Views
3 months ago

Pohjanmaan Opettaja 1/2018

Om min väg mot Den här

Om min väg mot Den här kolumnen är inte en vägkarta till framgång för någon som avser att doktorera. Min avsikt är endast att uttrycka några ärliga och högst personliga funderingar kring forskningsprocessen och sådant som bidrog till att jag inte gav upp trots många uppehåll, krokar och återvändsgränder på vägen. Jag tog nämligen det första steget från matematiklärarens värld till forskningsvärlden redan under 1990-talet, men disputerade först i december i fjol med avhandlingen "Skolmatematisk praktik i förändring – en fallstudie". Hör du till den skara mänskor som blir yra i huvudet av höga höjder? Kanske du trots din höjdrädsla någon gång har bestämt att du skall klättra upp på en riktigt hög stege. Du klättrar raskt allt högre och högre upp. Sedan tittar du ner och det svartnar för ögonen. Du är ju såå högt uppe nu!! Stegen svajar, du kan inte backa men hur skall du klara av att klättra vidare?? Om du har varit med om det här eller något liknande så anar du vilka känslor som riskerar slå till under en forskningsprocess. Känslor av upprymdhet och beslutsamhet som finns speciellt i början av processen, men som åtminstone i mitt fall alltmer blandades med förvirring då forskningen redan hade rullat på en ganska lång tid och jag hade grävt ner mig djupt i forskningsarbetet. Doktoranden har kanske, i likhet med mej, redan intervjuat och samlat material tillsammans med lärare och gjort många och återkommande intervjuer med deras elever både under och efter högstadiet. Man har läst in sig på sitt forskningsområde, prövat problemställningar, metodologier och analysmetoder. Datamaterialet har analyserats och problematiserats från alla möjliga håll och kanter och avhandlingstexterna fyller både mappar och papperskorgar. Frågan "när skall du disputera" har börjat kännas pinsam. Och då, bland alla färdiga och nästanfärdiga texter, finns det risk för att den stora yrseln slår till, för mig med en vidhängande ängslan över att den metodologiska ansatsen inte skall betraktas som legitim eller att ens slutsatser skall upplevas som triviala. Man känner sig samtidigt förvirrad, utmattad och uttråkad och frustrerad över sina egna texter. Man är mitt i ett stampa-på-stället– syndrom. Man våndas över alla lösa trådar, över hur texterna sist och slutligen borde tråcklas ihop så att slutresultatet, avhandlingen, skall berätta just den signifikanta berättelse man vill berätta och samtidigt leva upp till de (föränderliga!) akademiska legitimitetskraven. Man vet att det analyserade materialet skulle tillåta en att säga så mycket mera än vad de metodologiska ramarna medger. Någon har helt riktigt konstaterat att "not being able to follow up results, ideas and theories is a constant source of dissatisfaction and frustration for most postgraduates". Ens ansvar att anpassa sig till de formella kraven och balansera mellan objektivitet och subjektivitet börjar kännas kvävande. I den situationen förefaller det mycket mera lockande att göra något annat än att avsluta avhandlingen. Som att läsa ännu en bok eller artikel, eller att skriva om texterna ännu en gång. Eller att skriva ännu en text om något som förefaller superviktigt att betona, men som kanske ändå visar sig vara irrelevant. Dragningen blir stark mot att strunta i alltihop och ägna uppmärksamheten åt sin försummade familj i stället för att i tid och otid sitta som uppslukad och onåbar bakom en datorskärm eller böjd över en text. Men vad är det som får den yra doktoranden att fortsätta och inte låta yrseln bli ett oöverstigligt hinder? Vad var det som fick mig att fortsätta? Incitamenten var av både social och psykologisk natur. För mig hörde stödet från forskningsmiljön och min familj till de främsta. Även om familjen i mitt fall inte varje dag utstötte explicita hejarop (de håller antagligen med om att det själsliga priset jag betalade för min doktorsexamen blev väl högt, jag har inte frågat) så visste jag att de förstod och stödde mitt måste-bli-klarkosta-vad-det-kosta-vill – tänkande. Att inte lämna ett påbörjat arbete på hälft, utan envist sträva vidare, det lärde jag mig redan som barn. Dessutom framstod det som allt tydligare att min 32 1/2018

