröja närmare ett halvsekel innan västgötska runinskrifter ånyo uppmärksammades. I Ransalcningarna
efter antikviteter, tillkomna på rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardies och Johan Hadorphs
initiativ genom det s. k. fornvårdsplakatet av år 1666, redovisa rikets församlingspräster och befallningsmän
bland andra fornminnen även de runstenar som man i orten hade sig bekanta. Resultatet bearbetades av
Hadorph, som sedan på sina antikvariska resor (1669-90) sökte upp runstenarna och genom Antikvitetskollegiets
ritare lät avteckna ett stort antal.
Hadorphs första antikvariska resa gick naturligt nog till Västergötland, De la Gardies eget landskap.
Det skedde 1669, till viss del i sällskap med rikskanslern själv. I ett brev till denne av den 17 /12 samma år
kunde Hadorph sammanfatta sina intryck »huru fast många Antiquiteter finnas ännu, som förr aldrig observerade
ähre. Såsom pro exemplo uthi Sal. Burei Runabook finnes allena 5 Runastenar observerade i
Westergiötland ifrån Vasboo alt nid till Elfzborgh; wij hafwa i 3 härader allena funnit 30 Runastenar föruthan
1 Se härom E. Svärdström, Johannes Bureus' arbeten om svenska runinskrifter (VHAA:s Handlingar 42: 3, 1936).

LVIII VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
dhe 5 Burei». 1 Den som höll i ritstiftet var Elias Brenner (1647-1717), mera känd som miniatyrmålare,
grafiker och numismatiker, och de tre häraderna äro Kålland, Kinnefjärding och Åse, alla i De la Gardies
grevskap Läckö. Hadorphs resor i Västergötland fortsatte under de fyra följande åren, 1670-73. Sistnämnda
år skedde det tillsammans med den unge Karl XI och riksens änkedrottning på kungens eriksgata, då Hadorphs
kunnighet på olika sätt togs i anspråk för kungens orientering om historiska och antikvariska lokaliteter
som passerades. Både Hadorphs memorial för resan ocli hans resebeskrivning finnas kvar (RA Handl. ang.
Antikvitetskollegiet II respektive KB sign. F f 5). De runstenar som utvaldes till kungligt beskådande voro
Vg 4, 10, 11, 13, 51, 55, 56, 77. Hadorph återvände till Västergötland ännu en gång, 1683. Då hade De la
Gardies sol dalat och Läckö indragits till kronan.
Förutom Brenner voro Petrus Törnewall (o. 1650-1706), Jacob Hartling (data okända), Johan Leitz
(död senast 1692) och Ulf Christofersson (data okända) engagerade i det västgötska fältarbetet som tecknare.
Christofersson sändes till Västergötland först 1687 och tillsammans med Johan Hadorphs son Daniel. Expeditionen
varade mer än två månader ( 7 /7- 12 /9) och innebar fältarbeten i åtskilliga härader runt om i landskapet.
»Det förefaller, som om även [Johan] Hadorph varit med på denna resa», skriver Henrik Schiick, a. a. s. 422,
med hänvisning till initialerna J. H. vid sidan av Ulf Christoferssons egna på några av den sistnämndes
teckningar. Så synes emellertid ej ha varit förhållandet. 2
Resultatet av Hadorphs granskningar, sådant det föreligger i de bevarade teckningarna, kan icke
kvalitativt mäta sig med Bureus'. Medan Bureus' umgänge med runstenarna i första hand var språkmannens,
betraktade Hadorph dem främst med antikvariens ögon. Hadorphs läsningar äro dock redbara och en mycket
viktig källa för forskningen.
Vid 1600-talets utgång voro sammanlagt 97 västgötska runmonument kända, 98 inskrifter eftersom
Vg 119 räknas som två separata. 3 Med två undantag (Vg 202 och 217) är det fråga om steninskrifter.
Flertalet av de ovannämnda, genom Antikvitetskollegiet ombesörjda teckningarna utfördes i träsnitt för
Johan Hadorphs tilltänkta runverk. Efter Hadorphs död 1693 avsåg chefen för Antikvitetsarkivet
Johan Peringskiöld att bruka träsnitten i sitt planerade arbete Monumenta Sueo-Gothorum, som dock till
största delen förblev outgivet. Av sådana träsnitt äro sjuttiotvå stycken bevarade i Peringskiölds handskrivna
samling Monumenta (västgötamaterialet ingår i KB sign. F h 9) och finnas dessutom med undantag av tre
(Vg 1, 51, 119) utgivna (se noten) i J. Göranssons Bautil (1750), vårt första större, samlade bildverk i tryck
av Sveriges runstenar med sammanlagt 1 173 träsnitt. Följande sju västgötska runobjekt, av vilka Antikvitetskollegiets
teckningar finnas bevarade, saknas i träsnittserien: Vg 10, 31, 54, 59, 109, 204, 217. Av nio
stenar (Vg 140, 151, 152, 154, 157, 165, 192, 195, 196) finnas andra avbildningar; av två (Vg 194 och 202)
finnas uppteckningar, sju (Vg 13, 74, 80, 122, 123, 172, 186) äro endast noterade. Källorna för de sistnämnda
1
H. Schiick, Kgl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, dess förhistoria och historia 2 (1933), s. 376. Om de
antikvariska resorna i övrigt se a.a. s. 343f. samt Johan Hadorphs resor 1-2, utg. av E. Vennberg (1917).
