Skallet från den kapitolinska varginnan

men han kunde inte visa måtta i ära eller omsorg om sitt byte." Och i bok XIV sägs att
Nero gav gåvor till vissa ur riddarklassen, "men gåvor från en som kan befalla har
mycket av tvång i sig". Elegant.
Ej att förglömma är Tacitus' "Germania", ej en historiebok i egentlig mening men en
läsvärd etnografisk studie över grannfolket germaner, dessa ädla vildar. Läs om
bärnsten, älgjakt, "sälmänniskor", underliga kultbruk med mera med mera. Förra halvan
av boken behandlar germaner i stort och den senare olika germanstammar varibland
svear, första gången vi nämns i världslitteraturen.
Från Tacitus är steget inte långt till Suetonius. Denne skrev biografier över Caesar
och de följande kejsarna från Augustus till Domitianus, inklusive Tiberius och Nero.
Att detta skulle vara giftskåpslitteratur har jag svårt att förstå, en och annan pikant
upplysning bestås man men någon veritabel porr är det ju inte. Dock ska medges att de
könsrelaterade upplysningarna livar upp texten, de "är en stimulerande tillsats" som
Lagerström säger i förordet till sin Suetoniusutgåva. - Suetonius är lättläst, en klart
disponerad herre som inte far ut i ointressanta sidospår; livsbanorna rullas upp enligt
mönstret föräldrar, födelse, ungdom, kejsarkarriär och vissa personliga särdrag, och på
det någon form av karakterisering av personen som sådan. Detta är det ungefärliga
upplägget av Suetonius' porträtt men det blir sällan schematiskt eller som ett protokoll;
författaren har förvisso öga för den upplysande detaljen, som att Domitianus gillade att
ta en promenad på någon avskild plats före sänggåendet, att Augustus hade fula tänder
och att Caesar var tunnhårig, så pass att han lät kamma fram det glesa håret mot
hjässan. I en kursbok jag en gång läste kallades detta drag hos Suetonius för irrelevant;
jag kallar det tvärtom essentiellt, "bilden som säger mer än tusen ord".
Suetonius är lite rapportmässig och har föga av epiker över sig (vilket å andra sidan
gör att han sällan tycks hitta på, vilket kanske glädjer den kritiskt lagde). Suetonius är
hur som helst rik på fakta och upplysningar; näst efter Plutarkos är nog Suetonius den
historiker jag refererar mest till denna bok, möjligen med konkurrens av Herodotos.
Ungefär samtida med Suetonius var greken Arrianos som skrev en biografi över
Alexander den store. Detta är i huvudsak en krigshistoria, renons på den mytiska
resning som präglar en Plutarkos' Alexanderporträtt, men ändå läsvärd och med en del
annat att pigga upp narrativet, som vissa anekdoter som ej återfinns hos Plutarkos,
kulturhistoriska notiser om Indien och så vidare. Minnesvärd är också skildringen av
belägringen av en kuststad i Mindre Asien; försvararna flyr simmande, och soldater
med en viss typ av stora sköldar sätter sig i dessa och paddlar iväg. Det tycker jag var
en rolig bild.
3. Plutarkos
Hela tiden i denna min redogörelse har namnet "Plutarkos" dykt upp, och nu är det dags
att övergå till honom.
38