Skallet från den kapitolinska varginnan

Blommor på marken och vin i mitt krus.
Fullmånen ropar jag an.
Jag dricker allena i månens ljus.
Och min skugga är tredje man.
Dryckjom kan månen inte förstå,
och skuggan är tyst och timid.
Men jag vänder mig turvis till båda två,
ty våren är glädjens tid.
Jag sjunger, och månen lyssnar med glans.
Jag dansar, och skuggan tar del i min dans.
Vi tre håller samfällt fröjd.
När jag druckit mig full skall vi skiljas ett slag,
men vi träffas för evigt en vacker dag
däruppe i himlens höjd.
Detta är åter exempel på ypperlig lyrik i mina ögon, chosefri och metaforfri, så
förledande enkel i sin framtoning.
Vad gäller paret bakom aktuell volym så var Hwang Tsu-Yü en i Sverige strandsatt
kinesisk matematiker under andra världskriget; han kom i kontakt med Alf Henrikson,
som tidigare läst kinesisk poesi i tysk och fransk översättning och mötet med Hwang
Tsu-Yü torde ha ökat hans möjligheter att sätta sig in i denna diktskatt. Översättningen
av dikterna (först publicerade som dagsverser i DN, sedan utgivna i bokform 1945)
torde ha gått till så att Tsu-Yü först gjorde en prosaisk, innehållsmässig översättning till
svenska, vilken sedan Henrikson putsade till i poetisk riktning.
Jag övergår nu till några dikter tolkade av Göran Malmqvist ur en volym Tanglyrik
("Det förtätade ögonblicket"). Jag har samma hårda urvalskriterium som ur förra boken;
de flesta kinesiska dikter har ju ett konkret anslag, en naturbild målas upp, men mynnar
någon ut i en abstrakt sentens som "det finns en annan värld än den där människan
dväljs", som en Li Po-dikt gör, har den inte tagits med här. Vi ska alltså kartlägga
antikens "konkreta" lyrik, ej att förblanda med 1960-talets konkretism, därav
citationstecknen.
En dikt av Wang Wei (701-761):
Människan är fridfull, kassiaträdets blommor falla
natten är stilla och vårberget ensligt
månen går upp och skrämmer bergets fåglar
som då och då kvittra i vårens ravin
Ännu en av samme poet:
På det ensliga berget ses ingen människa
jag hör blott ljudet av människors röster
den nedgående solen tränger in i den djupa skogen
22