2
De flesta av Ulf Christoferssons 25 handteckningar av västgötska runstenar äro helt osignerade, medan de på grundval
av teckningarna gjorda träsnitten (i J. Peringskiölds Monumenta och J. Göranssons Bautil) bära hans initialer U C. Endast
sju teckningar (av Vg 61, 66, 115, 118, 130, 183, 184) äro signerade med J H jämte U C. Inte till något enda av de sedermera
efter dessa teckningar framställda sex träsnitten har Hadorphs signatur överförts. Den sjunde teckningen (av Vg 118) skars
aldrig, eftersom ett träsnitt av runstenen ifråga redan utförts efter en tidigare teckning av Brenner. Troligen har Christofersson
efter mönstret av tidigare träsnitt givit några av sina teckningar båda signaturerna, men vid utskärningen har man låtit
Hadorphs initia 1er utgå, förmodligen därför att dennes signatur saknade täckning. Det kan i sammanhanget nämnas, att på
det träsnitt av Vg 120 (Christoferssons handteckning av Vg 120 är osignerad), som ingår i Peringskiölds Monumenta, har I H
funnits tryckt men strukits över med bläck, medan signaturen på samma träsnitt i Bautil (nr 1154) inte finns med; den har
tydligen avsiktligt avlägsnats från stocken.
3
Vg 1, 2, 4, 6, 7, 10, 11, 13, 14, 15, 16, 17, 21, 22, 23, 24, 25, 30, 31, 35, 37, 40, 42, 49, 51, 54, 55, 56, 57, 58, 59, 61,
66, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 80, 84, 87, 90, 92, 94, 95, 96, 97, 99, 100, 101, 102, 103, 107, 109, 110, 112, 114, 115, 118, 119, 120,
121, 122, 123, 126, 127, 128, 130, 131, 135, 137, 138, 139, 140, 148, 151, 152, 154, 157, 165, 172, 173, 174, 181, 182, 183, 184,
185, 186, 192, 194, 195, 196, 202, 204, 217. Kursiverad siffra anger, att inskriften finns återgiven i träsnitt i J. Göransson.
Bautil (1750).

STUDIET AV VÄSTERGÖTLANDS RUNINSKRIFTER I ÄLDRE TID LIX
aderton äro förutom Bureus främst sådana Ransakningar som icke följts upp av Hadorph eller som varit
denne obekanta.
Förra hälften av 1700-talet innebar en avmattning i studiet av landskapets runstenar, i varje fall i
fältet. Tjugofyra västgötska runinskrifter finnas noterade i Olof Celsius' d. ä. digra handskrift Svenska runstenar
1 och 2 (KB sign. F m 60: 1 och 2), de flesta i uppteckningar, ibland med en kort kommentar till enstaka
språkliga detaljer, dock inga avbildningar av monumenten. Celsius har angivit sina källor för runtexterna:
Bureus (Vg 196), Hadorph (Vg 21-25, 87, 94, 95), Jacob Reenhielm (Vg 55, 56, 102, 103), fadern
Magnus Celsius (Vg 37, 51, 56), Peringskiöld (Vg 61, 184); dessutom har han på 1720-talet fått några meddelanden
av studenter (Vg 59, 66, 161, 170, 174, 186, 188). Celsius har sålunda icke granskat någon enda
västgötsk runinskrift på ort och ställe. Tre av studenternas notiser äro emellertid av värde som nya tillskott
till det tidigare kända materialet, Vg 161, 170, 188. På lokalt håll noterades också för första gången några
klockinskrifter, Vg 205, 206, 210, 245, 247, samt den egendomliga runstenen Vg 5. Carl von Linné har i
förbigående nämnt tre runstenar (Vg 35, 55, 56) från sin västgötaresa 1734, alla kända förut. Om Vg 35
säger han uttryckligen: »Runstenen lemnades åt Antiquariis». Även de västgötastenar som Anders Tidström
nämner från sin resa till Skåne 1756 (Vg 11, 13) och i dissertationen De Mariestadio 1748 (Vg 17) voro bekanta
från 1600-talet.
Men i slutet av 1700-talet blossade antikvitetsintresset ånyo upp i Västergötland. Det skedde i kretsen
kring Pehr Tham på Dagsnäs (1737-1820), »den siste rudbeckianen», som med fantasi och kvasivetenskap
byggde sitt eget nordiska Atlantis vid stranden av Hornborgasjön, befolkade hemtrakten med mytiska
gestalter, sådana som Oden och kung Gylfe, samt oförskräckt planterade Yggdrasils ask i Dagsnäs' jord.
