Skallet från den kapitolinska varginnan

Säkert var Demosthenes heroisk som få, men vad få vet är att han tog emot mutor
från Persien; guld flöt från Persien till Grekland i en veritabel stormflod dessa år säger
Plutarkos. Demosthenes kunde helt enkelt inte motstå anblicken av guld.
En pregnant anekdot ställer de två mot varandra, strategen och talaren. Demosthenes
sa nämligen en gång sa till sin vedersakare:
- Endera dan, Fokion, kommer athenarna att slå ihjäl dig i ett anfall av raseri.
- Och dig, svarade Fokion, när de återfår sansen...
Fokion var general och Demosthenes talare och Plutarkos har tecknat dem båda,
men det är slående hur många snitsiga repilker han återger av den jordnäre Fokion och
hur få, ja ingen av den föregivet briljante Demosthenes. Förklaringen torde vara att
Demosthenes bara reciterade inövade tal, han saknade begåvning för repliken som
stundens ingivelse. Fokion åter var en ”typisk militär” som hade föga sinne för retorik
as such; en gång sågs han stå och fundera inför ett tal han skulle hålla, och på en väns
fråga vad han tänkte på sa han bara att han funderade på hur han kunde korta ner talet
han skulle hålla. Detta är själva motsatsen till uttänkt, förförisk retorik, men samtidigt
ansåg ju Cicero att retorikens huvudregel var "res, non verba", saken, inte orden i sig
var det viktiga, och i så fall var Fokion en god retor. Annars kan denna tanke på att det
man säger ska göras med minsta möjliga antal ord bli något av en militär tvångstanke,
det kan bli ordergivningsmässig knapphet över det hela.
Vid tiden för kriget mot makedonerkungen Antipater (det så kallade Lamiakriget)
avrådde Fokion athenarna från krig. Men skulle då aldrig tiden komma då Fokion skulle
tala för krig? frågade sig någon, på vilket Fokion svarade:
- Jodå, Athen kan gå i krig när de unga männen vill lära sig disciplin, de rika ger
bidrag och demagogerna slutar förskingra allmänna medel...
Detta är för mig en slående bild av Athen under dess nedgångstid, ett Athen som
Fokion mer eller mindre ständigt förhöll sig nedlåtande till; istället beundrade han
Sparta likt många andra stränga athenare: Aristides, Kimon, Xenofon... Fokion
förväntade sig inget av Athen, och en gång när något han sagt i folkförsamlingen
orsakade stormande applåder, sa han till sina vänner: "Har jag argumenterat för fel sida
utan att veta om det?" Det kan påminna om Oscar Wilde: "Så fort jag får medhåll tvekar
jag om jag har rätt"...
Fokion dödades på order av Athens styresmän eftersom den dåvarande makedonske
härskaren ville det; anklagelsen var att Fokion gått Makedoniens ärenden under
Alexanders tid, förått sin stat, men att Athen nu skulle återfå sin gamla frihet;
synnerligen listig argumentation. När Fokion skulle avrättas var emellertid giftet slut
eftersom han skulle avrättas sist av en skara, giftblandaren vägrade ordna mer gift
såvida han inte fick betalt. Men Fokion ordnade betalning via en vän och kunde så själv
tömma giftbägaren till slut; han fick, kan man säga, själv betala det rep med vilket han
skulle hängas. Detta sagt i parentes.
8