Rapport 2008-23 Brottsutvecklingen i Sverige fram till ar 2007

Den svenska brottsutvecklingenAtt jämföra olika områdens brottslighet utifrån uppgifter om anmäldabrott är inte en helt enkel uppgift. För brottstyper som i höggrad påverkas av polisens insatser, bland annat narkotika- och trafikbrott,finns det till exempel en risk att regionala jämförelser snarareavspeglar prioriteringar inom länspolismyndigheterna än skillnader iden verkliga brottsnivån. Ett mer generellt problem vid regionala jämförelserav anmälda brott är att även den dolda brottsligheten kan varieramellan olika områden, vilket resultat från undersökningarna omlevnadsnivåer (ulf) tidigare indikerat.Under åren 1978–1991 visade uppgifter i ulf på markanta skillnaderi anmälningsbenägenheten mellan olika regioner så till vida att benägenhetenatt anmäla ökade med urbaniseringsgrad (scb 1991). 19 Senareundersökningar tyder dock på att det har skett en tydlig utjämningav de regionala skillnaderna i utsatthet för brott under 1990-talet (scb2004, s. 48 och s. 111). Denna utveckling bekräftas också av att uppmättaskillnader i antalet anmälda brott per capita har minskat mellanlänen sedan början av 1990-talet. I kontrast mot detta visar dock nyauppgifter från ntu 2007 på tydliga skillnader i anmälningsbenägenhetenmellan olika län (Brå 2008d).Offerundersökningar påverkas inte på samma vis som brottsstatistikenav skillnader i anmälningsbenägenheten och utgör därför ettvärdefullt komplement till den regionala bilden. Resultat från ntu föråren 2005–2006 visar regionala skillnader i utsatthet för brott, vilketbekräftar det mönster som brottsstatistiken uppvisar. Även när mananvänder sig av viktimologiska data framgår således en koncentrationav utsatthet för brott till storstadslänen och mer tätbefolkade län i SydochMellansverige, jämfört med de nordliga och mer glesbefolkadelänen. Som framgår av figur 7a är andelen som uppger sig vara utsattaför brott mot person som högst i Stockholms (12 procent) och Skånelän (13 procent), medan Värmlands, Gävleborgs och Västernorrlandslän (samtliga 7 procent) har lägst andel utsatta i befolkningen. De flestalän ligger dock kring riksgenomsnittet på 11 procent, och skillnadendem emellan är inte särskilt stor (6 procentenheter).För brott mot egendom är den uppmätta skillnaden i utsatthet mellanlänen något större (10 procentenheter) än för brotten mot person(se figur 7b). Även andelen utsatta är högre och uppgår till ett riksgenomsnittpå 16 procent. Ungefär samma mönster som för brott motperson framträder dock: Skåne län har högst andel utsatta (20 procent)i befolkningen, och återigen uppvisar Värmlands, Gävleborgsoch Västernorrlands län (10–11 procent) lägst andelar utsatta (Brå2008a). Det ska nämnas att ntu endast ger en beskrivning av den ge-19Jämförelsen avser så kallade H-regioner (sammanslagning av kommuner i 6 olikagrupper efter befolkningstäthet m.m.).36 brottsutvecklingen i sverige fram till år 2007