Skallet från den kapitolinska varginnan

Går vi till en kejsare kan jag nämna några ord om Augustus, som enligt Suetonius
var högst blygsam i maten:
Han älskade grovt bröd, små fiskar, handpressad färsk ost och gröna fikon från
andra skörden. Han hade för vana att äta även före middagen, varsomhelst och
närsomhelst, om han kände sig hungrig. I några brev säger han: "Vi åt lite bröd
och några dadlar i min vagn." Och: "När jag var på väg hem från Regia i min
bärstol åt jag lite bröd och några hårda vindruvor." På annan plats säger han:
"Käre Tiberius, inte ens ej jude fastar så hårt på en sabbat som jag har gjort i dag,
för det var inte förrän under nattens första timme som jag fick i mig två tuggor
bröd i badrummet innan jag blev inoljad." På grund av dessa oregelbundna
matvanor åt han många gånger ensam före eller efter ett gästabud, men rörde inte
maten under själva gästabudet.
Från mat är ju steget inte långt till vin som dracks allmänt under antiken. I en så
kallad kratêr blandades det ut med vatten, aldrig mindre än en tredjedel säger
Carcopino. Den romare som drack sitt vin oblandat ansågs konstig och hos grekerna
ansågs det
barbariskt; sådant gjorde bara skyter. Herodotos berättar om en spartan som vistats
bland detta folk och som antagit denna deras dryckessed men som blev galen på kuppen
sägs det.
Åter vad gäller mat så säger Herodotos att perserna gillade söta efterrätter; de såg
därför ner på grekerna som bara åt en rätt och sedan inte hade något att glädjas åt. Detta
kan ju få en att tänka på dagens grekiska kök, där man lär servera allt på en och samma
tallrik - och detta kan i sin tur få en att fundera över andra antika drag som är lika då
som nu. För det sägs ju till exempel att antikens greker såg ner på folk som åt smör och
drack mjölk, det var barbariskt, endast något för thraker, riktigt folk använde bara
olivolja och drack vin - men detta var ju bara utslag för det faktum att egentliga Hellas
inte hade boskapsskötsel, endast får (och vin- och olivodling), och samma förhållande
råder ju där idag. Så det antika hellenska föraktet för mjölkprodukter är väl inte så
antikt när allt kommer omkring, det är tidlöst grekiskt av odlingsmässiga skäl. Det är
mediterraneitá à la cuisine så att säga.
Detsamma torde gälla det faktum att man idag liksom under antiken kan gå in på en
krog i Rom, beställa en karaff rött och njuta drycken till omgivningens sorl. Detta
åskådliggjordes av Hatte Furuhagen i ett TV-program en gång, illustrerande hur nära
antiken ligger oss i enkla vardagssaker som dessa. Och då är det kanske inte historia
längre - för om historia är lika med utveckling och förändring, och det på ett visst
område inte skett någon utveckling, ja, då existerar ju inte historien. Vilket kanske är
något att glädjas åt: "glückliche Völker haben keine Geschichte" heter det ju...
14