2018 - Holmiensis 4

nudlar, studier
och stålar
En serenad till verken
Av: Sonya Sammarco
Det är gryning i vintertid i Uppsala och hela
korridorsrummet skakar i takt med grannens
alarm. Täcket har under natten format sig som en
sovsäck och att sätta fötterna på golvet känns som att falla
tusen meter ner i Domedagsklyftan. Nacken känns stel
och konstig efter den tredje natten på tempurkudden som
mamma envisades med att skicka med från Stockholm. Den
är bra för det lilla huvudet som tänker så mycket, sa hon när
hon packade ned den och två frysta chililådor. Tänker och
tänker, tänkte jag, om hon bara visste att det enda jag satt
och tänkte på igår var vilken bedrift det var att ta sig hem
från BMC innan förfesten i tisdags och slänga i mig något
innan kosan drog hela vägen till Fålhagen.
Det är inte bara
brödet, kaffet och
verkarens leende
som är varmt – det är
hela stämningen.
På med tofflorna och ut i det nedgångna korreköket, delat av
tolv studenter. Den stackars paprikan som var på extrapris
på Lutis Livs har kroknat i värmen i bottenlådan, och
dessutom har någon med en högre placerad och därmed
kylskåpslåda inte återförslutit en brunaktig sås, som sakta
under natten jobbat sig ned längs hyllorna och samlats i
en osalig pöl under min prästost. De med kortare stubin,
eller bara högre standard, skulle sett detta som en dålig
morgon. Men jag såg det som en möjlighet. In i rummet,
av med tofflorna, på med Oskar Linnros i lurarna, bort från
grannens alarm och upp på cykeln som på högsta växeln bär
av mot Stockholms nations frukost.
Fingrarna är det första som stelnar i den pinande kylan.
Därefter följer näsan, tårna och kinderna. Det är en klar dag
och Uppsala glittrar i morgonljuset. Vägen från Luthagen
är krokig men det är värt att ta uppförsbacken till Nationen
för att få hela den magiska rundan. Universitetshuset,
Gustavianum, kyrkan - och jag tar till och med ingången
från Drottninggatan även fast det är en extra bit för att få
en glimt att Carro. Med en rinnande näsa och fingrar som
nästan skriker av kölden kliver jag in på vår Nation. Med liv
i stegen, som en som redan hade druckit sitt morgonkaffe,
förbi anslagen och in i Kakel. Det är inte bara brödet,
kaffet och verkarens leende som är varmt – det är hela
stämningen. Att komma in i Kakel för att käka lite frukost är
som att bli kramad av en dunderhonungsfarmor. I Landskap
kacklar juriststudenterna om momsberäkningar som farfars
gamla tv på högsta volym, men det har man lärt sig stänga
av för att fullständigt och helhjärtat låta sig slukas upp av att
äta igenom hela buffén med ögonen.
23