Skallet från den kapitolinska varginnan

Kungar och andra krönta huvuden
1. Alexander
En kung är en sådan som gör kungliga saker. En kung är en kung är en kung...
Att skildra antikens kungar, monarker och liknande är ett stort projekt, ett
forskningsområde som är svårt att avgränsa; den akuta risken är att man ägnar sig åt
cirkelresonemang som ovan. Så istället för att slå fast några teser som jag sedan
försöker bevisa, tar jag och beskriver några typfall och gör reflektioner under resans
gång, så får vi se var vi hamnar. Det första typfallet blir Alexander den store.
Mycket har skrivits om Alexander och redan under antiken fanns en viss debatt
huruvida han var god eller ond. Visst övervägde eulogierna men det saknades för den
skull inte låga handlingar på hans konto. Till exempel var det ju när hans vän Hefaistion
var febersjuk; läkaren ordinerade denne sträng diet, men som den tuffe makedonier
Hefaistion var kunde han inte avhålla sig från frukost på fågel och en kanna vin en dag.
Hans feber steg snabbt och snart var han död.
Alexander blev utom sig och lät döda den helt oskyldige läkaren. Sanningshalten i
detta kan ju ifrågasättas, men den styrks i mina ögon av att den berättas av Plutarkos,
som ju enligt uppgift ville måla ett idealiserat porträtt av Alexander; om den vore
osann, varför då ta med den? - Ja, detta är en fläck på det alexandrinska banéret, tecken
på barbariskt handlande, hämndbegär på en oskyldig. Och därmed kan han ju inte bli
idealkung, kan inte träda ut på de elyseiska fälten med andra legendarer ur sagans värld;
ett uselt dåd räcker för att mytkraften i ett namn ska falna.
Vi går vidare. En gång under en våt fest grälade Alexander med generalen Kleitos
som bland annat kritiserade honom för högdragenhet. Det var nära till blodvite men
man lyckades skilja de båda, och Kletios övertalades av sina vänner att gå och lägga
sig. Men snart kom Kleitos tillbaka genom en sidodörr och sa något dräpande;
Alexander tog då ett spjut från en av sina livvakter och genomborrade Kleitos med
detta. Att dräpa en huskarl när man är berusad är knappast lovvärt, men till Alexanders
heder ska sägas att han ångrade sig efteråt, höll sig gråtande i sina kvarter hela natten
och den följande dagen. Men att Alexander kunde föröva dådet mot Kleitos på det sätt
som skedde är inte förvånande, för han var ganska glad i ädla drycker; Plutarkos
försöker hävda motsatsen men tecknar samtidigt bilden av en som när det gällde kunde
dricka i timmar, och sedan ligga och sova hela nästa dag...
Ytterligare annat på Alexanders minuskonto är en episod under det indiska fälttåget;
några tillfångatagna legosoldater hade lovats fri lejd men överfölls senare och dödades.
Så var det Thebes uppror innan det persiska fälttåget; det slogs ner, befolkningen såldes
som slavar och staden jämnades med marken. I och för sig var förslavning av besegrade
upprorsmän kutym i antik tid, men att helt rasera en stad ansågs vara en
46