malm%C3%B6kommissionen_slutrapport_digital_130225

Den höjda utbildningsnivån i befolkningen är sannolikt den enskilt viktigaste förklaringen
till den ökade medellivslängden i landet under senare år. Bakom detta ligger
ett komplext mönster av orsaker som förklarar sambandet mellan social position och
hälsa (se en modell för detta i kapitel 0.6.1.) Samtidigt är det troligt att de knappt 20
procent i landet som idag endast har en förgymnasial utbildning utgör en socialt mer
marginaliserad grupp än de 40 procent med förgymnasial utbildning 1990.
Skillnaden mellan hög- och mellanutbildade växer också. Utbildning tycks alltså
bli en allt viktigare bestämningsfaktor för hälsan. Eftersom utbildning är påverkbart
måste adekvat utbildning vara en nyckelfaktor om skillnaderna i hälsa ska kunna
minskas. Det är dock viktigt att skilja mellan utbildningens direkta och indirekta konsekvenser
för hälsan. I den utsträckning till exempel det mål i Läroplanen uppfylls
där det står att eleven ska kunna ”använda sig av ett kritiskt tänkande och självständigt
formulera ståndpunkter grundade på kunskaper och etiska överväganden” så
kan man ha förhoppningar om att utbildning leder till en bättre hälsa. Men i övrigt
är utbildningens bestämning av hälsa förmodligen mera indirekt, framför allt genom
att man får ett bättre arbete och av det skälet en bättre hälsa.
I detta sammanhang kan det vara av intresse att notera det till synes paradoxala
att hälsoklyftorna baserade på utbildningsnivå (detsamma kan konstateras även om
man väljer andra mått på social position som inkomst eller yrkestitel) växer samtidigt
som den genomsnittliga hälsan i Sveriges befolkning ökar. Detta beror främst på
utvecklingen i några hälsorelaterade levnadsvanor, främst tobaksrökning. För femtio
år sedan var rökning vanligare bland individer i högre sociala positioner. Vid denna
tidpunkt kom de första vetenskapliga studierna som visade att tobaksrökning var
förknippat med en betydande risk att bli sjuk eller dö i förtid. På grundval av denna
typ av forskning så lanserades brett upplagda förebyggande kampanjer riktade mot
individuella levnadsfaktorer som exempelvis rökning. Detta ledde till att rökningen
minskade drastiskt i befolkningen, från över hälften av den vuxna befolkningen
till under 10 procent i Kanada och strax däröver i Sverige. Samtidigt noterades en
påtaglig förändring av den sociala fördelningen av rökning i dessa samhällen. Nu är
rökning mer än dubbelt så vanligt bland individer med låg social position jämfört med
de som har en hög. Denna omfördelning av individuella riskfaktorer är en av de viktigaste
faktorerna bakom de ökande sociala klyftorna i hälsa i vår del av världen. Det
är helt enkelt så att det är lättare att sluta röka om man har större individuella resurser
i form av kunskaper, pengar och en socialt stöttande miljö. Med andra ord hänger
de individuella bestämningsfaktorerna för hälsa starkt samman med hälsans sociala
bestämningsfaktorer. Ibland kallas de också strukturella bestämningsfaktorer. Detta
är ett viktigt skäl till att förändra folkhälsopolitiken från att ha ett ensidigt fokus på
individuella faktorer till ett bredare perspektiv på hälsans sociala bestämningsfaktorer,
så att inte resultatet blir en ytterligare ökning av hälsans sociala ojämlikhet. (1, 16)
17