Skallet från den kapitolinska varginnan

"Pengar luktar inte" - bevingade ord och berömda repliker
1. Athenare, spartaner
Behövs det en inledning till en artikel om bevingade ord, ”stålblanka citat” av romare
och greker? Det kanske det gör, och i så fall: härmed en artikel om antika bevingade
ord, sådana där eleganta repliker som antikens människor hade en sällsynt förmåga att
sprida omkring sig. Vi börjar i det gamla Grekland och ser vad athenare och spartaner
bidragit med härvid.
I Herodotos' åttonde bok berättas till exempel hur Athen skapat sitt imperium under
Perserkrigen; Themistokles seglar då till Andros en gång för att uppbära en viss avgift,
pressa staden på pengar helt enkelt.
- Bäst att ni betalar, säger han till staden, för vi athenare har stöd av de mäktiga
gudarna Övertygande och Tvång.
- Så bra, säger andrierna. Själva har vi bara två värdelösa gudar, Fattigdom och
Oduglighet, så vi kan inte ge er några pengar...
Det var, kan man säga, ett exempel på humorn som den underlägsnes vapen. Vad
gäller andra repliker från det klassiska Athen kan man ju nämna politikern Thukydides,
ej att förväxla med historikern med samma namn. Denne politiker Thukydides fick en
gång frågan vilken av honom och Perikles som var den bäste brottaren, på vilket han
svarade:
- Varje gång jag bryter ner honom slår han mig genom att hävda att han aldrig var
nere, och han kan till och med få åskådarna att tro det!
Detta kan åskådliggöra grekernas talang för advokatyr, ordvrängeri. Mer i den stilen
finner jag i en episod i Alexanders' liv; makedonska armén befann sig i Persien, och en
viss Kassander försvarade sig mot några personer som anklagade hans far Antipater för
något. Alexander avbröt honom då och sa: "Vad menar du? Säger du att dessa män inte
lidit något ont, utan har rest hela vägen hit för att komma med falska anklagelser?"
Kassander svarade då att blotta faktum att de rest så långt från dem som skulle kunna
motsäga dem, kunde tala för att anklagelserna var falska. Alexander skrattade då och sa
att detta påminde honom om vissa av Aristotels' sofismer vilka kunde användas på
endera sidan av en fråga, både för och emot.
Ännu ett exempel i genren är detta, givet av Bjöl/Hjortsö. På 100-talet f Kr hade
Rom underkuvat Hellas och inbjöd diverse av dess kulturidkare för att förgylla Rom,
bland annat en filosof som hette Karneades, ansedd som tidens skarpaste hjärna och
bäste talare:
Han fick företräde för senaten, som han lovade en serie föreläsningar över ämnet
rättfärdighet. I den första skildrade han entusiastiskt rättfärdigheten som den enda
hållbara grundvalen för staten och lagarna. Därpå bevisade han att rättfärdigheten
var en utopi, för om den fanns i verkligheten skulle romarna göra avkall på sina
6