Skallet från den kapitolinska varginnan

"Biografier är summan av all historia", sa Carlyle. Plutarkos' biografier tycks mig
vara summan av antikens historia.
Plotinos
Platon tycks mena att verkligheten är komplett overklig, idéerna däremot verkliga.
Detta slår mig nästan som en indisk syn à la Mayas slöja över tingen som bör vikas
undan för att man ska se klart. Men att säga att timliga föremål inte är verkliga, att träd
och blad och bilar och bussar bara är sken och villa blir för facilt i min bok; bättre då
med Plotinos som hävdar att föremålen har såväl sin verkliga som overkliga karaktär.
Det overkliga är i så fall det materiella som en gång vittrar bort, men kvar blir tingets
"själ", dess idé, dess eidos, och det finns där även medan det materiella tinget existerar.
På latin uttrycks detta universalia in re, ”allmänbegreppen finns inuti tingen”.
Mycket är inblandat här, själva tillvarons natur, så vi får väl gå varligt fram. Jag
anser i vart fall att Plotinos säger mer om denna verklighetens natur än Platon, han
säger det bättre. Plotinos var efterföljare till Platon men för den skull ingen epigon, nej,
saken var ju den att Plotinos korrigerade Platon på några viktiga punkter.
Vi tar det från början.
För det första är hos Platon det goda en idé, men om detta Goda samtidigt är det
högsta, alla formers ursprung (som Platon hävdade), då måste det ju vara mer än en idé.
Plotinos har lösningen: det goda görs till en egen kategori, även kallat det Ena. Den
högsta verkligheten är hos Plotinos detta Ena (to Hên), ej "det godas idé" som hos
Platon. Wald har till exempel påpekat att om något nu är alla formers usprung så måste
detta något vara formlöst, det kan inte vara en form eller idé bland andra. Och som
varande formlöst är detta något ingenstans, men har makt över allt som är någonstans,
vilket är en bra beskrivning på det plotinska Ena.
Vad gäller begreppen idé respektive form som används ovan så är dessa synonyma i
min bok, men det förra begreppet härrör från Platon (eidos) och det senare från
Arostoteles (morfê). Skälet torde vara att Aristoteles var kritisk till vissa delar av
Platons idélära och därför ville skapa en egen terminologi. Aristoteles, denne
Platonlärjunge lär också ha sagt att "Platon är mig kär, men sanningen är mig kärare",
antydande att mästarens systembygge hade vissa fel. Men vad gäller metafysiken är det
mer som förenar än som skiljer dem båda, och Plotinos har i mina ögon förenat deras
42