Kung MÃ¥ne - fritenkaren.se

2 De levande har mycket att svara för inför de döda.
1 Men även de döda har mycket att svara för inför de levande.
2 Är det riktigt att det bara var Dürckheim och kusken Osterholzer som
inte förrådde honom?
1 Ja, ty alla de andra hade anledning att förråda honom.
2 Men hans folk att sakna honom.
1 Inte alla.
2 Tror du han är i himmelen nu?
1 Om han är där så har han väl gått genom skärselden först.
2 Om man väger hans värsta dårskaper och laster mot hans högsta dygder,
vad tror du väger tyngst?
1 Just den saken tror jag att vår Herre har problem med, ty ingen var så
inkonsekvent i kärlek och politik som konung Ludwig. Han gav Preussen
kejsarkronan blott för att förråda Preussen, och han älskade som en besatt men
genomförde aldrig någon kärlek. Sådana som han får vi minsann problem med
övernog för alla tider.
Slut.
Efterskrift
av Johannes B. Westerberg.
"Kung Måne" är vad den franske poeten Guillaume Apollinaire (1880-1918)
kallade konung Ludwig II av Bayern. Manuskriptet till dramat är något förvillande.
Scenerna är nämligen inte skrivna i kronologisk ordning. Den första skrivna scenen i
manuskriptet är akt I scen 4, och den sista skrivna scenen är akt V scen 4. Den första
föregås alltså av tre scener som är skrivna efter den, och den sista efterföljs av tre
scener som är skrivna före den.
Utan tvivel har författaren haft problem med dramatiseringen av denne
ogripbare konungs liv. Även biografierna om honom motsäger ofta varandra,
Hildegarde Ebenthals biografi försvarar kungen mot Preussen och Ferdinand Mayer-
Ofens biografi låter kungen försvara Preussen. Lika motsägelsefulla är de olika
skildringarna av hans död: somliga förklarar den tvärsäkert och andra förklarar den
som ett olösligt mysterium. På grund av den outredbara oklarheten i de politiska
turerna har många av dessa avsiktligt utelämnats i dramat. Exempelvis framgår inte
Bismarcks totala oskuld i konungens fall och ej heller att baron von Lutz var den
egentliga anstiftaren av detsamma. Att Preussens makt var motivet är oemotsägligt.
Det är även oemotsägligt att ingen främjade Preussens sak mera än Ludwig II fram
till 1871 och att han var den första som därefter började arbeta för dess undergång.
Detta framgår inte tydligt ur dramat varför exempelvis doktor Guddens gestalt ter
sig något omotiverad.
Ändå har författaren i någon mån lyckats i detta sitt kanske största drama sedan
"Kung David", som liksom det första i serien "Primitiva dramer" också är något av en
dubbeltragedi i det att den både omfattar konungens privata mänskliga tragedi och
den stora historiska tragedi som omfattade hela Tyskland.
54