2018 - Holmiensis 4

nationen
För i mitt inre spelas olika scenarier upp över allt som
kan gå katastrofalt fel och jag är totalt övertygad om att
något (eller samtliga) av dem kommer att drabba mig.
Saker som kan gå fel: 1. Råka välta omkull ett ljus när
jag serverar ankfilé så att nationen brinner ned. 2.Trilla i
trappen (= de tre trappsteg som skiljer Kakelbaren från Nya
Salen) och krossa näsbenet så att jag bums måste köras till
akuten. 3. Spilla rödvin över en läkarstudents ljust färgade
aftonklädsel. 4. Servera en mjölkallergiker fel rätt utan
att personen i frågan upptäcker defekten fören det är för
sent och hen redan har drabbats av livshotande andnöd.
Eller värst av allt: 5. Glömma att erbjuda någon kvällens
essentiella bjud av brännvin. Mina dagdrömmerier avbryts
av Dagmästaren Ellen Hellgren. Hon undrar varför jag ser
så skräckslagen ut.
22.44: vi har nått fram till det sista kritiska momentet
för kvällen. Matservisen ska bort och ersättas av efterrätt
bestående av en förträffligt god lingonparfait med kolasås
(kan intygas efter de två portioner jag senare avnjöt).
Gästerna har avlägsnat sig från lokalen och lämnat fritt
utrymme för oss att på knapp tid genomföra en total
förvandling av bordsdukningen. Tidigare, inne i köket,
delade vi upp arbetsuppgifterna i olika ansvarskategorier
för att maximera tidseffektiviseringen. Hovmästaren Jonas
Calanders finger föll på oss en efter en tillsammans med
utsagan om vårt livsöde. ”Gafflar”, tillgavs någon. ”Glas” blev
en annans framtidsutsikt. Och slutligen kom även min dom:
”Knivar”.
Resultatet av uppdelningen, som utspelade sig framför
mig nu, är av häpnadsväckande art. Ett otränat öga skulle
förmodligen beskriva händelseutvecklingen som kaotisk
och ostrukturerad men jag, med snart 10 h på nacken, kan
se det för vad det verkligen är. Ett högst komplext maskineri
i full rotation.
Det plockas bestick, lastas tallrikar, tänds ljus, viks
bordsdukar och serveras dessert. Skjortklädda kroppar
far förbi överallt runtomkring mig, men utan att en enda
kollision, en enda defekt, uppträder. Jag är också en del
av maskineriet, vilket får mig att förundras ytterligare
över att det flyter på så felfritt. En ny känsla träder fram.
En känsla som teleporterar mig tillbaks till åren präglade
av taktiksnack, fotbollsskor och gräsplaner. Jag ser mig
åter omkring. Vi har taktik. Gemensam utstyrsel. En
spelplan. Och tillsammans sliter vi som djur för att nå vårt
gemensamma mål. Jag inser att detta är mångt och mycket
som en lagsport.
Det är mörkt ute och luften är kall. Det är skönt. Jag
och recentioren Anna har gått ut för att ta en kort paus.
Vi är någonstans i slutspurten av kvällen, det vill säga
med sisådär 2 timmar kvar, och tröttheten har gjort sig
tillkänna. Jag sitter på huk och drömmer längtansfullt
efter en varm säng att krypa ned i. Jag ser upp mot Anna
och frågar henne i förtvivlan, ”Varför gör folk detta
egentligen?”, och hon svarar att hon inte har den blekaste
aning.
Klockan är någongång efter midnatt och den höga
musiken sipprar in i köket där meterhöga staplar av
tallrikar, berg av kladdiga bestick och backar med glas
sorteras och diskas. Arbetet ser ut att vara under kontroll
så jag tar upp en back och slänger mig ut i vimlet utanför
i jakt på tomma glas. Miljön utanför är chockerande
olik det som utspelar sig innanför kökets väggar.
Ljussättningen är mörk, musiken högre och här finns fler
svettiga människokroppar än såsindränkta serviser.
Ludvig Eby pluggar till läkare och har varit med under
planeringen av läkarsittningen chiasma.
7