Genusforskning inom socialantropologin

meningsskapande historier som får oss att handla på vissasätt. Därför skall vi givetvis forska om dem. Det som intekan ac cepteras är stora teorier med ambition att knyta ihopolika kontexter.Postmodernismen gjorde sitt intåg i antropologin mot slutetav 1980-talet. Dess relativism mötte ett redan tämligenrelativistiskt ämne. Resultatet blev en speciell mix, där självaskrivandet och antropologens person hamnade i fokus.Till en del blev utvecklingen positiv. Medvetenheten omde egna per spektiven växte. Nya frågor formulerades, oftamycket subtila, och närmare individerna än de strukturalistiskaresonemangen. Men samtidigt blev det svårare äntidigare att förespråka engagerad forskning, feministisk ellerav vad slag det vara månde. Hur kan en tillräckligt relativistiskoch självreflekterande antropolog någonsin hävdaatt någonting ”faktiskt” utgör förtryck? undrade skeptiker.Och om vi inte kan iden tifiera någonting som negativt, hurkan vi då verka eller ens vilja verka, för förändring?Andra kritiker tyckte att mycket av det som ansågs revolutionerandei det postmodernistiska tänkandet redanfanns inom feministisk antropologi (Mascia-Lees, Sharpeoch Cohen 1989, Gemzöe 1993, Wolf 1992). Mascia-Lees,Sharpe och Cohen (1989) påpekade ironiskt att det är litemärkligt att just när kvinnor, etniska minoriteter i rika länderoch folk i fattiga länder eller före detta kolonier börjarkunna tala med egen röst och hävda sig som subjekt i egenrätt – just då finner fi losoferna (mestadels medelålders vitamän från rika länder) att subjektet inte fi nns.Det är verkligen svårt att skapa allmängiltiga teorier. Menom studiet av maktförhållanden skall prioriteras måste vivåga generalisera. Hur kan vi forma våra verktyg så att vi23