Sina reella och mest framsynta insatser gjorde Tham på jordbrukets område och på det sociala. Hans stora
förmögenhet tillät ett omfattande mecenatskap till fromma för konst och litteratur. Frikostigheten sträckte
sig också till en i viss mån organiserad insamlingsverksamhet beträffande fornminnen, däribland även runstenar.
Tham lierade sig med Nils Henric Sjöborg (1767-1838), sedermera professor i historia i Lund, han
skaffade sig en ritare i konduktören Carl Gustaf Gottfried Hilfeling (1740-1823), som hade erfarenhet av
sådana fältarbeten från tidigare danska uppdrag. På Thams bekostnad sändes den sistnämnde under tiden
1788-1801 till flera olika landskap för att avteckna fornminnen. I Västergötland förde Hilfeling ritstiftet
och Tham själv pennan. Västgötaresorna pågingo åren 1788, 1791 och 1792. Arbetet resulterade i uppteckningar
och i många fall avbildningar av sammanlagt ett sextiotal runmonument, av vilka dock bara tolv
tidigare hade varit okända (Vg 19, 45, 64, 65, 67, 93, 146, 147, 153, 156, 158, 168). Att döma av J. G. Liljegrens
hänvisningar i Runurkunder (1833) till Tham för Vg 220 och 222 skulle även dessa inskrifter ha blivit
avritade, men teckningarna ha icke kunnat återfinnas. De första anvisningarna på några av nyfynden hade
lämnats Tham av präster och ortsbor, bland dem den lärde prosten Th. Ljunggren i Sjogerstad (1748-1825),
av vars hand värdefulla sockenbeskrivningar över Slöta, Karleby, Häggum, Sjogerstad och Rådene finnas
bevarade (KB sign. M 98). Hilfelings bilder ha haft karaktären av konceptteckningar. De ha ifyllts av Tham
och därmed onekligen förlorat i omedelbarhet och skärpa och ge nu icke full rättvisa åt den skicklige tecknaren
(jfr motsvarande gotländska avbildningar). Det insamlade materialet stannade i Thams ägo. Först efter hans
död 1820 förvärvades det till större delen av Kungl. Biblioteket och ATA. För Västergötlands del blev vinsten
av detta företag alltså en ganska blygsam nyregistrering, men intresset för runstenarna stimulerades både
lokalt och centralt. Icke utan opposition i bygden skedde dock Thams förflyttningar av fem märkliga runstenar
till parken vid Dagsnäs. Ingen av de utvalda stenarna (Vg 59, 67, 122, 184, 186) stod emellertid på
ursprunglig plats. Här övade Tham förvisso mera våld än nöden krävde, men åtminstone i ett fall (Vg 122)
innebar flyttningen en klar räddningsåtgärd. Med 1700-talets 23 nyfynd uppgick vid 1800-talets ingång antalet
kända runristningar i Västergötland till 121.
På grund av en Kungl. förordning 17 /4 1828 företogs under de närmast följande åren en inventering av
forntida minnesmärken i kyrkor och på kyrkogårdar (ett exemplar av protokollen förvaras i ATA). Genom

LX VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
denna kyrkoinventering fästes uppmärksamheten på sex förut okända västgötska runinskrifter, gravstenen
Vg 91, runstenen Vg 178, klockorna Vg 219, 221, 248, 253. Spridda notiser från början av 1800-talet bekantgjorde
också Vg 3, 113, 149, 169, 218.
År 1833 betecknar den andra milstolpen i det svenska runmaterialets offentliggörande — den första var
1750 med Bautil. Då utgav nämligen Johan Gustaf Liljegren (1791-1837) sin omfångsrika förteckning Runurkunder
(1833). Liljegren grundade arbetet på sina egna samlade avskrifter och kopior ur äldre källor (dessa
Liljegrens samlingar förvaras i ATA under titeln Fullständig Bautil). I det ännu som oumbärlig handbok
nyttjade, systematiskt uppställda verket ha naturligt nog smärre oklarheter och misstag inte helt kunnat
undvikas, och dubbelnumrering har i vissa fall insmugit sig. Allt som allt har Liljegren i Runurkunder
tillgodogjort sig uppgifter om 116 västgötska inskrifter av de vid samma tid kända 132, dock innehåller
arbetet intet primärmaterial.
Det första fyndet i Västergötland av en urnordisk runinskrift, runstenen Vg 65 N. Vånga kyrka, gjordes
1791, det andra, Kinnevestenen Vg 134, år 1843, det tredje 1844, guldbrakteaten från Trollhättan, Vg 228.
Två av de intressantaste gravstenarna, Vg 143 och 144, blevo också anmälda vid mitten av 1800-talet liksom
Blidsbergsfunten, Vg 246.
