Kung MÃ¥ne - fritenkaren.se

Emellertid är författaren i sitt drama inte historiskt exakt. Liksom i "Prometheus,
Lucifer och oskulden" blandar han gärna olika incidenter med varandra, exempelvis
gjorde kungen sin schweiziska resa med Joseph Kainz redan 1882 medan Wagner
ännu levde, och i arresteringsscenen (akt V scen 5) komprimerar författaren flera
olika dagars skeden i en enda scen och utelämnar därmed många dramatiska
omständigheter och förvecklingar. Det var i verkligheten ingalunda så lätt för
konungens vedersakare att kidnappa honom som denna dramatisering visar. Å
andra sidan har Luchino Viscontis film "Ludwig" från 1973 desto exaktare återgivit
just dessa kalabalikartade skeenden. I vissa avseenden kompletterar Lanciais och
Viscontis dramatiseringar varandra på ett värdefullt sätt.
Den springande punkten för författarens drama är relationen mellan konungen
och Wagner. Ingen vet precis hur intim denna relation var. Historiska fakta gör
gällande, att det förekom rykten om en homosexuell förbindelse mellan dem, och att
Wagner skrev ett brev därom till konungen efter deras skilsmässa, vilket brev
konungen förstörde. Alltså vet man inte vad Wagner skrev. Man vet även att
konungen kände till ryktet om en homosexuell förbindelse redan innan Wagner
skrev sitt brev, men man vet inte varifrån konungen fick vetskap om ryktet.
Mysteriet med denna relation fabricerar författaren till den direkta grundstenen och
orsaken till hela tragedin.
Som motvikt till Wagners Mefistofelesroll har vi den ljuva kejsarinnan Elisabeth
av Österrike, vars relation med konungen man vet allt om, och författaren har väl
illustrerat denna betagande andliga gemenskap mellan två förlorade
skönhetsdyrkare.
Bismarcks roll är även tämligen väl överensstämmande med verkligheten, och
som glad överraskning har författaren även fått med den stora striden mellan
Brahms och Wagner på ett hörn i den märkliga bankettscenen, den scen som kanske
bäst belyser författarens utomordentliga förståelse för konungens personlighet.
Emellertid är det tyvärr inte troligt att Ludwig II någonsin fick höra den symfoni nr.
7 som Anton Bruckner tillägnade konungen och som uppfördes första gången 1884
efter att konungen upphört att lyssna till musik.
I eventuella iscensättningar av detta stämningsfulla spel skulle just Bruckners
musik kunna utgöra en effektfull bakgrund, speciellt då hans Adagio-satser (ur
symfonierna 6, 7, 8 eller 9) och hans Scherzo-satser (ur symfonierna 1, 2, 3, 4, 5, 6 och
7). Författaren rekommenderar i så fall särskilt just sats 2 och 3 ur symfoni nr. 7 och
helst då i en inspelning med Eugen Jochum som dirigent.
Rent tekniskt är de flesta scenerna på jamber men några prosascener förekommer
(de fyra scenerna mellan de båda borgarna samt akt II scen 1 och 3). Prosan i akt I
scen 4 avbryts av konungens tal på jamber, vilket även sker i akt II scen 1. Sedan
förekommer det fem undantagsscener på daktyler, vilka kanske bör observeras
särskilt: akt I scen 3, akt II scen 6, akt III scen 5 och 9 samt bankettscenen akt V scen 2.
Dramat avslutar preliminärt serien "Primitiva dramer" och utgör det 20-e dramat
i densamma, då man knappast kan räkna enaktarna "Arvingarna" och "Black Mollys
krog" till denna seriösa serie. Eventuellt kan serien kompletteras med mindre dramer
i framtiden från vår egen tid. Åtminstone fyra sådana lär vara planerade.
Johannes B. Westerberg, 22.7.1989.
55