ForFlytninger i Fortiden

70 Fortid 3/11 På tema 71
Noter
9 Morone, Hellfire Nation, s. 128–131. For meir om tankar
i tilknytning til USA og Tusenårsriket, sjå gjerne: Tuveson:
Redeemer nation.
10 Stanwood, A History of the Presidency from 1788–1897, s. 215.
11 Graebner, Empire on the Pacific, s. 36 og Merk, «Presidential
Fevers» i Merk, The Oregon Question, s. 367.
12 Rud, Den 29. amerikanske kongress og handsaminga av
oregonspørsmålet, s. 13 og s. 21.
13 The Congressional Globe (CG), 4. mars, 1845, s.399–400.
14 Samtlege sitat i dette avsnittet er frå: Journal of the House of
Representatives (JHR), 2. des., 1845, s. 16.
15 JHR, 2. des., 1845, s.22–23.
16 For meir om dette sjå gjerne, Rud, Den 29. amerikanske kongress
…, s. 20–21.
17 Sjå f.eks, Billington, Westward Expansion, s. 514 og Rud, Den 29.
amerikanske kongress …, s. 25 ff.
18 Billington, Westward Expansion, s. 517 ff..
19 Reisetraseen som vart kjent som The Oregon Trail hadde blitt
kartlagt og funnen av pelsjegarar knytt til amerikanarens
John Jacob Astors The Pacific Fur Company. Traseen starta i
Independence, Missouri, og enda opp ved Fort Vancouver.
20 Dietrich, Northwest Passage, s. 175.
21 Fisher, Albion’s Seed, s. 17.
22 Billington, Westward Expansion, s. 528.
23 Sjå til dømes CG, 2. des., 1845, s. 12.
24 Britiske oregoninnbyggjarar hadde i følgje Polk «enjoyed
the protection of British laws and British judicial tribunals»
sidan Parlamentet vedtok «an act for regulating fur-trade, and
establishing a criminal and civil jurisdiction within certain parts
of North America» i juli 1821. JHR, 2. des., 1845, s. 24.
25 Samtlege sitat i dette avsnittet er frå: JHR, 2. des., 1845, s. 24.
26 Fyrste Mosebok 1:28, etter King James Version (1608).
27 JHR, 2. des., 1845, s. 23–24.
28 For ein meir heilskapleg analyse av Polks årsmelding, sjå: Rud,
Den 29. amerikanske kongress …, kap. 6.
29 CG, 27. des., 1845, s. 99.
30 For meir om kampen om taletid, sjå: Rud, Den 29.amerikanske
kongress …, s. 74.
31 CG, 9. feb., 1846, s. 347.
32 For eit utval av denne type argument, sjå følgjande
kongressmedlemmers debattinnlegg (samtlege frå 1846): J.B.
Bowlin i Appendix to the Congressional Globe (ACG), 6. jan., s.
79, C. J. Cathcart i CG, 6. feb., s. 323, J.S. Chipman, i CG, 14.
jan., s. 207, J.D. Cummins, i ACG 7. feb.,, s. 414, C. Darragh, i
ACG 9. feb., s. 171, A.C. Dodge i ACG, 7.feb., s. 345–46, O.B.
Fickling i ACG, 6. feb., s. 175, Giles i ACG 9. feb., s. 80, Grover
i ACG, 26. jan.,, s. 125ff, Hamlin i CG, 12. jan., s. 189, H.W.
Hilliard i CG 6.jan., s. 150, A. Kennedy i ACG 10. jan., s. 210–
11, J.J. McDowell i ACG 5. jan., s. 77, I. Parrish i ACG 6. feb.,
s. 241ff, Sawyer i ACG 3. feb., s. 227, L.H. Sims i ACG 5. jan.,
s. 83ff, Starkweather i ACG 6. jan., s. 387ff, Wick i ACG 30. jan.,
s. 200, Ashley i ACG 3. april, s. 440, Bagby i ACG 10. april, s.
495, Breese i ACG 2. mars, s. 383, Chalmers i ACG 24. mars
s. 556 og Hannagan i ACG 16. feb., s. 313. For meir om
oppstoda av «Manifest destiny», sjå: Pratt, «The Origin of
‘Manifest Destiny’», The American Historical Review, s.795–798.
33 Jf. Darragh i ACG, 9. feb., 1846 s. 171. Sjå også T. Smith i ACG
7. feb., 1846 s. 256 ff. og Toombs i ACG 12. jan., 1846 s. 133 for
fleire «kultiveringsargument».