För Vitterhetsakademiens räkning gjorde konstnären Gustaf H. Brusewitz (1812-1899) åren 1860-62
resor i Västergötland; 1860 i Falbygden, 1861 i Skövdetrakten, 1862 huvudsakligen i mellersta delen av landskapet.
»Anteckningar under en vandring i Vestergötland sommaren 1862» är rubriken över en av Brusewitz'
årsredogörelser till Akademien. Berättelserna (i ATA) rymma utsökta teckningar, från den första tiden ofta
laverade, av kyrkor, kyrkliga föremål och fornminnen. Kyrkorna voro motiv, som lågo väl till för konstnären
Brusewitz, och de kyrkliga föremålen har han tecknat med fin känsla för deras konstnärliga kvaliteter.
Fornlämningarna i och för sig ha som motiv synbarligen inte attraherat Brusewitz i samma grad. Han har
ofta satt in dem i nätta landskapsbilder och sällan försummat att låta en och annan människofigur ge liv åt
tavlan. Runstenarna som tagits med har han däremot huvudsakligen bara konturtecknat efter att noga,
ibland vid ett par besök, ha kollationerat Liljegrens runtexter med objekten. Teckningarna av västgötska
runstenar och runföremål uppgå till minst ett tjugotal. Dessutom är ett fåtal inskrifter endast omnämnda.
Några nyvinningar är det inte fråga om. Brusewitz kallades 1865 till den nyinrättade tjänsten som intendent
vid Göteborgs museums historisk-etnografiska avdelning, vari även de arkeologiska samlingarna ingingo.
Därmed togs hela hans kraft i anspråk för den museala verksamheten i Göteborg och Bohuslän.
Genom de antikvariska resorna väcktes också intresset för fornminnesvård. En särskild tjänst för sådana
uppgifter inrättades 1861. Gotlänningen och läroverksadjunkten Pehr Arvid Säve (1811-1887) blev den
förste innehavaren av befattningen. Som antikvitetsintendent reste han med ett vittomfattande program
omkring i olika landskap, granskade och beskrev kyrkor, kyrkoinventarier, fornminnen, ålderdomliga
byggnader och föremål, tecknade av dem, iståndsatte och vidtog skyddsåtgärder, där så befanns lämpligt.
Säve redovisade sina resultat i årliga berättelser till Vitterhetsakademien (förvarade i ATA), vilka senare
delvis trycktes i Antikvarisk tidskrift för Sverige. Fortfarande gällde, att beskrivningar och avritningar —
nödvändiga före fotograferingskonstens genombrott — i praktiken blevo det bestående resultatet. Säve företog
sin första västgötaresa 1862. Han följde, enligt egen utsago, huvudsakligen samma arbetsplan som han
begagnat under sin tidigare resa i Östergötland. 1 Västgötaresan ställdes 1862 till nordöstra delen av land-
1 Säve skriver härom i berättelsen över 1861 års resa i Östergötland, s. 3 f.: »För att vinna nödiga upplysningar för ända­
målet samt uppmärksamhet, aktning och skydd för våra forn-skatter, vände jag mig alltid, då det var möjligt, först till veder­
börande myndigheter och tjenstemän, såsom landshöfding och biskop, prester, landtmätare, män af jägeri-staten, krono-
betjening, folkskole-lärare, o. s.v. uti hvarje ort, samt uppsökte i öfrigt enskildte personer, samlare och forn-älskare, hvilka
närmare kände landskapets fornväsende och dithörande förhållanden ... äfvensom jag städse sökte beröring med vettige
dannemän och folk af alla stånd och åldrar. För alla försökte jag, på olika sätt, framställa vigten och hedern af ortens minnes­
märken, dem jag så varmt och allvarligt jag det förmådde alltid öfverlemnade åt hvars och ens vördnad och tjenste-skydd.
Och då vid våra fornlemningars fredande ett fiskaliskt anklagande helt säkert är långt mindre verksamt än upplysning och

STUDIET AV VÄSTERGÖTLANDS RUNINSKRIFTER I ÄLDRE TID LXI
skapet. Året därpå, 1863, verkade Säve huvudsakligen i socknarna i nordväst. Teckningarna av ett femtiotal
runinskrifter, visserligen gjorda med lätt hand efter en avgjort försiktig men självständig läsning, visa
Säves strävan efter vetenskaplig exakthet. De äro en mycket god tillgång för forskningen, även om nyupptäckterna
inskränkte sig till sju runstenar, Vg 29, 34, 48, 105, 116, 125, 129. Det framgår av Säves reseberättelser,
att han dessutom efterforskade ett tiotal inskrifter, som tidigare hade varit kända men sedermera
förkommit, tyvärr med negativt resultat.
Säves efterträdare som antikvitetsintendent blev 1866 friherre Nils Gabriel Djurklou (1829-1904),
som forskare kanske mest känd för sina insatser till den begynnande folkminnesforskningens och ortnamnsforskningens
fromma. Djurklou ägnade sig de första åren som antikvitetsintendent åt Värmland
(1866-67). I samband med en resa till Bohus fästning 1867 avtecknade han sin första västgötasten, Vg 65.
