Skallet från den kapitolinska varginnan

grund av sin förmåga att recitera Euripides. Dylika upplysningar är vad som ger
Plutarkos' texter guldkant och jag återkommer till honom.
Ännu en grekisk historiker var Xenofon som skrev om ett fälttåg han varit med om,
ett misslyckat försök att fälla Perserriket över ända i slutet av 400-talet f Kr; den del jag
läst handlar om återtåget hem till Grekland för den legoarmé det gäller, "de tappra 10
000". Den här ska man läsa om man vill ha en dag-för-dag-skildring av ett fälttåg, i så
måtto en antik motsvarighet till Omar Bradleys "A Soldier's Story" där hans europeiska
fälttåg tecknas med tämligen jordnära perspektiv. Xenofon har kallats den bästa antika
fälthandboken; ett exempel härpå är bland annat fjärde boken då en viss höjd ska tas,
där Xenofons yrkande på att man borde formera styrkan på kolonner istället för på linje
är exemplariskt enkel och klar, krigsskoleaktig om man så vill.
Intressant i Xenofon är annars att man på återtåget från Mesopotamien träffar på
Nineves ruiner, assyrierrikets gamla huvudstad. Av den bibliske Nahum kunde man tro
att av staden inte lämnats sten på sten, men så var det alltså inte. Detta skildras i
Xenofons tredje bok.
Om puniska krigen och Rom mot Makedonien kan man läsa hos Polybios. Ur
krigsvetenskaplig synvinkel är denne den mest trovärdige antikhistorikern säger
Connolly; Livius, som utgick mycket från Polybios' verk, var i jämförelse bara en
"armchair historian". Betecknande är bland annat hur Polybios om slaget vid
Kynoskefalai säger att makedonierna vid ett moment fällde sina lansar, helt enligt den
taktiska normen, men detta har Livius i sin XXXIII:e bok feltolkat som att de la ner
sina lansar, med ad hoc-förklaringen att de var för tunga att slåss med.
Som läsning betraktat känner jag lika lite för Polybios och Livius, deras texter
framstår för mig som "halvlevande"; det är sådant man kan läsa om man inget annat har
för stunden, men inget man drömmer om att läsa direkt. Vad gäller Livius så besatt han
väl viss utblick, men den tröttsamma huvudtendensen i hans verk är ändå att Rom alltid
har rätt, romarna är evigt fredsälskande och fienden har alltid fel, alla ska hänge sig åt
Roms goda vilja så blir allt bra... Det är bokstavligt talat segrarnas historieskrivning
som jag varit inne på tidigare. Därför kan man till exempel glömma Penguins "Rome
and the Mediterranean" (Livius' bok XXXI-XLV); annars är väl denne Livius bäst i
början när han berättar om Roms äldsta tid, då han inte hade så mycket källor att följa
så det var fritt fram att hitta på (q v Penguins "The Early History of Rome"). Den
moderne historiker som tycker detta låter som helgerån, ska alltså komma ihåg att
regeln för antikens historiker var att de skulle hitta på, de skulle fylla ut sitt narrativ
efter eget skön; de var som sagt lika mycket berättare som forskare.
Vad gäller påhittade scener finner vi en berömd sådan hos Polybios. Det är från det
tredje puniska kriget då Scipio Aemilianus ser det brinnande Kartago och reciterar
Homeros, "en gång kommer den dag då det heliga Ilion faller", detta efter att själv ha
beordrat stadens ödeläggande. Men, säger författaren, Scipio hade här haft Rom i
36