Skallet från den kapitolinska varginnan

Quintus Marcius Phillippus till Makedonien, som uppehöll kung Perseus med tal om
fred medan Rom förberedde sig för krig. Enligt Livius var en slughet av detta slag
något nytt i Roms historia, något som inte stämde med Roms hederlighet (bok XLII).
Men det hade inte alltid varit på detta vis. Tidigt hade ju romarna utmärkt sig för
fides, ordhållighet, vilket är en av de bättre sidorna i Roms utrikespolitik. Under de
italiska krigen på 300-talet f Kr var man noga med att uppfylla förpliktelser mot
allierade; när exempelvis Roms allierade Luceria bad om hjälp hörsammade man detta
trots att man kunnat strunta i det, Rom självt var inte hotat just då men man kom
verkligen till hjälp och led så ett förkrossande nederlag mot samniterna vid Caudinska
passen. Att uppfylla alliansförpliktelser hade närmast religiös innebörd för romarna,
vad som stod på spel i fall som dessa var deras trovärdighet som allianspartner, säger
Bjöl/Hjortsö.
Det var här alltså ädel principuppfyllelse som satt i högsätet, högstämd idealism, och
inte simpel måluppfyllelse och materialism i form av erövringar som det kom att bli
senare. Men ännu under Caesars galliska krig kunde politiken styras av strävan att
uppfylla avtal; för att undsätta några vasaller till ett bundsförvantfolk gjordes till
exempel en gång en vansklig vintermarsch, ty Caesar fann det "vara att fördra att
underkasta sig vilka svårigheter som helst hellre än att utsätta sig för en sådan vanära
/att lämna allierade i sticket/ och därmed förlora alla sina anhängares sympatier."
("Kriget i Gallien", sjunde boken) Man tågade så iväg och räddade boierna som det var
från aktuell fara.
Fler exempel på fides finns från detta krig; själva upprinnelsen var ju att häduerna,
som år 58 f Kr hotades av invasion från de likaledes galliska helvetierna, fick hjälp av
Caesar under förevändningen att hjälpa en allierad. Sedan kanske Caesar övertolkade
sitt mandat att skydda dessa sydfranska galler när svebern Ariovistus jagades iväg från
centrala Gallien, men typiskt romerskt är i alla fall strävan att göra varje krig till ett
bellum justum, rättfärdigt krig, och ett ofelbart sätt att göra det på är att utmåla företaget
som ren pliktuppfyllelse. Ja, så förlöpte Roms krig; det var alliansuppfyllelse på Italiska
halvön, samt åt statsstater på Sicilien vilket ledde till puniska krigen, och så vidare
Medelhavet runt tills man var dess herre. Allt detta utrikespolitiska principrytteri blev
stundom till ren advokatyr, tjänade att dölja erövringskrig, men att det fanns en hård
kärna av trohet och ordhållighet i Roms politiska kultur är ovedersägligt.
2. Från ordhållighet till ordvrängeri
Ännu ett exempel på romersk ordhållighet ges i Plutarkos' biografi över Pyrrhus. Denne
Pyrrhus är i Italien och krigar i början av 200-talet f Kr och efter segern vid floden Siris
ingås vapenvila. Romaren Gaius Fabricius sänds till Pyrrhus för att förhandla om de
romerska krigsfångar som tagits; Fabricius får med sig dessa hem, synbarligen som en
gest av storsinthet från Pyrrhus' sida, men Fabricius samtycker endast på villkoret att
16