doktorsexamen fallstudie skulle resultera i en berättelse som var synnerligen viktig att berätta ur skolmatematikens och speciellt ur elevernas synvinkel. Envishet kan löna sig för en doktorand ifall envisheten går samman med insikten om att framgångsrika doktorandstudier inte nödvändigtvis handlar om någon speciell fallenhet, utan mycket mer om målinriktning och realism. Som ny doktorand trodde jag att forskningsprocessen måste resultera i något alldeles unikt, något som ingen annan upptäckt eller förstått. Tids nog lärde jag mig att vägen fram till doktorsexamen främst av allt är en lärprocess som i och för sig betyder hårt och fokuserat intellektuellt arbete, men där arbetet måste vägas upp av perioder med vila för att den ovannämnda yrseln inte skall bli bestående (som den de facto höll på att bli i mitt fall). Den främsta belöning man som doktorand har att se fram emot är av immateriell natur i form av tillfredsställelse över att projektet har rotts i hamn och över att doktorstiteln innebär att de akademiska kretsarna börjar ta ens röst på allvar. Det finansiella utfallet av en doktorsexamen är tyvärr minst sagt magert och betyder knappast att lönepåsen ökar speciellt mycket. Mot bakgrund av dagens effektivitetsinriktade akademiska värld där forskningens produkter och doktorsexamina lyfts fram som inkomstposter framstår min forskningsprocess och dess långsiktiga ansats som en udda företeelse. Men faktum är att det blev just studiens metodologiska långsiktighet som i slutändan erbjuder en trovärdig grund för läsaren att bedöma stabiliteten i dess resultat och slutsatser. Studiens syfte är att öka förståelsen för varför även högpresterande elever riskerar utveckla negativa förhållningssätt till skolmatematik, främst under sin högstadietid. Om du är intresserad av att ta del av studiens resultat hittar du den på adressen https://www. doria.fi/handle/10024/146813 Ann-Sofi Röj-Lindberg, FD, universitetslärare i matematikdidaktik vid Åbo Akademi i Vasa 1/2018 33

Kaupungin tiedotuslehti 1/2009 - Vaasa
Hitsauskoulutusta ammattikoulun opettajille - Kemppi
1. opettaja - the Generation ?uro Students' Award
2013/1 - Etelä-Pohjanmaan liitto
1 - Koulutuksen tutkimuslaitos
Pedagogi 1/2009 - HAAGA-HELIA ammattikorkeakoulu
Pedagogi 1/2013 - HAAGA-HELIA ammattikorkeakoulu
KOULUTUS- JA OHJELMA-TAPAH- TUMAT - Pohjanmaan ...
Opettajien työhyvinvOinti - Opetushallitus
1 Sivistyskeskus SUOMENKIELISEN OPETUSTOIMEN ... - Kokkola
UUDEN OPETTAJAN OPAS - Oaj
Nimellään paikka löydetään Pohjanmaallakin
LAPIN YLIOPISTON OPETTAJIEN KOKEMUKSIA VERKKO ... - Doria
Pohjanmaan maakuntatilaisuus, Vaasa 11.6.2013 - Kunnat.net
Strategiaprosessi - Keski-Pohjanmaan liitto
Uutisposti 10/2010 - Pohjanmaan liitto
Ammatillisen aikuiskoulutuksen tarpeiden ennakointi - Pohjanmaa
Opettajien täydennyskoulutuksen tuloksellisuus - Opetushallitus
1/2006 - Etelä-Pohjanmaan liitto
Strategia-analyysi - Keski-Pohjanmaan liitto
Pohjanmaan erikoiskuljetukset Specialtransporter i ... - NECL II
Mentori tueksi opettajien tvt:n käyttöön Hannu Laaksola otti esille ...
Tekijä: Raivola, Reijo Nimeke: Onko opettaja säilyttävän tehtävänsä ...
keski-pohjanmaan, pietarsaaren ja oulun eteläisen alueen ...
Artikkeli Kestävä kehitys ammatillisen opettajan työssä - Oamk
ammatillisten opettajien pelot omasta riittämättömyydestään ... - Oamk