Året därpå, 1868, företog han sin första egentliga resa genom häraderna i nordvästra delen av Västergötland,
Väne, Bjärke, Flundre, Ale, Vättle och Kulling. »Elfsborgs län förekom nästan såsom ett okändt land»,
skriver han inledningsvis i sin reseberättelse 1868. I bagaget hade Djurklou i likhet med Säve — förutom
konstnärlig talang och otrolig flit — vetenskaplig skolning, god organisationsförmåga och långvarig praktisk
erfarenhet av folkminnesuppteckning. Djurklous personliga utstrålning och naturliga smidighet var också
en stor tillgång i umgänget med människor av alla kategorier och sannolikt en av orsakerna till de goda
resultat, som hans omfattande verksamhet på de mest skilda områden gav.
Sina resor förberedde Djurklou omsorgsfullt genom ingående arkiv- och litteraturstudier. Av de nämnda
häraderna var det på hans tid bara Kullings, som innehöll runstenar, men det är karakteristiskt för Djurklou,
att samtliga då kända (Vg 151, 152, 153, 154, 156) blevo efterforskade och granskade, fyndomständigheter
o. d. noggrant antecknade och fornvårdsåtgärder genomförda eller ortsborna förelagda. Djurklou fick
dessutom ögonen på dopfunten Vg 244 i dess förnedring på Hemsjö gamla kyrkplats och förvärvade den till
Statens historiska museum. Den »tryckande värmen» denna sommar tvingade honom sedan till inskränkningar
i den ursprungliga resplanen. I samband med planläggningen av 1869 års resa till andra delar av
Älvsborgs län besökte Djurklou 1868 emellertid också komminister C. J. Ljungström i Lidköping, fornminnesföreningens
sekreterare, och i dennes sällskap Rackeby och Skalunda kyrkor, där Vg 37 flyttades och Vg 44
just var nyupptäckt. En charmfull skildring av en arbetsdag under resan 1868 har han givit oss i en liten
lämpliga föreställningar om sakens vigt och anseende samt ett lämpligt bevekande till skydd för de samma, hvilket ock alltid
lifligt anslår känslorna för det rätta, egen landsorts heder och Fäderneslandets ära, så har jag allrahelst och oftast sökt
samtal i denna anda med förståndige bönder, ungdom samt alltid med skolläraren på stället; och detta, såsom jag hoppas,
med så mycket större nytta för framtiden, som vårt folk, oaktadt moderniserings-hågen i flera fall, dock i grunden är ganska
femtids-kärt och stolt öfver våra gamla hågkomster och minnesmärken, dem det väl känner, och då man endast på detta sätt,
innan fornkunskapen allvarligare grundlägges i folkskolorna, kan till det unga slägtet sprida sinne för och kärlek till forn­
tidens ädla verk. Det är naturligt, att jag först besökte kyrkorna för att se deras märkliga gamla bohag och inhemta allehanda
underrättelser; men då jag ej sällan fann ingendera, var, enligt min tanke, intet nyttigare än att få samtala med allmoge,
ungdom eller andra om forntiden och dess värde. Ej blott allt gammalt af vigt, som för tillfället var åtkomligt och påträffa­
des, utan ock hvarje sak, som är nämnd i något slags underrättelse, eftersöktes och antecknades, om möjligt. Också, för
att varaktigare lifva hågen för det fordna, lemnade jag stundom teckningar af minnesmärken och inskrifter åt jordegaren
på stället. Presterskapet besöktes vid kyrkorna, då omständigheterna det medgåfvo. Samteliga klockares närvaro äskades
alltid, då tillfället begagnades att inhemta och meddela hvarjehanda upplysningar samt lämpligen inskärpa deras åliggande
att enligt pligt och ed, noga taga vara på all kyrkans egendom, särdeles det urgamla utan undantag, äfven om det tyckes vara
alldrig så förstördt och värdelöst. ... Derföre, då, efter min öfvertygelse, detta väckande af sinne och skydd för det fordna,
borde blifva den vigtigaste och bästa frukten af resan, trodde jag, att ett hastigare öf verf arande af ett landskap skulle vara
nyttigare för saken än långa dröjsmål på ett mindre område med specialarbeten, — hvilka må lemnas personer, utskickade
för särskildta special-forskningar —, hvarföre jag, ehuru ständigt aktande på Instruktionen, uppmärksam på allt af större
vigt utaf ortens fornväsende och alltid meddelande lämpliga underrättelser till en hvar, blott af det gamla tagit vara på och
antecknat det förnämsta, helst det deraf som närmast syntes hotadt af förstörelse, men ej alltid ritat alla obetydliga sjunkna
stensättningar, förut rätt lästa runstenar, o. s.v., icke heller då kunnat företaga tidsödande, möjligen fruktlösa gräfningar
och än mindre hunnit med att göra ordentliga insamlingar af fornspråk, sägner, folkvisor, m. m.; ty, så önskligt det vore,
kan man icke hinna allt.»
