Spännande stenplatser i Storvretabygden Gammal Kultursten och stenhuggning Del 1 Huggen sten utan Borrteknik Sven-Inge Windahl 2017

Om traditionell stenklyvningsteknik
6
Stenhuggare under förkristen tid har antagligen haft en mycket välfylld verktygslåda av olika stenklyvningsmetoder. Något annat
är knappast att vänta när det gäller ett hantverk, som bedrivits och utvecklats under tusentals år.
Ibland kan nog stenklyvning vara ett tämligen enkelt hantverk. Block och bergknallar spricker ju ofta spontant. Och i gamla tider
har man säkert delvis kunnat arbeta utifrån redan befintliga sprickor, som kunde utvidgas ytterligare till dess att stenen sprack och
stenytorna särade på sig. Man har säkert använt olika typer av stenkilar, för att vidga sprickan ytterligare och spräcka stenen. På
sina ställen verkar man ha slagit ner allt större stenar för att allt mer vidga sprickorna. På en del gamla klyvplatser kan man
fortfarande se stenkilar, som sitter kvar i de upptagna sprickorna. Kanske rör det sig dock inte alltid om stenkilar utan om
”låsstenar” som efteråt slagits in i sprickan så att den inte skulle sluta sig tills man kom tillbaka för att fortsätta klyvningsarbetet.
Man kan naturligtvis inte utesluta att förfaringssättet med inslagna låsstenar har andra förklaringar, som ankyter till religion och
folktro.
Där inte lämpliga sprickor funnits till hands har man åstadkommit sådana genom att kila i uppslagna klyvhål. I kanterna på de
kluvna stenytorna avtecknar sig resterna av klyvhålen ofta son V-formade hack. Ibland förundras man över att de framkluvna
stenytorna är så intakta och opåverkade av själva stenklyvningsförfarandet. Kanske har man då kunnat arbeta utifrån en befintlig
spricka utan att behöva ta upp några klyvhål. Eller kanske har det rört sig om en mycket skicklig stenhuggare, som kunnat ”läsa”
stenen så perfekt att ett eller ett par slag av en stenhammare har räckt för att klyva stenen precis så som man velat. Alternativt har
man kanske använt sig av träkilar, som fått utvidga sig genom bevattning. Såda kilar efterlämnar naturligtvis inga klyvmärken i de
framkluva stenytorna.
Man har säkert också kunnat uppta sprickor i block och berg genom uppvärmning och snabb avkylning - även om det naturligtvis
var svårt att få full kontroll över klyvprocessen med en sådan metod. Antagligen har man också på annat sätt tagit hjälp av
naturens krafter. Man har bara inlett en klyvningsprocess för att sedan förlita sig på att frostsprängningen under vinterhalvåret
skulle fullborda processen.
Klyvhålshack i block nära bergshöjd vid Norrbo
Bilden på motstående sida visar ett typiskt V-format klyvhålsmärke i överkanten på ett kluvet block. Den här typen av klyvteknik
går flera tusen år tillbaka i tiden. Och just den här klyvningen kan ha skett under sen stenålder eller tidig bronsålder. Men
klyvningstekniken var antagligen så effektiv att den - åtminstone för viss grovklyvning - kan ha hängt med långt fram mot modern
tid och långt in i stenborrningseran.