SMT 2-2005 - Sveriges Mykologiska Förening

absolut förnämsta skånska lokalen för sandstäppsgasteromyceter.
De noterade och samlade
där minst tio idag rödlistade gasteromyceter,
däribland Disciseda bovista, D. candida,
Geastrum saccatum, Tulostoma kotlabae och T.
melanocyclum. Vid våra besök har vi noterat
fyra rödlistade arter men inte kunnat göra återfynd
av de mera exklusiva inslagen. Orsaken
torde vara habitatförändringar till följd av
minskat betestryck vilket lett till en långt framskriden
igenväxning.
Under vårt inventeringsarbete har vi även sett
exempel på nyskapade eller återskapade sandstäppshabitat.
Ett exempel på det förstnämnda
är de avplanade sandytorna kring Kristianstads
flygplats i Everöd som trots att de ännu inte
hyser någon mångfald av rödlistade arter har en
potential för nyetablering av sandstäppsgasteromyceter.
Vi har också sett exempel (Hommenstorpsvägskälet
i Lyngsjö) på att tidgare
åker- och betesmark som planterats igen med
tallskog idag har avverkats och alla vedrester
röjts bort. Med ett påföljande tämligen högt
betestryck har på detta sätt sandstäppsytor, som
idag hyser populationer av rödlistade gasteromyceter,
kunnat återskapas.
Hot mot sandstäppen
Eftersom sandstäppsvegetationen kräver solöppna,
varma lokaler med öppna sandblottor
säger det sig självt att igenväxning till följd av
minskande bete och plantering av tallskog
direkt får negativa konsekvenser. Den förra processen
fortgår för närvarande i snabb takt
medan tallplanteringshotet troligen är över.
Långsiktiga hot är den naturliga urlakningsprocessen
som börjar om markomrörning upphör
liksom anrikning av kväve genom nedfall och
läckage från jordbruk. Även exploatering i form
av väganläggningar och byggnationer utgör
naturligtvis potentiella hot.
SVENSK MYKOLOGISK TIDSKRIFT 26:2 (2005)
OMRÅDESPRESENTATIONER
Åtgärder
I första hand ser vi bete (helst med häst) som en
viktig första åtgärd för bevarande och/eller återskapande
av ett antal skånska sandstäppslokaler.
Restaurering (t. ex. borttagning av tallskog
med påföljande beteshävd, eventuellt plöjning)
eller nyskapande (avplaning av övre markskikt,
försiktig plöjning etc. följt av beteshävd) kan
vara åtgärder som har utsikter att lyckas.
Eventuellt skulle även kalkning av urlakade och
degenererade sandstäppshabitat kunna komma
ifråga.
Det gäller att öka mängden, eller i varje fall
hejda minskningen av lämpliga habitat för att
hotade arter i sandstäppen skall kunna sprida
sig i stället för att minska och föra en tynande
tillvaro på gränsen till utdöende. Vi noterar att
de av oss observerade gasteromyceterna i vissa
fall har förmåga att dröja sig kvar länge i
"mikrohabitat" i degenererade sandstäppsmiljöer
men konstaterar att populationerna på detta
sätt fragmenteras och på sikt isoleras. Denna
förmåga hos gasteromyceterna kan dock vara
avgörande för deras fortlevnad i området samtidigt
som den ökar förutsättningarna för långsiktig
återetablering i restaurerade sandstäppsobjekt.
Bevarandeplaner för sandstäpp måste aktualiseras
och skötselplaner för befintliga naturreservat
behöver revideras. Dessutom krävs naturligtvis
kraftfulla satsningar på genomförandet
av dessa planer ute i naturen för att nå snabba
men långsiktiga resultat och få till stånd ett
trendbrott för sandstäppens nedåtgående spiral.
Naturvårdsverket fastslog för något tiotal år
sedan ett åtgärdsprogram för sandstäpp
(Naturvårdsverket 1994) men detta har enligt
vår uppfattning hitintills inte resulterat i tillräckligt
effektiva åtgärder för sandstäppens
bevarande.
Sandstäppen ingår i EU:s habitatdirektiv (som
en prioriterad naturtyp) och några viktiga svenska
sandstäppslokaler är idag naturreservat
och/eller ingår i Natura 2000-nätverket.
81