Pohjanmaan Opettaja 1/2018

Osaamistason
nostaminen vaatii
satsauksia
S
uomessa on koulutusta pitkään
pidetty lähes itseisarvona. On
ajateltu, että riittävä koulutukseen
resursointi antaa jokaiselle lapselle ja
nuorelle mahdollisuuden kasvaa ja
oppia omista lähtökohdistaan sellaiseen
mittaan kuin omat kyvyt antavat
myöten. Koulutukseen panostaminen
onkin ollut yksi keskeisimmistä
Suomen menestystekijöistä.
Yhtenä osoituksena koulutuksen
tärkeydestä säädettiin 1960- ja 1970-luvuilla
kaksi koulutuksellista tasa-arvoa lisäävää lakia:
perusopetus- ja opintotukilaki. Perusopetuslaki
takasi lapsille yhtenevät oppimismahdollisuudet
asuinpaikasta riippumatta. Opintotuki ja
korkotuettu opintolaina mahdollisti paremmat
opiskeluedellytykset toisella asteella ja korkeakouluissa.
Suunta muuttui viime vuosikymmenten lamojen
aikana ja koulutuksesta on leikattu suuria
summia. Perusteena rahoitusleikkauksille on
ollut mm. julkisen sektorin liian nopea velkaantumistahti.
”Talous pitää saada nousuun, minkä
jälkeen on varaa satsata koulutukseen” on todettu
monen päättäjän suusta. Kyseessä on arvovalinta:
talouden tasapainottaminen nähdään
tärkeämpänä kuin lapsiin ja nuoriin panostaminen.
Tämän seurauksena peruskoulun tasa-arvo
on rapautunut ja ammatillinen koulutus on syvässä
ahdingossa.
Olen ihmetellyt moneen kertaan, mitkä
ovat ne (erityisesti pitkän tähtäimen) keinot
talouden vahvistamiselle. Lyhyellä tähtäimellä
leikkaaminen on tehokas keino, mutta talouden
vahvistaminen pitkällä tähtäimellä vaatii
muita lähestymistapoja. Suomella ei ole esim.
sellaisia luonnonvaroja, joiden myynnin avulla
saataisiin julkinen talous tasapainoon. Yksi keskeinen
keino on vientituotteiden jalostusasteen
nostaminen, mikä vaatii nykyisin yhä vahvempaa
osaamista.
Osaamistason nostaminen vaatii satsauksia.
Hyvää ei saa halvalla. Viime vuosien koulutusuudistukset
eivät ole parantaneet koulutuksen
För att öka
kompetensnivån
krävs satsningar
Finland har man länge ansett att
I utbildning är så gott som ett värde
i sig. Man har tänkt att tillräckliga
utbildningsresurser ger varje barn
och ungdom en möjlighet att lära sig,
växa och uppnå en sådan nivå som
den egna förmågan ger förutsättningar
till. Satsningarna på utbildningen
har varit en av de viktigaste framgångsfaktorerna
för Finland.
På 1960- och 1970-talen stiftades
två lagar som ökar jämlika utbildningsmöjligheter
för att påvisa vikten av utbildning: lagen om
grundläggande utbildning och lagen om studiestöd.
Med hjälp av lagen om grundläggande
undervisning garanterades barn jämlika läromöjligheter
oberoende av boendeort. Studiestöd och
studielån med räntestöd skapade bättre förutsättningar
för studier på andra stadiet och i högskolor.
Under de senaste årtiondenas lågkonjunkturer
blev riktningen en annan, och stora summor
har skurits ner på utbildningen. Motiveringen
till nedskärningarna i finansieringen har varit
bland annat den offentliga sektorns alltför snabba
skuldökning. ”Ekonomin måste bli bättre, därefter
kan vi satsa på utbildning” är uttalanden vi
fått höra från många beslutsfattare. Det är frågan
om ett värdeval: att få ekonomin i balans anses
vara viktigare än att satsa på barn och unga. Följden
av detta är att jämlikheten i grundskolan har
vittrat sönder och yrkesutbildningen befinner sig
i en djup kris.
Jag har många gånger förundrats över vilka
metoder (särskilt långsiktiga) som kunde användas
för att förstärka ekonomin. På kort sikt
är nedskärningar ett effektivt sätt, men att stärka
ekonomin på lång sikt kräver andra tillvägagångssätt.
Finland har till exempel inga sådana
naturresurser som kunde säljas för att få den offentliga
ekonomin i balans. En central metod är
att öka förädlingsgraden av exportprodukterna
och för detta behövs allt starkare kompetens.
För att öka kompetensnivån krävs satsningar.
Kvalitet kostar pengar. De senaste årens utbild-
1/2018
3