FRAMTID

STADSBYGGNAD
KRÖNIKA | STADSBYGGNAD
PÅ JAKT EFTER EN
NATIONELL BOSTADSPOLITIK
Sverige har en stolt tradition av framsynt bostadspolitik.
Men idag hamnar vi i skamvrån. Alla pratar bekymrat om
behovet av fler bostäder. Men tyvärr kan vi inte se röken av
en sammanhållen nationell bostadspolitik.
I den svenska samhällsdebatten har bostadsbristen under lång
tid varit ett stående tema. Det byggs för få bostäder. Konsekvenserna
är påtagliga för svensk ekonomi. Företag på tillväxande orter
har svårt att hitta arbetskraft. Som om inte detta vore nog ser vi
nu en flyktingvåg som ytterligare sätter press på bostadsmarknaden.
Om vi inte kan hantera denna utmaning väntar något jag vill
karaktärisera som en katastrof. Tillväxten på utvecklingsorter
kommer att hämmas. Och jag fasar för scenariot att nyanlända
flyktingar mer än temporärt kommer att hamna i tillfälliga boenden
eller hos släktingar som redan i dagsläget är trångbodda – i områden
som utmärks av utanförskap. Det vore en säker resa mot ett Sverige
med ett flertal Molenbeeks.
Hur hanterar vi då denna utmaning idag? Inte särskilt väl vill jag
hävda. Regeringen stoltserar över att man brutit en trend och tillskapat
resurser för byggande av små miljövänliga bostäder. Det är
utmärkt, men otillräckligt. Vad som behövs är något helt annat.
Det jag efterlyser kan bäst förstås i ett historiskt perspektiv. I
den akuta bostadsbrist som uppstod i början av 1960-talet blev det
uppenbart att små justeringar av regelverken och punktinsatser
inte var lösningen på problemet. En ny samlad bostadspolitik som
gav nya villkor för bostadsbyggande lades fast. Vi ska förstås inte
kopiera lösningarna från 1960-talet, men väl lära av dem.
Ronja Rövardotter lärde oss att när man står inför en ravinklyfta
(”Helvetesgapet”) kan man inte ta sig över steg för steg. Man måste
ha modet att hoppa. Vi befinner oss nu vid ravinkanten! De små
stegen kommer inte, hur vällovliga de än är, att lösa problemet.
Det som krävs är en samlad nationell strategi. Vad är då
problem et? Det handlar om att ta ett helhetsgrepp och att förstå att
ett flertal olika regelverk och heliga kor måste ifrågasättas. Vi måste
våga prata om marknadsanpassade hyror, även om det knappast gör
de röda partierna glada. Vi måste ifrågasätta det kloka i avskaffandet
av fastighetsskatten trots att sannolikt stora delar av KD inte
skulle ’göra vågen’, etc. Varje regelverk har sina försvarsadvokater.
Det duger inte!
Nu är det skarpt läge! Vi står inför stora utmaningar. Lösningen
ligger i politiskt mod att våga lämna gamla positioner. Jag vill se en
nationell samling där vi med insikt om stundens allvar är beredda att
diskutera marknadshyror, fastighetskatt,
reavinstbeskattning, ränte avdrag,
byggmoms och hushållssubventioner.
Då – men först
då – tror jag vi kan få en
bostadspolitik som kan
skapa de incitament
som är nödvändiga för
möta de utmaningar
bostads marknaden
står inför. n
GÖRAN CARS
PROFESSOR I SAMHÄLLSPLANERING, KTH
FASTIGHETSNYTT 6/2015 | 51