Skallet från den kapitolinska varginnan

Om våren granatträden stå i blom
och kydoniska aplar, som bäckarnas våg
bevattnar från nymfernas orörda lund,
och vinstockens blomknoppar växa och frodas
av rankornas skyddande lövverk beskuggade.
(övers Emil Zilliacus)
So what? tänker kanske någon, så där ser väl all antik poesi ut? Ånej, för sedan en
viss Aristoteles hävdade att metaforen är lyrikens mål förföll all diktning, allt blev till
ett krystat sökande efter liknelser; att låta tingen tala som i exemplen ovan var det inte
tal om längre. Dessa torde ha skrivits under arkaisk eller tidig klassisk tid; Aristoteles
åter verkade på 300-talet f Kr, i skarven mellan klassisk och hellenistisk tid, och vi
återkommer till honom.
Man brukar dela in grekisk lyrik dels i körlyrik, dels i visa; båda sjöngs till lyra, på
vilket sätt vet vi nu inte eftersom antikens musik för oss gått helt förlorad. En diktare i
visgenren var i alla fall Sappho (600-talet f Kr), av vilken jag hittat två citervärda
fragment ur nämnda antologi, formfulländad mimesis: det är verklighetsbeskrivning,
miljöskildring utan krusiduller, liknelser och annat otyg, men med poetisk klang:
Hastigt bleknar stjärnornas ljusa strålglans
kring den fagra månen, när denna låter
ned på jorden strömma sin fullhets klara, silverne skimmer.
- - -
Här kring källans sorlande våg en vindils
svala viskning drar genom apelkronan,
och från bladens sövande prassel duggar över oss dvalan.
(övers Emil Zilliacus)
Termen "fragment" överutnyttjas om antika texter; det är visserligen så om denna
Sappho att man hittat ofullständiga texter av henne, men de nyss citerade dikterna har
ju inget fragmentariskt över sig, nej de är så fulländade de kan bli, såväl stil- som
verkmässigt: det är färdiga, kompletta, helt fullbordade poem. Här kommer jag också
att tänka på athenaren Solons versifierade visdom som alltid kallas "fragment" men som
inte alls är det, det är aforismer och inget annat. Uppmärksam på detta faktum blev jag
av Friedrich Georg Jünger, när han om filosofen Herakleitos' texter sa att dessa inte är
de fragment som de alltid karaktäriseras som utan just aforismer.
En annan svensk antologiserie kom på 20-talet, redigerades av Fredrik Böök med
flera och hette "Världslitteraturen". Ur dess femte del som ägnas grekisk poesi hittar jag
en smärre guldgruva för verklighetsbeskrivande poesi, nämligen idylldiktaren
Theokritos. Denne hade sin höjdpunkt 280-260 f Kr i det hellenistiska Egypten, hos
dess kung Ptolemaios närmare bestämt. Theokritos var född på Sicilien, "herdarnas ö",
26