2018 - Holmiensis 4

nationen
Chiasma = där två vägar möts
Av: Lejla Cato
Sakta ersätter medvetandet nattens tysta sömn. Först träder
jaget fram; japp, åter en dag som Lejla Cato; och tätt därpå
följer uppfattningen om rummet, som jag först har svårt
att känna igen. Studentettans golv och annars kala ytor
har täckts av diverse tillhörigheter vilket vittnar om en sen
(och trött) hemkomst natten innan. Och juste; Tiden. Jag
sträcker mig efter mobilen och skärmens bländade ljus
levererar dagens första absurditet. Söndagen den 28 oktober
är godtagbart. 13:48, som den digitala siffran visar, är å
andra sidan helt orimligt. Medan acceptansen av klockslaget
riktighet sakta infinner sig reser jag mig upp ur sängen och
möts av den andra absurditeten för dagen.
Utanför fönstret har ett decimetertjockt snötäcke klätt
den igår så färgrika innergården i vitt. Åsynen av årets
första snöfall sätter en mental stenkula i rullning och en
efter en träder olika minnesfragment från gårdagen fram.
Till skillnad från livet i allmänhet följer dessa inte den
uppskattade kronologiska ordningen, utan minnena dyker
upp i ett oförutsägbart och irrationellt virrvarr. Vilket ser ut
(typ) såhär:
hon strör generöst sina visdomsord kring sig, alltid redo
att hjälpa en stackars recentior. Innan jag vet ordet av står
snapsarnas initialer inpräntade på min hud. Jag ser ner på
bokstäverna: B, H, BA, OP: och tänker att det nu inte finns
någon återvändo. Jag är uthyrnings-märkt.
Klockan är 13.00 och det är tid för uppsamling för de som
ska jobba servering under läkarstudenternas sittning ”Chias
ma”. Mellan väggarna i den södra trapphallen i Stockholms
nationshus ekar entusiastiska röster och vi rör oss i en
skräckblandad förtjusning mot dess ursprungskälla. Skräck:
inför den totala ovetskapen kring vad jag har gett mig in i.
Förtjusning: över just denna ovetskapen om vad kvällen ska
komma att erbjuda. Utanför Kakelbaren står en klunga som
har en iögonfallande sak i gemenskap: sina breda leenden.
De sedvanliga handskaken med tillhörande namnutbyten
äger rum och orosklumpen i magen luckras upp en aning av
den varma stämningen.
”Har du ont i tummen?” Jag och Anna står bakom
bardisken, på den sida varifrån bartendern under åtskilliga
torsdagar har trollat fram våra beställningar, och putsar
bestick. Det är första gången någon av oss jobbar under en
uthyrning på Stockholms nation (även känt som att jobba
servis) och det har gått två timmar sedan vi påbörjade vårt
pass. Framför oss står backar fyllda med blankputsade
bestick och på bänken jämte väntar många fler på sin tur att
förskönas. Jag känner efter lite extra i den så flitigt polerande
tummen och vänder mig sedan mot Anna för att svara: ”Nej,
det har jag inte.”
Bäska Droppar, Hallands, Barmästarens, OP. Bäska Droppar,
Hallands, Barmästarens, OP. Bäska Droppar, Hallands,
Barmästarens, OP… Någon sträcker fram en penna till
mig. ”Skriv ned ordningen på höger handled ifall du skulle
glömma.” Det är långt ifrån första gången som Tredje
kurator emerita Felicia Enequist arbetar i uthyrningen och
5