5 — C94439 Västergötlands runinskrifter

LXII VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
artikel i tidskriften Nu, årg. 2 (1876), »Också en fornforskare», ögonblicksbilder från besöket i Eggvena och
Fölene med granskningen av Vg 151-153.
1869 gick Djurklous resa till södra Älvsborgs län med Marks, Kinds, Redvägs, Ås, Vedens, Bollebygds
och Gäsene härader. Lika systematiskt gick han tillväga denna gång, och årets resultat blev 27 granskade
inskrifter, däribland de sex nyfynden Vg 166, 167, 176, 191, 251, 252, och räddningsaktioner för alla de då
kända, runristade dopfuntarna (Vg 246, 249, 251, 252), vilka i likhet med den tidigare nämnda Hemsjöfunten
(Vg 244) hade hamnat på kyrkogården. Reseberättelserna äro föredömliga. 1 Texten är välredigerad och teckningarna
pregnanta. Det var också författarens förhoppning, att berättelserna skulle bli tryckta och tjäna
som mönster för andras arbeten av liknande slag, men av flera skäl blev så inte fallet. 1870 blev Djurklous
sista år som antikvitetsintendent. Då ägnade han sig åt Småland. I förbifarten granskade han ett västgötskt
nyfynd, Vg 189.
För den provinsiella fornminnesvården blev Djurklou en portalfigur. Han syftade i många avseenden
längre än samtidens fornforskare, för vilka insamlingsverksamheten ännu på 1860-talet stod i centrum.
Med större iver än någonsin förtecknade man fornlämningar och dialekter, samlade fornsaker och allmogeföremål,
lyssnade till sagor och sägner, skaffade sig kunskap om gamla seder och bruk. Djurklous mål var
inte bara att samla in för vetenskapligt ändamål och för centralmuseerna, att taga emot, bevara och vårda.
Han ville också ge kunskap i utbyte, upplysa, vägleda och stimulera till ökade insatser på provinsiellt håll.
Redan 1856 hade han tagit initiativet till den äldsta av Sveriges landskapsvis verksamma fornminnesföreningar,
Föreningen för Nerikes folkspråk och fornminnen, ett initiativ som mycket snabbt följdes även i
andra landskap. Men en decentralisering av fornminnesvården till en bygdernas egen folkrörelse låg inte i
linje med riksantikvarien Bror Emil Hildebrands intentioner. Antikvitetsintendentstjänsten drogs 1870 in,
och uppgifterna lades i händerna på Vitterhetsakademiens egna tjänstemän. Med sitt rika register fann
Djurklou andra angelägna uppgifter att ägna sin kraft. Men hans framsynta idéer skulle ändå snart bära
frukt mångfaldigt och hans energiska arbete för fornminnesvården fortsättas av andra.
Den 11 juni 1863 bildades Västergötlands fornminnesförening med ändamålet »att l:o vårda Vestergötlands
fornlämningar, 2:o på ett ställe samla och ordna dess fornsaker; 3:o anteckna och bevara hvad som
kan bidraga till kännedom om detta landskaps eller fäderneslandets äldre språk samt dess historia». I pionjärarbetet
intog läroverksadjunkten Karl Torin (1826-1908) vid sidan av komministern, sedermera kyrkoherden
Claes Johan Ljungström (1819-1882) en framträdande plats. Torins huvuduppgift inom föreningen var vården
av samlingarna. Men utöver denna viktiga och tidsödande syssla ägnade han ett hängivet och uppoffrande
arbete åt landskapets runinskrifter. Torin ville skänka gemene man kunskap om bygdens äldsta språkliga
minnesmärken, och han förverkligade denna tanke i publikationen Vestergötlands runinskrifter 1-4 (1871-93),
som etappvis utgavs i Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift med 27 inskrifter 1871, 34 stycken 1877,
36 år 1888 och 27 slutligen 1893, sammanlagt 124 nummer. 2 I inledningen till utgåvan nämner Torin de
svårigheter som möter runforskaren redan vid konfrontationen med monumenten, och han redogör för sitt
tillvägagångssätt både när det gäller att läsa och att avbilda ristningarna: »Så t. ex. måste icke sällan en
runristning eller enskilda delar af densamma läsas vid olika belysning, än vid full dager, än när solstrålarne
falla under en viss vinkel mot dess yta o. s. v. Allt detta gör, att stenen icke sällan måste granskas flere
gånger. Också hafva de flesta i detta arbete aftecknade runristningarne blifvit af utg. undersökte åtminstone
2:ne gånger, flere af dem många gånger. Föröfrigt har för hvarje plansch blifvit lagd till grund en af kalkering
i naturlig storlek af sjelfva runstenen, och har denna afkalkering sedan i förminskning blifvit öfverflyttad
på en ritning och sist på planschen.»
