Genusforskning inom socialantropologin

och beständigt till en kategori eller kan det vara en gradfråga,kan hon/han vara mer eller mindre kvinnlig, mereller mindre manlig, och kan en individs manlighet ellerkvinnlighet variera över tid?Om man frågar européer, brukar de svara att en person ärantingen en kvinna eller en man. De menar alltså att det inteär en gradfråga. Men samtidigt handlar de ofta som om detvore en gradfråga. Här har vi alltså en kulturell motsägelse. IMedelhavsområdet betonas dualismen särskilt starkt, de dominerandediskurserna insisterar på att det inte finns någramellanting, att ingenting är mänskligt utan att samtidigtvara antingen kvinnligt eller manligt (Marías 1990). Mendet finns också mycken kulturell osäkerhet och ängslan justkring graderna av kvinnligt och manligt. Kvinnorna ansträngersig att vara feminina, männen att vara maskulina.De handlar som om de löpte risk att förlora tillhörighetentill den kategori som sägs vara bortom allt tvivel.Flera intressanta studier har genomförts i Spanien ochPortugal av maskulinitets modeller så sprängfyllda av motsägelseratt man undrar hur de kan fortleva. Men i dessaländer finns också helmanliga umgängesformer, där männentar upp motsägelserna till offentlig diskussion och påså sätt handskas med dem, anpassar dem till de behov somuppstår. Manligheten är här för det mesta starkt kopplad tillheterosexualitet, medan homosexualitet och feminise ringär stigman som används som avskräckande medel. Sexuellametaforer tillämpas på allehanda relationer, förmågoroch händelser. Maskulinitet kopplas också till solidaritetoch kollektivt ansvar, och det är slående att den perfektamannen beskrivs på samma sätt som den per fekta ”personen”,medan kvinnor beskrivs på andra, ofta motsatta,33