Genusforskning inom socialantropologin

storstäder, brukar det in nebära att sitta barnvakt, springapå föreningsmöten, skvallra med kvinnorna i matvaruaffärerna,skura trappan när det blir min tur, gå med i demonstrationer,stå på barer och diskutera politik … Dennakombination av utifrånblick och inlevelse ger möjligheteratt tolka, förstå sammanhang, se sådant som man inte enskunde föreställa sig i förväg. Man frågar och intervjuarockså, men frågorna formas vartefter man upptäcker vadman behöver veta.I ett samhälle som inte är ens eget är ingenting självklart.Man kan aldrig veta om något som ser ut att vara ”sammasak” som ”hemma” faktiskt betyder detsamma eller ”är”något helt annat. Därför är antropologer vana att sätta detegna inom parentes och sträva efter att ställa förutsättningslösafrågor. Vill man ändra på grundläggande för -givettagande,som till exempel vad som anses vara kvinnligt ochmanligt, behövs mentala bräckjärn för att få fram nya vinklar,nya frågor. Det kräver kvalitativa metoder.Det fjärde kännetecknet är betoningen på sammanhanget.Alla frågor, alla data, allt man hör, ser och tror sigförstå måste kontextualiseras. Detta är antropologin inteensam om. Men betoningen på kontext har att göra medde andra kännetecknen. För att förstå något som är främmandemåste man sätta in det i sitt sammanhang. Och närman gör det ser man kanske överraskande mönster. Detlärde sig antropologerna i studiet av främmande samhällen– och upptäckte att det var en lärdom som gick att ta medsig ”hem”. Med antropologiska metoder kan man upptäckanya samband i det egna samhället också.13