Torins utgåva ger för varje inskrift litteraturhänvisningar, lokalbestämning — för nyfynd noggrann
proveniens — inskriften tecknad med runor, translitteration och översättning, avbildning, ibland dessutom
1 Djurklous fältanteckningar förvaras i Örebro läns museum, Örebro.
2 Vg 51 har givits två nummer, T 27 och T 100; T 49 är en enbart figurristad sten.

STUDIET AV VÄSTERGÖTLANDS RUNINSKRIFTER I ÄLDRE TID LXIII
en kommentar till läsningen. Professorerna George Stephens och Sophus Bugge ha emellanåt anlitats för
en språklig kommentar. Alla de 124 inskrifterna i samlingen funnos i behåll. Torin har således beskrivit endast
sådana inskrifter som han själv har sett. Bland de 124 äro inte mindre än 25 nyfynd, 1 som Torin antingen
fått anvisning på genom Ljungström, elever och andra eller själv upptäckt. Torins utgåva är saklig och välgjord,
även om tolkningarna inte alltid ha stått sig. Men det kan knappast läggas författaren till last, att den
språkliga expertis han nyttjat ibland har farit vill. Framställningen är lättillgänglig, och arbetet svarar på ett
ypperligt sätt mot författarens intentioner. Det har också ända tills nu förblivit det enda samlade verket om
Västergötlands runinskrifter som stått både lekt och lärd till buds.
Bland dem som verksamt bidragit till inventeringsresultatet var främst den nämnde Claes Johan Ljungström
och senare apotekare Richard Hjorth (1847-1923), som med sina tryckta häradsbeskrivningar 2 bragte
kunskapen till en vidare krets, den förstnämnde också med en liten skrift Rúna-list eller konsten att läsa
runor, folkskolan och menige man meddelad (1866, 2. uppl. 1875).
Med ytterligare sex inskrifter, som blevo registrerade i andra sammanhang (Vg 88, 89, 98, 223, 224, 249)
uppgingo 1800-talets nyfynd till 64 inskrifter och hela antalet kända inskrifter till 185.
Efter de många mer eller mindre systematiska inventeringarna i fältet var det naturligt, att den livliga
byggnadsverksamheten i kyrkorna under senare hälften av 1800-talet skulle ge det största tillskottet till nyregistreringen
av runinskrifter. Redan antikvitetsintendenterna hade sin uppmärksamhet inriktad härpå.
Många av 1900-talets 74 nyfynd 3 ha också kommit i dagen vid kyrkorestaureringar. En annan fyndgruva
har tillkommit, de medeltida stadskärnorna i Skara och Lödöse, där arkeologiska utgrävningar medfört en
stark ökning av runinskrifternas antal, samtidigt som registret genom de medeltida föremålens artrikedom
har breddats högst väsentligt.
Som det märkligaste av 1900-talets runfynd, inte bara i Västergötland utan i hela landet, har Sparlösastenen
bedömts. Intill 1937 lågo ju tre av stenens sidor dolda i kyrkmuren, och när ristningen på dessa vid
stenens uttagande ur muren avslöjades, blev tolkningsproblemet högaktuellt. Svårigheterna att komma
tillrätta med inskriftens innehåll ha på grund av de stora ytskadorna tyvärr visat sig oöverstigliga, men de
ha eggat åtminstone fem runologer, professorerna O. v. Friesen, I. Lindquist, C. J. S. Marstrander, lektor
H. Jungner och fil. doktor A. Nordén, till högst divergerande tolkningsförslag. 1911 blev Grumpan-brakteaten
(Vg 207) känd. Ett annat av 1900-talsfynden som väckt berättigad uppmärksamhet — och detta även utanför
runologkretsar — är kalenderstickan från Lödöse, Vg 233, med sin anknytning till anglosaxisk runtradition.
Tanken på utgivandet genom Vitterhetsakademien av ett corpusverk omfattande Sveriges samtliga
runinskrifter väcktes i början av 1880-talet av riksantikvarien Hans Hildebrand, men först ett halvsekel
senare kom Västergötlands inskrifter in i bilden. Ungefär samtidigt med Akademiens beslut den 2 /5 1933 att
tillsätta en särskild »kommitté för att handhava ledningen ur vetenskaplig och praktisk synpunkt av Runverkets
fortsatta utgivande» åtog sig fil. doktor Hugo Jungner (1881-1940), västgöte född, den vetenskapliga
bearbetningen av Västergötlands runinskrifter. Vid sidan av sin lektorstjänst i Stockholm gjorde Jungner
somrarna 1933-39 undersökningar i fältet, i första hand av runstenarna, mera i förbigående av några medeltida
runinskrifter. Jungner åtföljdes på dessa resor av artisten Harald Faith-Ell, som biträdde honom vid den
1 Yg 8, 9, 12, 20, 28, 32, 33, 70, 71, 79, 81, 82, 83, 86, 104, 108, 142, 159, 171, 175, 177, 179, 187, 193, 227. Dessutom
var det Torin, som 1894 anmälde fyndet av den urnordiska inskriften Vg 63 Noleby.
