Skallet från den kapitolinska varginnan

nuce den romantiska uppfattningen, att både konsten och naturen skapa med
idéerna som mönster. Vad naturen ofta låter oss ana uttryck i en dunkel
skrift, läsa vi klart i konsten.
Vad som menas är alltså att konstnären med sin själ svingar sig från lägre, betingade
nivåer till högre, obetingade, vilket möjliggör seende av "det evigt objektiva i det
timligt subjektiva" för att tala med Kandinsky. Ska man föra resonemanget utöver
konsten kan sägas att hela detta Plotinos' skiktande av verkligheten i nivåer, hypostaser
(ordagrant "underavdelningar") är synnerligen klargörande. Överst har vi det Ena,
urkällan för all verklighet och allt liv, så följer förnuftets nivå (noûs) där de eviga
idéerna finns, så kommer själens nivå (psychê) och sist materiens (hylê). Poängen i det
hela är att man som människa dels kan vistas i materiens värld med liv och lust, men på
ett ögonblick lämna den för mer upphöjda aktiviteter i abstraktionernas värld. Hurdå?
Låt säga att man ena ögonblicket sitter och smörjer kråset med en hamburgare med
pommes och bananmilkshake, för att så blicka ut genom fönstret, se stjärnorna och
börja fundera över möjligheten av liv i universum...
Eller varför inte exemplifiera det hela med att man ser en affisch med en läcker
fotomodell, tänker "aktare' vilken toppsnäcka!", för att ögonblicket efteråt säga sig själv
"varför inte tvärtom" och tänka "syster"... Med de plotinska hypostatserna i bakhuvudet
blir dylika ontologiska lappkast inget märkligt, utan bara exempel på hur själen än kan
vistas i materiens mörker, än glida upp i högre sfärer för sublima reflektioner. Det finns
inga spärrar mellan nivåerna; som sagt var det Ena källan till allt liv och detta liv
sipprar ner till andliga och själsliga nivåer, ja ända ner till materien, för annars skulle
allting vara dött. Samtidigt kan det medvetna livet anträda färden uppåt, till andliga
nivåer, stifta bekantskap med idéerna på vägen och slutligen nå det Ena. Tycker någon
"det Ena" är en alltför vag abstraktion för den högsta verkligheten, kan nämnas att
Plotinos stundom satte "Gud" som synonym till den.
Om Plotinos skulle man kunna säga mycket – för mycket. Risken med ett system
som hans är nämligen att man blir helt uppslukad av det, finner svar på bokstavligen allt
mellan himmel och jord: verklighetens natur, varför det sköna är skönt, varför det finns
ondska, vart man tar vägen när man dör och så vidare. Plotinos har behandlat allt detta,
har skapat en sammanhängande modell av verkligheten, men problemet är att den
förblir en tankeprodukt för den som inte accepterar grundantagandet: att verklighetens
sanna natur är andlig och inte materiell. Och materialism tycks, trots vissa tendenser i
andlig riktning på senare tid, vara det förhärskande paradigmet i samtidens credo.
Således är risken stor att man talar rakt ut i luften om man fördjupar sig i metafysik som
den plotinska.
Själv anser jag Plotinos' filosofi är mycket klargörande, mer givande än Platons
spekulationer som man matats med i olika sammanhang; Plotinos bygger förvisso det
44