Skallet från den kapitolinska varginnan

Vi satte mast och segel på becksvarta skeppet,
Buro får ombord, och våra egna kroppar,
Tyngda av gråt, och vindar från aktern
Buro oss utåt med buktande segel,
Circes trollkonst, den gudabornas.
Sedan sutto vi midskepps, vind hårt mot rorskulten,
Så med fyllt segel beforo vi havet till skymningen.
Sol till sömns, skuggor över hela oceanen,
Kommo vi så till djupaste vattnets gräns,
Till de Kimmeriska landen, befolkade städer
Täckta av tätspunnen dimma, genomträngd aldrig
Av solstrålars glitter.
(övers Lars Forssell)
Som antytts under resans gång är jag inte helt fientlig till liknelser och metaforer.
Det är ju också lönlöst att i konsten ställa upp regler för hur något ska göras, för då
riskerar man bara att en konstnär ställer sig upp likt en Picasso och säger "varför inte
tvärtom?" Jag gillar avancerad, metaforisk poesi som den hos Mikael Strunge, Edith
Södergran och Bertil Malmberg, för att nämna några av mina favoritpoeter. Bra
metaforpoesi är bättre än dålig konkret. Men när en poet lyckas säga det han ska utan
krusiduller, med ett enkelt, konstlöst språk, ja, då är det svårslaget, "sobert en hårsmån
från smärtgränsen" för att tala med Harry Järv. Har jag att välja mellan bra
liknelsemättad poesi och bra enkel dito, väljer jag nog det senare. Som William Carlos
Williams' "Att nalkas en stad":
Färdig med världen snart -
tröttnar jag aldrig på dessa gators
mysterium: de tre korgarna
med torkade blommor i det höga
barfönstret, måsarnas flykt
över fabriken, den smutsiga
snön - ödmjukheten hos snön som
försilvrar allt och
trampas till och randas av nötning - men
faller igen, de tysta fåglarna
på himlens stilla trådar, vingarnas
virrvarr då de lyfter
32