2 C. J. Ljungström, Redvågs hårad med staden Ulricehamn (1861), Åhs och Wedens härader samt staden Borås (1865),
Kinnefjerdings och Kållands härader samt staden Lidköping (1871), Wartofta hårad och staden Falköping (1877), Wäne härad och
staden Wenersborg (postumt utg. 1884). R. Hjorth, Beskrifning öfver Wiste härad i Skaraborgs lån (1902), Beskrifning öfver Åse
härad i Skaraborgs lån (1902), Beskrifning öfver Laske härad i Skaraborgs län (1903), Beskrifning öfver Bjerke hårad i Elfsborgs
län (1903); R. Hjorth & G. Lindberg, Barne hårad i Skaraborgs lån (1899).
3 1900-talets nyfynd: Vg 18, 26, 27, 36, 38, 39, 41, 46, 47, 50, 52, 53, 60, 62, 68, 69, 72, 85, 106, 111, 117, 124, 132, 133,
136, 141, 145, 150, 155, 160, 162, 163, 164, 180, 190, 197, 198, 199, 200, 201, 203, 207, 208, 209, 211, 212, 213, 214, 215, 216,
225, 226, 229, 230, 231, 232, 233, 234, 235, 236, 237, 238, 239, 240, 241, 242, 243, 250, 254, 255, 256, 257, 258, 259.

LXIV VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
slutliga imålningen av runstenarna och svarade för det fotografiska arbetet. Den 29 februari 1940 avled Hugo
Jungner. Vid Vitterhetsakademiens sammanträde den 5 mars inledde riksantikvarien Sigurd Curman sin
parentation med följande ord: »Ett tragiskt öde har velat att vid det akademisammanträde, då första häftet
av Västergötlands runinskrifter framlägges på akademiens bord, författarens bortgång måste anmälas i
akademien.» I samarbete med professor Elias Wessen hade Jungner hunnit för publicering sammanställa de
planscher av bevarade västgötska runstenar, vilka utgöra häfte 1 och 2 av Västergötlands runinskrifter.
Båda dessa häften utkommo 1940, häfte 2 postumt.
Efter Jungners död förvärvades hans anteckningar om runor av Vitterhetsakademien och förvaras i
Antikvarisk-topografiska arkivet. De rymmas i fyra anteckningsböcker (med svarta vaxdukspärmar), en
ringbok (med brun pärm) samt ett första utkast till manuskript om runstenarna (i en foliopärm). Dessutom
förvaras i arkivet Jungners årliga, summariska rapporter över vilka runstenar som granskats. Anteckningsböckerna
innehålla notiser om iakttagelser gjorda i fältet, ofta både kortfattade och fyllda av tvekan. Jungner
har i allmänhet granskat ett och samma objekt vid flera olika tillfällen, ibland helt naturligt ändrat uppfattning,
korrigerat, noterat uppslag, mer eller mindre bärkraftiga. Anteckningarna ha icke karaktär av systematiska
fältprotokoll. De äro mycket svåra att reda för en utomstående och snarast att betrakta som notat för
personlig bearbetning. De båda planschhäftena, som i bild redovisa Jungners egen slutgiltiga läsning av
inskrifterna och i stort sett bekräfta antydningarna härom i notisböckerna, utgöra alltså det bestående
resultatet av Jungners arbete. Om ett fördjupat studium av enstaka runinskrifter vittna dessutom en exkurs
i Jungners gradualavhandling, Gudinnan Frigg och Als härad (1922), samt ett mindre antal uppsatser i
Falbygden, Fornvännen, Namn och bygd och Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift, där några tolkningsförslag
ventileras. En summarisk översikt av Västergötlands äldsta runinskrifter har han också lämnat i
Festskrift till Hugo Pipping (1924).
Sedan jag för Runverkskommitténs räkning genomgått Jungners anteckningar uppdrogs åt mig att
efter kompletterande fältundersökningar och systematiska arkiv- och litteraturstudier svara för texten till
de två utgivna planschhäftena. Fältarbetet utfördes under sammanlagt sex veckor somrarna 1945-47. År
1958 hade denna uppgift slutförts, och texthäftena, h. 3 och 4, förelågo tryckta. Därefter vidtog bearbetningen
av de återstående runinskrifterna, Vg 202-259, vilken måste utföras helt fristående, eftersom här
endast obetydliga förarbeten gjorts av Jungner och ett tjugotal nyfynd tillkommit.
Sammanfattningsvis kan sägas att Västergötlands runinskrifter, så som materialet i sin mångsidighet
numera föreligger, icke oväntat ha tillfört Sveriges runinskrifter ett mera skiftande och mindre stereotypt
textinnehåll, än det som vi vanligen möta på de starkt dominerande runstenarna i andra fastlandssvenska
landskap.