Skallet från den kapitolinska varginnan

gyllene bien svärmade runt kring källornas vatten.
Allting luktade sommar och skörd och mognade frukter,
päron rullade kring för fötterna på oss i högar
och kring sidorna äpplen, och övertyngda av plommon
bågnade grenarna ner på träden och hängde mot jorden;
fyraårigt var hartset som bröts från krukornas mynning.
Jag sa tidigare att har man en liknelse på tungan ska man så klart använda den, och
följande må citeras av Theokritos för att visa att han inte enbart var konkret (elfte
idyllen):
"O, Galatea, du vita, hur kan du försmå den dig älskar?
Vitare är du än ost, och mjukare är du än lammet,
gladare ock än en kalv och svällande mer än en druvkart."
(övers Berhard Risberg)
Jag måste erkänna att detta har poetisk lyftning, alldeles bortsett från att tonen är lite
gammaldags och högstämd. Och bortsett alltså från att det inte är "konkret poesi" av
den sort jag efterlyser i denna artikel.
Jag tror det får räcka med Theokritos även om mer kunde citeras, handfasta men
melodiska passager som kunde passa för mitt syfte; problemet är att tonläget känns lite
för blodfattigt, allting är klarhet och ljus och har föga klärobskyr och ambians, vilket
jag däremot tyckte mig finna hos Sappho, Ibykos och Alkman, de poeter som inledde
detta mitt grekiska urval.
4. Rom
Ja, vad ska man säga om romersk lyrik? Jag har inte hittat något citervärt härvid ur de
antologier jag konsulterat, "Litteraturens klassiker" volym 3 samt "Världslitteraturen"
volym 8. Det är så klart övermaga att avfärda en hel litteraturkrets på basis av en titt i
två antologier, men låt mig då säga att nog är den romerska poesin värd att ägna sig åt,
nog finns här guldkorn, men den där enkla, raka verklighetsskildringen som man ofta
finner i grekisk poesi lyser med sin frånvaro. Det kan till viss del vara Aristoteles fel;
när romarna började dikta var Aristoteles’ idé att poesi består i att finna metaforer fast
etablerad, och då blev texterna som de blev: en aning tillkrånglade, "litterära" i
överkant. Man ser det tydligt i Vergilius' versepos "Aeniden", för så fort han återger
verkligheten, målar upp miljöer och scenerier, hänfaller han åt liknelser. Det finns i så
fall mer enkel mimesis i homerisk epik.
Med Theokritos som förebild har Vergilius även skrivit herdedikter, men den
konkreta naturskildringen kommer aldrig till synes i de exempel som ges i aktuell bok.
Nej, det är liknelser och metaforer i långa banor, därtill i en genre som redan i
Theokritos' händer var smått olidlig, texter med drag åt det sötsliskiga; det blir "fiolgröt
och tonkosmetik" av alltsammans.
28