Skallet från den kapitolinska varginnan

halsband, sablar, smycken och annat småkrafs. När Alexander kom dit var detta
utplundrat, men han lät återställa kammaren till sin forna prakt. Mausoleet i sig finns
ännu kvar men allt innehåll är nu borta sedan länge.
2. Ung gud
Alexander var ung, bara 23 när han drog i fält mot Perserriket. Han vann seger på seger
och besökte i Egypten ett orakel tillhörigt en viss Zeus-Ammon, som hälsade honom
som sin son. Exakt vad detta innebar har man tvistat om, kanske sa oraklet ”min son”
till alla som kom dit, men Alexander tolkade det hela bokstavligt. När så perserna
definitivt besegrats vid Gaugamela tillföll honom hela storriket med alla sina
rikedomar, och därtill hälsades han av sina asiatiska undersåtar med traditionellt
knäfall, ansiktet mot jorden och allt det där. Perserna betraktade inte sina kungar som
gudar sägs det i en not i min Plutarkosutgåva, men Alexander måste i vart fall acceptera
dylik hälsning, det måste han som storkonung göra; att det retade makedonerna är en
annan sak.
Han var världens herre eller trodde sig vara det, styrandes över hela Mellanöstern
plus Grekland, därtill mottagandes sändebud från diverse småfolk som romare, skyter
och kartager. Detta var hans välde, och vad gäller övriga länder så trodde man inte då
att Indien var så stort som det verkligen är, och Kina visste man inte ens att det fanns.
Världens kung vid trettio år, utnämnd till gud av ett orakel, och därtill hade en filosof
vid namn Anaxarkos sagt honom att allt en kung gör är rätt; inte undra på om han
började lätta från jorden. Det kunde börja komma drag av arrogans över honom, av
måttlöshet, men när Indien skulle erövras vägrade så hans män att följa honom och han
återvände lätt modstulen till Mesopotamien, rikets kärnland. Väl där planerade han nya
fälttåg, bland annat att segla runt Afrika, men döden hann ikapp honom.
Alexanders mål var att kriga och var ett fälttåg avslutat så skulle det följas av ännu
ett; att formulera en politisk grundval för sina företag låg däremot inte för honom.
Målet för fälttåget mot perserna var ju också lätt primitivt, hämnd för Perserkrigen
halvtannat århundrade innan; saken må ha legat i tiden men en stor härskare måste vara
lite mer än bara krigare, vilket Alexander stundom tycks reduceras till. Han anfaller
Perserriket och besegrar det, och vad ska han göra då? Jo, nu gäller det att bringa den
perser till rättvisa som dödat Darius under dennes flykt; vips har Alexander förvandlats
till Perserrikets beskyddare från att ha varit dess värste fiende. Så fångar man denne
Bessos men fälttåget går vidare; satrap efter satrap träffas på vilka får standarddirektivet
"fortsätt som ståthållare" såvida denne inte misskött sig, då byts han ut.
Vad jag vill ha sagt är: Alexander skapar inget nytt, han bara kör i uppgjorda banor,
far Perserriket runt och konsoliderar vad som en gång Kyros och hans efterträdare
skapade. Inte ens Indusdalen hade lämnats fritt från dessa persiska imperiebyggare;
Punjab erövrades till exempel av Darius någon gång före 500 f Kr vet jag berätta. Nog
48