34 Sjå tildømes: R.M. Hunter i ACG, 10. jan., 1846, s. 91–92 og W.
M. Cocke i ACG, 15. jan., 1846, s. 95
35 ACG, 27. jan., 1846, s. 140.
36 CG, 16. april 1846, s. 680.
37 Howe, What Hath God Wrought, s. 720.
Litteratur- og kjeldeliste
Appendix to the Congressional Globe. Den 29. kongress, fyrste
sesjon, 1845–46. URL: http://memory.loc.gov/ammem/amlaw/
(nedlastingsdato: 31.08.2011).
Bibelen. King James Version (1608), tilgjengeleg på URL: http://
quod.lib.umich.edu/k/kjv/browse.html (nedlastingsdato: 31.08.2011)
og norsk oversetjing frå 1988, Norsk Bibel A/S.
Billington, Ray Allen. Westward Expansion: A History of the American
Frontier. 3.utg., The Macmillan Company: New York, 1967.
Boime, Albert. The Magisterial Gaze: Manifest Destiny and American
Landscape Painting c. 1830–1865. Smithsonian Institution Press:
Washington, 1991.
The Congressional Globe. Den 29. kongress, fyrste sesjon, 1845–46.
URL: http://memory.loc.gov/ammem/amlaw/ (nedlastingsdato:
31.08.2011).
Corrigan, John og Winthrop S. Hudson. Religion in America: An
Historical Account of the Development of American Religious Life.
Pearson Education, Inc.: New Jersey, 2010.
Dietrich, William. Northwest Passage: The Great Columbia River.
University of Washington Press: Seattle, 1996.
Fisher, David H., Albion’s Seed: Four British Folkways in America,
Oxford University Press: New York, 1989.
Graebner, Norman A.. Empire on the Pacific: A Study in American
Continental Expansion. ABC-Clio, Inc.: California, 1983 (1955).
Howe, Daniel Walker. What Hath God Wrought: The Transformation
of America, 1815–1848, Oxford University Press: New York, 2007.
Journal of the House of Representatives. Den 29. kongress, fyrste
sesjon, 1845–46. URL: http://memory.loc.gov/ammem/amlaw/
(nedlastingsdato: 31.08.2011).
Madsen, Deborah L. American Exceptionalism. University Press of
Mississippi: Jackson, 1998.
Merk, Frederic. «Presidential Fevers» i The Oregon Question: Essays
in Anglo-American Dipolomacy and Politics, The Belknap Press of
Harvard University Press: Cambridge, Massachsetts, 1967.
Morone, James A.. Hellfire nation: the politics of sin in american history.
Yale University Press: New Haven, 2003.
Pratt, Julius W.. «The Origin of ‘Manifest Destiny’». The American
Historical Review, Vol. 32, Nr.4, 1927, s. 795–798.
Rud, Nina Maria. Den 29. amerikanske kongress og handsaminga av
oregonspørsmålet 1845–46 : Ein studie i lovgjevande maktutøving.
Upublisert masteroppgåve i historie ved UiO, 2010.
Stanwood, Edward. A History of the Presidency from 1788–1897.
Houghton Mifflin Company: Boston and New York, 1926 (1892),
s. 215.
Stephanson, Anders. Manifest Destiny: American Expansion and the
Empire of Right. Hill and Wang: New York, 1996.
Taylor, Joshua C.. America as Art. Smithsonian Institution Press:
Washington, 1976.
Tuveson, Ernst Lee. Redeemer nation: The Idea of America’s Millenial
Role. The University of Chicago Press, 1968.
Weinberg, Albert. Manifest Destiny: A Study of Nationalist
Expansionism in American History. The John Hopkins Press:
Gloucester, Massachusetts, 1958 (1935).
Resan ut, resan in
Den unge Thor Heyerdahl och det mystiska folket
axel andersson, FilosoFie doKtor i historia
Äventyraren Thor Heyerdahl intar en speciell plats bland kända norska upptäcktsresande.
Han kom efter de stora upptäckternas tid och fick således uppfinna sin egen resa tillbaka
till en mytisk förhistoria där enligt hans egen utsago ett märkligt folk spritt kunskap
och civilisation runt om i världen. Hans sagolika framgångar i utlandet gjorde det
möjligt för honom att etablera sig utanför nationens gränser och bli en sinnebild för den
kosmopolitiske äventyraren. Hans karriär är exceptionell men för att förstå fenomenet
Heyerdahl närmare bör vi studera hans historiska kontext. Det var många vägar som
korsades innan balsaflotten Kon-Tiki drev över Stilla havet 1947.
