Skallet från den kapitolinska varginnan

kärlek för varandra. Länge trodde man att hela dikten var en enda metafor över
människans kärlek till Gud, men enligt Alf Henrikson i "Bibliska historier" är det inte
så, det är en världslig kärleksdikt och inget annat.
... grönskande är vårt viloläger.
Bjälkarna i vår boning äro cedrar,
och cypresser vår väggpanel...
- - -
(Mannen till kvinnan:)
... se, vintern är förbi,
regntiden är förliden
och har gått sin kos.
Blommorna visa sig på marken,
tiden har kommit, då vinträden skäras,
och turturduvan låter höra
sin röst i vårt land.
Fikonträdets frukter begynna att mogna,
vinträden stå redan i blom,
de sprida sin doft...
- - -
Min vän har gått ned till sin lustgård,
till sina vällustrika blomstersängar,
för att låta sin hjord beta i lustgårdarna
och för att plocka liljor...
- - -
Kom, min vän;
låt oss gå ut på landsbygden
och stanna i byarna över natten.
Bittida må vi gå till vingårdarna,
för att se
om vinträden hava slagit ut,
om knopparna hava öppnat sig,
om granatträden hava fått blommor...
Kanske är jag sträng i överkant, men som jag sa nyss: har poeten en liknelse på
tungan må han väl använda den. Jag vill inte här ställa upp någon lag som förbjuder
användadet av liknelser i poesin, vanliga "som"-liknelser eller andra, det vill säga
metaforer. (En defintion på den förra kan annars vara "min älskling du är som en ros",
medan "min älskling du är en ros" för sin del är en metafor.) Men att jag tar upp ämnet
beror på att vissa tycks hävda att sökandet efter liknelser är poesins mål och mening,
framför allt vår ärade modernism sägs ju leva och dö med ansamlandet av bilder, bilder
24