ForFlytninger i Fortiden

72 Fortid 3/11 På tema 73
Kroepelien. När hans dröm väl gått i uppfyllelse kom den
spanska influensan och decimerade öns befolkning. Han
försökte hjälpa till med att organisera sjukvården men fick
se sin älskade Tuimata dö tillsammans med många andra.
Oförmögen att bära en sådan förlust återvände han till
Oslo och livet som vinhandlare. Metodiskt byggde han
sedan upp en av värdens främsta privata boksamlingar om
Polynesien. Den kom bland annat att innehålla en av två
kompletta utgåvor av Gauguins handgjorda tidning Le
Sourire. Söderhavet flyttade in till hans nordliga bibliotek.
Även Lie intresserade sig mer och mer för sitt nya lands
historia och seder. När en vetenskaplig expedition anlände
till Marquesas 1920 från Bishop Museum på Hawai’i så
kunde han bistå arkeologen Ralph Linton med sina kunskaper.
Vid Lies plantage i dalen Paumau på Hiva Oa
växte också biblioteket samt samlingarna av polynesiska
föremål med hjälp av inkomsterna från kopran och en liten
handelsbod. Dalen var hem till förunderliga stenstoder.
Linton beskrev området som förmodligen det arkeologiskt
mest intressanta på hela Marquesas. 7 Lie blev kvar
i denna miljö och på sina ägor trots att han, till skillnad
från Kroepelien, inte hade mycket till övers för de i hans
tycke tjuvaktiga polynesierna. Att han inte återvände hade
sin enkla anledning som han skulle förklara för en ung
besökare från hemlandet, Thor Heyerdahl: «Her er jeg rik.
Reiser jeg hjem, er jeg fattig.» 8
Kroepelien, Lie och Fougner är tre representanter för ett
genom en historia av upptäcktsfärder, handelssjöfart och
utvandring vida berest norskt folk. Deras öden skulle flätas
samman av en person som blev, efter Fridtjof Nansen,
symbolen för den nationella kosmopoliten: Thor Heyerdahl,
född 1914 i Larvik. De tre olika figurerna utgör en
polyfonisk bakgrundsberättelse till Heyerdahls expedition
med flotten Kon-Tiki från Peru till Franska Polynesien
1947, ett av Norge och västvärldens största moderna
äventyr. Deras individuella äventyr var på inget sätt lika
sensationella som Heyerdahls, och de kände förmodligen
inte varandra, men de hjälper oss förstå den kontext som
gjorde Kon-Tiki möjlig.
Heyerdahls uppväxt vid hamnstaden Larvik, skeppsbyggaren
Colin Archer hemstad, präglades av idén om utresan.
Hans föräldrar hade som många från de övre samhällsklasserna
spenderat tid utomlands i sin ungdom,
modern i England och fadern i Tyskland. Att det fanns
en värld bortom den lilla staden fanns det ingen tvekan
om. Den första resan för Heyerdahl gick dock inåt. Under
vistelser i familjens stuga i Hornsjø på Østlandet introducerades
han till den symboliskt laddade fjällmiljön i vilken
Nansen och Roald Amundsen hade härdat sig innan deras
utresor. Det var där som Heyerdahl mötte Ola Bjørneby,
den första av en lång rad personligheter som skulle bekanta
honom med äventyret.
Heyerdahl liknande rikemanssonen Bjørneby 1998 vid
Askeladden (en beskrivning som snarare skulle komma
att passa på Heyerdahl själv) 9 ; Heyerdahls levnadstecknare
Jacoby beskrev Bjørneby mer träffande som «en levendegjørelse
av guttedagenes Tarzan». Bjørnebys far hade
supit bort en förmögenhet i skog och Bjørneby flytt till
vildmarken där han levde av jakt och fiske. Vid fjorton
års ålder fick Heyerdahl spendera en sommar med Bjørneby
och greps av ett lika abstrakt som innerligt begär att
lämna den moderna civilisationen för att hitta okonstlade
världar bortom den borgerliga miljö som var hans. 10
Under 1920-talet började det stå klart att hela världen nu
var känd, kartlagd och utforskad. Hoppen att stora oupptäckta
landområden existerade i norr grusades i och med
Amundsens flygplan- och luftskeppsresor i Arktis 1925
och 1926. Vad Amundsen till slut upptäckte var att det
inte fanns något mer land att upptäcka. För att den unge
Heyerdahl skulle kunna bli en upptäcktsresande var han
tvungen att ge sig av i en ny riktning. Han skulle resa
tillbaka i historien. De första stegen bar dock av i en välbekant
riktning. Polynesien var på modet igen under slutet
av 1920- och början av 1930-talet. Ornitologen Ørjan
Olsen reste och skrev uppmärksammade böcker, liksom
Larviksonen Erling Tambs. Till det kunde läggas en ny
Bounty-hysteri i samband med böcker av Charles Nordhoff
och James Norman Hall, samt en ny filmatisering
med Errol Flynn. 11 Heyerdahl skulle resa ut för att söka
drömmen om paradiset där så många redan hade letat.
