Skallet från den kapitolinska varginnan

Krösus benådades och blev sedan en god rådgivare åt Kyros i hans fortsatta
erövringar i Mellanöstern. Redan vid kapitulationen, i Lydiens huvudstad Sardes, kom
Krösus med ett bra råd; de persiska soldaterna höll nämligen på att bränna ner staden,
men Krösus sa åt Kyros att detta var dumt eftersom de ödelade sin egen egendom,
landet var ju deras efter segern. Kyros tog rådet ad notam och stoppade nerbränningen.
Detta kan erinra om brännandet av det persiska kungapalatset i Persepolis som
Alexander råddes till under en våt fest i denna stad; man skred till verket, men enligt
Plutarkos är de flesta historiker ense om att han snabbt ångrade sig och lät släcka elden,
om av samma skäl som Kyros vid Sardes eller inte ska jag låta vara osagt. Man tänker
här också på rödgardisterna som stormade Vinterpalatset, började plundra men sedan
fick tillsägelse av någon i styrkan att sluta för allt detta var ju folkets egendom nu.
Detta enligt John Reed.
Det gällde frågan om kapitulerande kungar, och ännu en sådan episod hos Herodotos
finner vi när Kambyses, Kyros efterträdare, intagit Egypten (tredje boken). Kambyses
ville då förödmjuka dess kung Psammenitus vilket gjordes genom att dennes dotter
kläddes som slav och fördes i procession framför honom med andra adelsflickor,
bärandes vatten. De övriga egyptiska dignitärer som såg på grät vid åsynen men
Psammenitus sa inget, bara böjde sig mot marken i tystnad. Så kom ett följe med
kungens son och två tusen andra, med betsel runt munnarna och bundna med rep, men
återigen var Psammenitus orörlig.
Därefter råkade en gammal bekant till Psammenitus strosa förbi, en som brukat äta
vid hans bord men som senare ruinerats och nu var tiggare. Vid åsynen av denne brast
Psammenitus i tårar. Hur kom det sig? frågade man kungen, och han svarade att hans
sorg vid åsynen av dotter och son var för stor för tårar, men att han inte kunde annat än
gråta vid åsynen av en gammal vän som förlorat sin rikedom och blivit tiggare. Detta
rapporterades till Kambyses som rördes av det hela och sedan började behandla
Psammenitus väl. (Emellertid gjorde denne uppror senare, det hela upptäcktes och han
tvingades att dricka en bägare oxblod. Han avled på stället.)
Så kan man ju nämna Perseus' kapitulation efter tredje Makedonienkriget, som jag
varit inne på tidigare. Romarna hade segrat vid Pydna, invaderat Makedonien och till
slut fångat dess kung. Iklädd mörka kläder och endast i sällskap av sin son fördes han
inför romarna; man förundrades av synen, bröstade sig med vilket byte detta var, det
största någonsin, en härskare på vilken glansen från Filip och Alexander den store föll.
När Perseus ställdes inför konsuln frågade denne varför han startat kriget, vi romare
ville dig ju bara väl? Men Perseus bara stirrade ner i marken en lång stund och grät. Så
frågade konsuln igen varför han valt ovänskap med romarna, så starka i krig och
godhjärtade i fred, men åter blev svaret tystnad - med rätta, får man säga, för det är
omdiskuterat på vilka grunder romarna egentligen gick i krig med Makedonien denna
50