Ett skepp kommer lastat med kopra. Det är 1908 och en
ung norsk man står vid San Fransiscos hamn, på resa i USA.
Staden bakom honom är sargad efter den stora jordbävningen
för två år sedan men Bjarne Kroepelien, född 1890
i Bergen, är mer intresserad av skeppet och dess last. Kopra
är torkade kokosnötskärnor som kan användas till djurföda
eller pressas och bli kokosolja. Snarare än funderingar kring
det ekonomiska värdet av kopran på segelfartyget som anlände
från Tahiti framkallar dess märkligt härskna lukt en
fascination som skulle förändra hans liv. 1 Kanske var det
också magin i orden «Tahiti» och «Söderhavet» som väckte
drömmen om att «återvända» till paradiset? Allt sedan Polynesien
först utmålats som en sinnlig idyll under slutet av
1700-talet hade så många gripits av samma tanke.
En som visste hur oglamoröst livet var ombord på segelskutorna
som fraktade kopran och söderhavets magi var
Henry Lie från Trondheim, bara ett år äldre än Kroepelien.
Han slet som skeppspojke på en tremastare och var
en av den väldiga norska handelsflottans många fotsoldater.
Kaptenen söp och Lie misströstade. När skeppet
ankom till Marquesasöarna i Franska Polynesien 1909
gömde sig Lie på land. 2 Hans historia liknar författaren
Herman Melvilles som flydde från det hårda arbetet ombord
valfångstfartyget Acushnet när det 1842 ankom ön
Nukuhiva i samma ögrupp (en historia som han skulle
dramatisera i romanen Typee från 1846). Lie hamnade på
den största ön i den södra delen, Hiva Oa. Där hade den
franske målaren Paul Gauguins polynesiska äventyr tagit
slut bara sex år tidigare, ett äventyr som börjat 1891 när
Gauguin för första gången lämnade Paris med sikte på söderhavet
klädd som Buffalo Bill vars cowboycirkus han
hade sett innan resan ut. 3 Marquesasöarna var lika fysiskt
avlägsna som de var psykologiskt närvarande i västlandets
exotiska imaginär. Även en ung trønders arga avhopp var
ytterligare en symbol för tron på något bättre.
Långt ifrån Marquesas men på samma västliga kust av
Nordamerika som Kroepelien hade drabbats av söderhavsfeber
hölls samma år som Lie rymde det sista nybyggarmötet
i den norska kolonin i kanadensiska Bella Coola,
British Columbia. De drygt 150 nybyggarna som pastor
Christian Saugstad, född 1838 i Ringsaker, lett till det avlägsna
området 1894 från Minnesota hade nu integrerats
och utspätts av nya invandrargrupper. Norrmännen med
sina familjer hade lockats till ett område med branta berg
och djupa fjordar som påminde om hemlandet, till ett
ställe där utvandrarens dröm om det nya landet till slut
skulle kunna bli sann. 4 När de anlände på ångaren Princess
Louise fanns det inte ens en kaj. Amerindianerna hjälpte
dem i land med kanoter. 5 Bella Coola skulle inte komma
att bli ett nytt, frommare och nyktrare, Norge. Livet var
långt ifrån lätt i den vilda naturen. Skolläraren Ivar Fougner,
född 1870 i Lillehammer, var en av dem som blev
kvar. Året efter det sista mötet, 1910, skulle han utses till
«Indian Agent» i området, en position han bland annat
använde för att sälja en totempåle till Sverige. 6 Norrmannen
som invandrat sexton år tidigare blev den kanadensiska
statens mäktiga representant bland ursprungsbefolkningen.
Men Fougner glömde inte bort sitt hemland, dit
han skulle återvända.
Kroepelien fick 1918, bara 27 år gammal, till slut en möjlighet
att resa ut till sina drömmars mål: Tahiti. Vid den
tidpunkten var landsmannen Henry Lie redan väl bekant
med Papeete, öns huvudstad. Han hade 1913 blivit supercargo
på skonerten Roberta som seglade mellan de polynesiska
öarna. Lie hade också gift sig med Naomi Layton
på Hiva Oa, barnbarn till den legendariska hawaiianske
missionären James Kekela. På så sätt ärvde Lie plantager
på ön. Kroepelien var redan förmögen och sökte något
annat. Han hittade paradiset och sin egen vahine, Tuimata,
som blev hans fru. Men ödet skulle vara grymt mot
➤