Genusforskning inom socialantropologin

Det jag talar om är feministisk forskning. Med det menarjag forskning som utgår från det kritiska antagandet att deförhållanden som råder mellan genuskategorierna inte ärde bästa möjliga och att forskning därför bör handla omatt förbättra dem. Det första och svåraste steget blir dåatt definiera vad vi kan mena med förbättring. Där utgörantropologin den svåraste utmaningen, därför att vi människorinte är överens om vad som är bra, men samtidigt ärdet just antropologisk kunskap som kan bli grundstenen.Den handlar inte bara om skillnader utan även om likheter,och det finns likheter, det gäller bara att inte ta genvägartill beskrivningen av dem.Genusantropologin som helhet har på cirka trettio åravancerat från förhastade försök till universella hypoteser,via mer jordnära försök till förklaringar av de olika graderoch former av förtryck som man snabbt fann, till en periodav teoretisk frustration, subtila kunskapsteoretiska debatteroch intensiv datainsamling. Genus var ett utmärkt begreppatt börja med, eftersom det fick oss att inse att frågornasom måste ställas inte bara handlar om kvinnor utan omrelationerna mellan kvinnor och män och eventuella andragenuskategorier och för att det definierar en forskningsinriktning,en aspekt av allt samhälleligt liv. Men det räckerinte med detta enda begrepp. Nu måste vi vidare.* * *Ett stort TACK till de många antropologer och andra genusforskarejag diskuterat med genom åren! Framför allt tillLena Gemzöe och Kerstin Sundman som gav insiktsfullakommentarer till denna artikel, och till Wilhelm Östbergsom hjälpte mig med !kung-exemplet. Om något trots alltblivit fel är ansvaret givetvis mitt.53