Inledning

LXII VÄSTERGÖTLAND. INLEDNING
artikel i tidskriften Nu, årg. 2 (1876), »Också en fornforskare», ögonblicksbilder från besöket i Eggvena och
Fölene med granskningen av Vg 151-153.
1869 gick Djurklous resa till södra Älvsborgs län med Marks, Kinds, Redvägs, Ås, Vedens, Bollebygds
och Gäsene härader. Lika systematiskt gick han tillväga denna gång, och årets resultat blev 27 granskade
inskrifter, däribland de sex nyfynden Vg 166, 167, 176, 191, 251, 252, och räddningsaktioner för alla de då
kända, runristade dopfuntarna (Vg 246, 249, 251, 252), vilka i likhet med den tidigare nämnda Hemsjöfunten
(Vg 244) hade hamnat på kyrkogården. Reseberättelserna äro föredömliga. 1 Texten är välredigerad och teckningarna
pregnanta. Det var också författarens förhoppning, att berättelserna skulle bli tryckta och tjäna
som mönster för andras arbeten av liknande slag, men av flera skäl blev så inte fallet. 1870 blev Djurklous
sista år som antikvitetsintendent. Då ägnade han sig åt Småland. I förbifarten granskade han ett västgötskt
nyfynd, Vg 189.
För den provinsiella fornminnesvården blev Djurklou en portalfigur. Han syftade i många avseenden
längre än samtidens fornforskare, för vilka insamlingsverksamheten ännu på 1860-talet stod i centrum.
Med större iver än någonsin förtecknade man fornlämningar och dialekter, samlade fornsaker och allmogeföremål,
lyssnade till sagor och sägner, skaffade sig kunskap om gamla seder och bruk. Djurklous mål var
inte bara att samla in för vetenskapligt ändamål och för centralmuseerna, att taga emot, bevara och vårda.
Han ville också ge kunskap i utbyte, upplysa, vägleda och stimulera till ökade insatser på provinsiellt håll.
Redan 1856 hade han tagit initiativet till den äldsta av Sveriges landskapsvis verksamma fornminnesföreningar,
Föreningen för Nerikes folkspråk och fornminnen, ett initiativ som mycket snabbt följdes även i
andra landskap. Men en decentralisering av fornminnesvården till en bygdernas egen folkrörelse låg inte i
linje med riksantikvarien Bror Emil Hildebrands intentioner. Antikvitetsintendentstjänsten drogs 1870 in,
och uppgifterna lades i händerna på Vitterhetsakademiens egna tjänstemän. Med sitt rika register fann
Djurklou andra angelägna uppgifter att ägna sin kraft. Men hans framsynta idéer skulle ändå snart bära
frukt mångfaldigt och hans energiska arbete för fornminnesvården fortsättas av andra.
Den 11 juni 1863 bildades Västergötlands fornminnesförening med ändamålet »att l:o vårda Vestergötlands
fornlämningar, 2:o på ett ställe samla och ordna dess fornsaker; 3:o anteckna och bevara hvad som
kan bidraga till kännedom om detta landskaps eller fäderneslandets äldre språk samt dess historia». I pionjärarbetet
intog läroverksadjunkten Karl Torin (1826-1908) vid sidan av komministern, sedermera kyrkoherden
Claes Johan Ljungström (1819-1882) en framträdande plats. Torins huvuduppgift inom föreningen var vården
av samlingarna. Men utöver denna viktiga och tidsödande syssla ägnade han ett hängivet och uppoffrande
arbete åt landskapets runinskrifter. Torin ville skänka gemene man kunskap om bygdens äldsta språkliga
minnesmärken, och han förverkligade denna tanke i publikationen Vestergötlands runinskrifter 1-4 (1871-93),
som etappvis utgavs i Västergötlands Fornminnesförenings Tidskrift med 27 inskrifter 1871, 34 stycken 1877,
36 år 1888 och 27 slutligen 1893, sammanlagt 124 nummer. 2 I inledningen till utgåvan nämner Torin de
svårigheter som möter runforskaren redan vid konfrontationen med monumenten, och han redogör för sitt
tillvägagångssätt både när det gäller att läsa och att avbilda ristningarna: »Så t. ex. måste icke sällan en
runristning eller enskilda delar af densamma läsas vid olika belysning, än vid full dager, än när solstrålarne
falla under en viss vinkel mot dess yta o. s. v. Allt detta gör, att stenen icke sällan måste granskas flere
gånger. Också hafva de flesta i detta arbete aftecknade runristningarne blifvit af utg. undersökte åtminstone
2:ne gånger, flere af dem många gånger. Föröfrigt har för hvarje plansch blifvit lagd till grund en af kalkering
i naturlig storlek af sjelfva runstenen, och har denna afkalkering sedan i förminskning blifvit öfverflyttad
på en ritning och sist på planschen.»
Torins utgåva ger för varje inskrift litteraturhänvisningar, lokalbestämning — för nyfynd noggrann
proveniens — inskriften tecknad med runor, translitteration och översättning, avbildning, ibland dessutom
1 Djurklous fältanteckningar förvaras i Örebro läns museum, Örebro.
2 Vg 51 har givits två nummer, T 27 och T 100; T 49 är en enbart figurristad sten.