malm%C3%B6kommissionen_slutrapport_digital_130225

52
0.9.2 föränDra proceSSerna genoM att SKapa
KunSKapSallIanSer och DeMoKratISeraD StyrnIng
I den tredje övergripande rekommendationen uppmanar WHO-rapporten (1) till att
”measure and understand the problem and assess the impact of action”. Kunskap
beskrivs som ”the backbone of action”.
Action on the social determinants of health will be more effective if basic data
systems, including vital registration and routine monitoring of health inequity and
the social determinants of health, are in place and there are mechanisms to ensure
that the data are understood and applied to develop more effective interventions.
Det räcker inte med fakta, menar man i WHO-rapporten, utan det krävs också en
bättre förståelse, särskilt av de underliggande orsakerna till ojämlikheten i hälsa.
Forskningen måste vara både transdisciplinär och multidisciplinär. Det är viktigt
med både kvalitativ och kvantitativ data. Det är också avgörande hur problemen
definieras. Dessutom krävs det kunskaper om sammanhangen och WHO-rapporten
nämner som exempel historia, den politiska miljön och civilsamhällets styrka.
WHO-rapporten förespråkar en bred definition av evidens. Åtgärder för att
komma tillrätta med orsakerna till ojämlikheten i hälsa måste bygga på en rik och
mångsidig evidensbas. “This should include evidence from multiple disciplines and
methodological traditions, as well as systematic collection of knowledge and experience
from key stakeholders involved, especially from practitioners and the planned
beneficiaries of the interventions.” Detta sägs vara särskilt viktigt eftersom evidensen
ofta är kontextberoende. Därför är det så viktigt med kunskap om kontexten.
WHO-rapporten vill inte favorisera någon enskild form av evidens.
What counts as legitimate evidence should be determined on the basis of ‘fitness
for purpose’ rather than on a single hierarchy of evidence (which traditionally
puts randomized controlled trials and laboratory experiments at the top).
I alla de avseenden som nämnts ovan vill Malmökommissionen bygga vidare på
WHO-rapporten. Man bör dock inte begränsa sig till att se på kunskap enbart som
en ”backbone of action” och därmed förutsättning för lösningarna. Vi ser det inte
som att kunskapen ska skapas fullt ut innan den omsätts i åtgärder. Åtgärderna ska
inte bara handla om att tillämpa redan givna kunskaper. Istället vill vi göra skapandet
och utvecklandet av kunskap till en del av lösningarna. Därmed skiftar vi fokus
från förutsättningarna till processerna. Som vi ser det ligger det i linje med det som
WHO-rapporten skriver i citatet ovan om att ta tillvara på kunskap och erfarenheter
från intressenter av olika slag. Sak samma gäller lärandet. Det ska inte bara ske i förväg
utan processerna måste utformas på sätt som möjliggör ett kontinuerligt lärande.
Malmökommissionen förespråkar en förändring av processerna för att lösa
och förebygga problemen med den ojämlika hälsan och välfärden. Dessa processer
ska inte bara bygga på kunskap utan också kretsa kring kunskapande och lärande. I
dessa processer måste olika aktörer göras delaktiga. Kunskapandet och lärandet ska
därmed sammankopplas med frågorna om styrning, delaktighet och inflytande, det
som brukar kallas governance.
Processerna i sig ska inte bara handla om att lösa givna problem utan också
bidra till en förändrad utveckling av samhället där satsningarna på en jämlik välfärd
i högre grad görs till en investering utifrån ett större perspektiv på hållbarutveckling
och inte betraktas som en kostnad. Den nya typ av processer som vi förespråkar
ska därför inte som hittills utgöra ett sidospår utan placeras centralt och betraktas
som en del i skapandet av de sociala innovationer som behövs för en utveckling mot
social hållbarhet. Därmed kommer dessa processer också att bidra till ett förändrat
samband mellan tillväxt och välfärd.