Han fantiserade redan om Polynesien, enligt Jacoby: om
öar som Rapa Nui (Påskön) och dess hemligheter. 12
Heyerdahl flyttade till Oslo för att studera zoologi på universitet
1933, den institution som Nansen verkat vid. Det
är också runt denna tid som han kommer i kontakt med
Kroepelien. Heyerdahl drömmer om en resa till paradiset,
och Kroepeliens bibliotek var det perfekta stället att
förbereda sig på. Där kan han läsa om söderhavets öar för
att bestämma sig vilken som ska bli hans Eden, och han
introduceras till områdets rika och komplicerade historia.
När resan till slut bär av, julen 1936, har Heyerdahl och
sin unga fru Liv Torp också med sig rekommendationsbrev
från Kroepelien till Teriieroo a Teriierooiterai, en av
Tahitis hövdingar, och till många andra. Heyerdahls far
betalar för biljetterna. 13
Slutmålet för Heyerdahls resa var Fatuiva på de «vilda»
Marquesasöarna, sedan länge en symbol för det mest exotiska
söderhavet hade att erbjuda. 14 Äventyret var ingen
framgång. På Fatuiva fanns sjukdomar, orättvisor, avundsjuka,
lagfarter och regleringar. Med tanke på den brutala
koloniala historien är det inte märkligt att Heyerdahl
möttes av misstänksamhet från öns invånare. Ändå börjar
besökaren fascineras mer av invånarna än de insekter det
var meningen att han egentligen skulle studera. Han börjar
samla på artefakter och kranium. Vid minst ett tillfälle
stjäl han och Liv dem, något som inte kunde ha gjort deras
sociala situation lättare. 15 Som följd av ett besök hos familjekontakten
Hans Günther i Berlin, en av nazitysklands
ledande rasteoretiker, innan avresa hade Heyerdahl tillfrågats
om han inte kunde ta med en skalle så att Günther
kunde testa den gamla hypotesen (framförd av figurer som
Abraham Fornander och Edward Treager på 1800-talet)
att polynesierna varit del av den «ariska rasen». 16
Det är under ett besök på Hiva Oa 1937 som Heyerdahl
till slut möter Henry Lie och blir gäst i hans «bortgjemte
norske hytte». 17 Lie är liksom Heyerdahl mer imponerad
av öarnas historiska invånare än deras nutida. I På jakt
efter paradiset (1938) skriver Heyerdahl att Marquesas befolkades
av «en gren av det ukjente folk som engang reiste
Påskeøyas merklige steinhoder» som var så «Lyse i huden,
høireste, med ukruset hår» och ägde ett så «nesten nordisk
ytre» att de kunde vara «ætlinger av de gamle vikinger,
dette verdens dyktigaste sjøfolk.» 18 I Lies dal ser Heyerdahl
stenstoder som han säger varit «guder for det første
mystiske folket på øyene» och beskriver en blodeggande
rasstrid mellan det okända «tempelfolket» och de senare
anlända polynesierna som skulle ha inträffat på Oipona
över Paumaudalen. 19
Heyerdahl fascinerades av Lies bildning och av att många
av böckerna han såg var de samma som han tidigare stött
på i Kroepeliens bibliotek. 20 I hans andra bok om resan,
Fatu-Hiva (1974), gör inte Heyerdahl någon hemlighet av
att det var Lie som inspirerade honom till vad som skulle
bli teorin bakom Kon-Tiki. Det är Lie som talar om det
kulturfolk med ljus hy som ska ha varit Polynesiens första
nybyggare och paralleller till liknande legender i Sydamerika.
Tillsammans med sin franska granne påvisar också
Lie en rad kulturlikheter mellan Marquesas och kontinenten
i öster. Heyerdahl skriver att mötet med Lie och
stenstoderna i Paumau skulle förändra hans liv. 21 Från och
med nu blev han uppfylld av tanken på det gamla vita
kulturfolket.
