SMT 2-2005 - Sveriges Mykologiska Förening

SVAMPPRESENTATIONER Svensk Mykologisk Tidskrift 26 (2): 16–30, 2005
Släktet Leucoagaricus, spånskivlingar, i
Sverige
CHRISTIAN LANGE
Abstract
The author presents the species of Leucoagaricus known from Sweden and the generic
delimitations are briefly discussed.The following species are presented: Leucoagaricus sericifer,
L. ionidicolor, L. sublittoralis, L. badhamii, L. americanus, L. nympharum, L. leucothites and L.
meleagris. The previously used name Leucoagaricus cretaceus is rejected in favor of L. leucothites.
Records of L. cinerascens are regarded as L. leucothites var. carneifolia. A short discussion
of potential localities of Leucoagaricus species is presented.
Inledning
Fjällskivlingar är väl kända av de flesta svampintresserade.
Stolt fjällskivling (Macrolepiota
procera) är en av de svampar många känner
igen omedelbart (även om det nu taxonomiskt
inte är så oproblematiskt, se t.ex. Lange &
Vellinga 2004). Syrlig fjällskivling (Lepiota
cristata) är en annan vanlig representant för
fjällskivlingar, som man snabbt lär sig känna
igen tack vare den karakteristiska lukten.
Redan här kan den uppmärksamme läsaren
notera, att något är ovanligt: namnet fjällskivling
har använts om både släktet Macrolepiota
och Lepiota - och för att man skall vara fullständig,
också om en art i släktet Leucoagaricus.
Normalt försöker man att vara systematisk
också med populärnamn, så att ett släkte
också har ett svenskt namn men bara ett, likadant
att ett svenskt släktnamn bara används om
ett biologiskt släkte. Vid enstaka tillfällen avviker
man dock från praxis, särskilt vid de tillfällen
då det rör sig om en svampgrupp, som tidigare
har varit samlad i ett släkte, men nu har delats
upp i flera självständiga släkten, såsom sopparna
(Boletus, Xerocomus, Suillus m.fl.) och fjällskivlingarna.
Efterhand försöker man att återgå
till ordningen genom att lansera svenska namn,
som följer de vetenskapliga namnen. På detta
sätt har släktet Leucoagaricus fått namnet spånskivlingar.
Fjällskivlingarnas systematik har nyligen
undersökts i detalj av Else Vellinga, som har
gjort sin doktorsavhandling på detta ämne
(Vellinga 2003). Hon har primärt fokuserat på
släktet Macrolepiota (stolt fjällskivling, rodnande
fjällskivling m. fl.), men har också försökt
att utreda den överordnade systematiken
mellan de fåtal släkten, som anses stå nära fjällskivlingarna.
Det är dessa studier som har resulterat
i förslaget om att dela upp de före detta
arterna av fjällskivlingar i släktet Macrolepiota
i två släkten, Macrolepiota och Chlorophyllum,
presenterat i Jordstjärnan av Elfström (2003 &
2004). I samband med dessa studier har hon
också studerat arter i de närstående släktena
Lepiota, Cystolepiota, Melanophyllum, Leucocoprinus
och Leucoagaricus. Här tyder resultaten
på att arterna i släktet Lepiota utgör ett
homogent släkte, medan de andra släktena
rymmer vissa taxonomiska problem. Arterna i
släktet Chlorophyllum (t.ex. rodnande fjällskivling
och Chlorophyllum molybdites, se Elfström
2004) står nära champinjonerna (Agaricus),
medan arterna i Macrolepiota står närmare de
resterande arterna i släktena Leucocoprinus och
Leucoagaricus (Vellinga 2004a). Utredningen
av arterna inom dessa släkten är ännu inte gjord,
men allt pekar på att det nuvarande sättet att
uppfatta Leucoagaricus och Leucocoprinus inte
är rätt. Likadant avvisas Bons (1983) bruk av
familjen Lepiotaceae om dessa släkten (Cysto-
16 SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 26:2 (2005)