Heyerdahl återvände till Norge våren 1938 via Berlin där
Günther tacksamt tog emot en skalle. Väl hemma i Norge
ordnade han bokkontrakt med Gyldendal och köpte en
stuga utanför Lillehammer. Boken, speciellt en lätt raljant
beskrivning av Teriieroo a Teriierooiterai som varit parets
värd på Tahiti, gjorde Kroepelien ursinnig. Redan i ett
brev till Kroepelien hade Heyerdahl ondgjort sig över civilisationens
intrång och antydde att han och Liv levde på
ett mer äkta polynesiskt manér än invånarna själva. En
zoolog måste väl förstå sig en smula på människor också,
protesterade Kroepelien enligt författaren Roar Skolmen.
22 Även polynesierna ville ha ett bättre liv.
Samtidigt som Heyerdahl uppslukades mer och mer av
frågan om den mystiska vita rasen träffade han under
hösten 1938 Ivar Fougner som hade rest hem till Lille-
hammer och sin bror. Fougner har hört Heyerdahl tala på
radion om sin resa och sina arkeologiska funderingar och
visade honom fotografier från Bella Coola. 23 Teorier om
kulturdiffusion till Polynesien från både Kanadas västkust
och Sydamerika hade existerat under en längre tid. Teorin
om en Nordamerikansk kontakt hade också blivit testad i
praktiken på ett sätt som påminde om Heyerdahls framtida
resor. Äventyraren John Claus Voss tog sig 1901 med
sin kanot Tilikum från British Columbia mot Marquesas
och sedan vidare. 24 Fougner, intresserad av den historia
som ursprungsbefolkningen han arbetade med ägde, kände
förmodligen till dessa idéer. Heyerdahl blev begeistrad:
Polynesien hade befolkats i två vågor, en från Sydamerika
och en från Nordamerika. Så hade han kombinerat och
gjort sin egen tolkning av en diffusionistisk lära som i vetenskapliga
kretsar redan grundligt kritiserats.
I september 1939 åkte Heyerdahl till Kanada för att utforska
Bella Coola i ett British Columbia som också var
bekant eftersom hans kusin Jens Heyerdahl utvandrat dit
på 1920-talet. 25 Tidpunkten för avresan är slående. Det
andra världskriget stundande utbrott hade länge varit ett
faktum. Vem i Europa skulle intressera sig för en teori om
polynesisk migration nu, och hur skulle det gå med resandet
om kriget kom? Familjevännen och skeppsredaren
Thomas Olsen betalade biljetten och väl på plats fanns
det andra norrmän som hjälpte Heyerdahl. Hösten efter
ockupationen av Norge 1940 flyttade han vidare till USA
för att söka akademiskt stöd och sälja sin samling med
polynesiska artefakter. 1942 tar Heyerdahl värvning och
fem år senare driver han över halva Stilla havet i det vita
«tempelfolkets» kölvatten.
Det andra världskriget blev för Heyerdahl endast ett momentärt
avbrott. Han hade redan siktet inställt på ett
långt större äventyr än den första resan till Fatuiva. Tiden
i USA hade uppenbarligen övertygat honom att Norge
inte var ett land där drömmar blev möjliga, något som
var ännu sannare efter kriget då den svåra ekonomiska situationen
i hela Europa inte gav manöverutrymme för en
«self-made man». Samtidigt hade han inte lyckats etablera
en förankring i USA som gjorde det möjligt att agera utan
norskt stöd. Heyerdahl hade genom sina resor blivit mest
hemma i en transatlantisk värld mellan den gamla världen
och den nya. När han anländer till USA:s östkust 1946
för att påbörja planeringen för en flottfärd över Stilla havet
var det norska intressen som hjälpte honom på vägen.
Förutom finansiering från förmögna norrmän i USA fick
han också stöd av militärattachén vid norska ambassaden
i Washington, en kontakt som ledde vidare till det nya
Förenta Nationerna lett av Trygve Lie, och till Pentagons
avsevärda makt. 26 Till skillnad från Lie, Kroepelien och
Fougner skulle mäktiga institutioner stödja Heyerdahls
utresa. Organisationen kring Kon-Tiki, flotten som skulle
«bevisa» möjligheten för en förhistorisk migration av en
vit ras från Sydamerika till Polynesien flyttade in till den ➤